Men slangen är inte
längre vad den har varit, konstateras i tidningen och detta skedde
alltså redan så tidigt som 1966. Lattjo var till exempel ett ord
som var definitivt ute för femtio år sedan. Möjligen kunde man
säga festligt eller stenkul eller lajbans, fast folk som använde
ordet lajbans i samtal med barn löpte stor risk att betraktas som
ekon från stenåldern. Skulle man umgås på språklig fot med den
tidens barn borde man åtminstone lära sig att det heter ball.
Varav svenska folkets
hjärta är fullt därav talar ock munnen, heter det vidare i
tidningen. Följaktligen har spriten, det vill säga den
traditionsrika brännvinssupen, fått ett stort antal smeknamn. Här
räknas på rak arm upp orden: krök, nubbe, jäkel, pilleknarkare,
geting, rackare, tuting, järn, magborstare, knapp, snaps,
bottenfock, pärla och fösare.
Flickan är ett annat kärt
barn som har många namn utöver de vanligaste tjej, tjack, brallis
och brud. En språkforskare påstod i en bok redan på 1940-talet
att dessa namn är över hundratalet.
Donna sa man om flickan
redan 1797.
Flamma hette det redan i
Gluntarna på 1840-talet.
Gryn om flickan
registrerades i Svenska akademiens ordbok 1759.
Gräbba hette det i svensk
litteratur redan 1679.
Harpa sa man 1734.
Kråka kallade man flickor
1674.
Morrhoppa kom på
1890-talet.
Under beredskapen på
1940-talet kläcktes en hel rad mer eller mindre lyckade ord för
flickor. Till exempel angora, bahia, brajd, brud, garbo, gina, gädda,
häxa, kaktus, limpa, matapa, prassel, pudding, skata, skruffsa,
skåp, stånka, svep och tanten för att nämna några.
Se fyller på listan med
ytterligare ett antal: Urping, snygging, pingla, ärta, brajsing,
snäcka och snilla.
Slut på avdelningen
språkforskning för i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar