TANGOKAVALJEREN PÅ STADSHOTELLET

Det är onsdagstango på Stadshotellet i Härnösand. Fyrtio handelsresande bedriver oavbruten klappjakt på de tjugo tjejer som har kommit tillstädes, skriver Gits Olsson under vinjetten Mummel i kön längst bak i nummer 6 av tidningen Se från 1966, som jag sitter och läser medan regnet smattrar mot taket mitt i den svenska sommaren 2020.

”För musiken svarar Gandhi Ferro, en liten förbindligt bugande indier som för aftonen förstärkts med en lokal trummis och en ståfelatalang vilken bär alla spår av att vara en avsutten regementsmusiker just sysselsatt med att dryga ut den magra ATP:n.

I fönstren mot hamnen ritar frosten rosor på rutorna bakom de nedrökta gardinerna. Det är 23 grader kallt där utanför. Men här inne är det två vita och en brun, La Paloma och en grogg. Den lille indiern sjunger för alla som vill höra på sin klagande sång When I come home to you, my San Francisco.

Det är gripande. Det är Norrland. Och det är långt till San Francisco."

Stilarna skiftar på dansgolvet, konstaterar Gits och fortsätter:
"Här förekommer stillsam slow fox, cheek to cheek, sprallig shake och vilt armswingande twist till en och samma låt.

Det är inte bara handelsresande i kväll. En och annan tangokavaljer från orten kan urskiljas. En av dom är den verkliga konnässören. Han tar matsalen på diagonalen i fyra sugande kliv och när han når hörnet bryter han tjejen baklänges med en sådan beslutsamhet att en servitris får göra en rask undanmanöver för att rädda ishinken.

Innan hon hinner yttra ett förebrående ord har tangokavaljeren redan diagonalat till motsatta hörnet. Nu är tjejen inställd på nedbrytningen och kör med inlevelse. Strax innan hon viks bakåt som en dåligt stoppad madrass höjer hon norra kardan mot taket och låter den falla ner mot golvet bakom sig med en ambitiös ansträngning att vara graciös.

Det hela liknar en tulpan under snabb nedvissning. En handelsresande rycker åt sig tallriken på det att kickan icke må doppa tummen i hans Coupe Melba.

Saken är klar. Tangokavaljeren behärskar golvet i kväll. Han dansar inte Han går i trafik.

Sättet att bjuda upp kan tydligen också varieras. Flertalet herrar bockar artigt, men de finns som knackar tjejen i huvudet lite frånvarande och pekar med tummen åt indiern till. En herre anhöll om en dans genom att helt resolut rappa till damen i ändan med hotellnyckeln. Han blev inte nobbad, trots att det måste ha gjort ont. Dom har rekorderliga hotellnycklar på det här stället, tunga klumpar i gulmetall – förmodligen en kvarleva från den gamla goda tiden när hotellgästerna tog nycklarna och drog ut på fjärdisarna för att klubba lake med dem.”

Så långt den härlige kåsören Gits Olsson, som gick bort redan 1985, saknad av många än i dag.
Men den som samlade på Se-tidningar en gång i tiden kan fortfarande få sig en högtidsstund då och då.