HUR KAN MAN BO I SVERIGE?

 I nummer 4 av tidningen Se från 1968 har Amerikaresenären Gits Olsson kommit fram till den lilla staden Boulder i Colorado, där han ska bo med familjen i några månader. Jag fortsätter läsa med intensiv spänning och stor behållning, där jag sitter i solen utanför den lilla stugan vid havet på andra sidan jordklotet drygt femtio år senare.

Vi hyrde ett hus vid foten av Klippiga Bergen och har redan fäst oss vid fyra amerikaner.

Mr Glögg är järnhandlare i staden. Vi kallar honom mr Glögg för han snackar om glögg så fort vi visar oss i butiken. Mr Glögg firade nämligen julen i Chicago tillsammans med ett par svenskamerikaner och så kanon som han blev på glöggen han fick där, det har han inte varit sedan han och en kompis sprängde en bunker på Guadal Canal och hittade femton pavor rom i en låda bakom krutdurken.
Mr Glögg säger att Amerika är det underbaraste landet i världen och att vi borde bo här i stället för i det där eländiga nordpolslandskapet Sverige som lär vara befolkat av kommunistiska eskimåer.

Hurtiga Harris har bråttom men han har skänkt oss ett hem. Hurtiga Harris hyr ut allt från kylskåp till pennvässare. Han kommer susande med sin skåpvagn och fyller kåken med elektriska prylar i ett tempo som får oss att misstänka att han hatar dom och vill bli av med dom så kvickt som möjligt. Hurtiga Harris lassar in kylskåp, tvättmaskiner, dammsugare och TV-apparater och snackar femton tusen ord om dom senaste dagarnas väderlek samtidigt som han gestikulerar med skruvmejslar, tänger och skiftnycklar.
Hurtiga Harris säger att Amerika är det underbaraste landet i världen och att vi är idioter om vi återvänder till ett land som är överhopat av isbjörnar mot vilka inga skruvmejslar i världen kan hjälpa.

Tom Mix är billig begagnad bilhandlare och heter förmodligen någonting annat men dels går det inte att tyda hans namnteckning under kontraktet på den gamla Chevroleten vi köpte för 840 dollar, dels uppträder han i en gammal cowboyhatt av samma design som ens barndoms biohjälte.
På Tom Mix firma står det 220 rishögar och väntar på köpare, helst dumma svenskar. Om varje rishög säger Tom Mix att det är den underbaraste bil som världen någonsin skådat. Att den kostar 1200 dollar spelar ingen roll, Tom Mix är efter en mycket svag påtryckning beredd att gå ner till 950 dollar. Får han stålarna kontant, går han först ut och sväljer en Aspirin, återvänder därefter och flämtar fram ett bud på 800 dollar plus fem procent oms.
Om Amerika säger Tom Mix att det är det underbaraste landet på jorden, och att jag som svensk verkligen borde slå mig ner i detta land som dignar av underbara chevroleter.

Mr Crane är vice assistent till vice direktören i banken i stan. Stockholm skulle skicka pengar till mig, för efter det här med huset och bilen och alla maskinerna så var man tämligen pank.
-No, mr Olsson, sa den perfekt manikurerade mr Crane på måndagen och gav mig en kall blick bakom de affärsmässiga glasögonen Vi har inte hört av era pengar.
-No, mr Olsson, sa han på tisdagen. Inga pengar än. Sorry.
-No, mr Olsson, sa han på onsdagen. Inga pengar än. Vi ringer om det kommer några, tillade han med minen hos en pamp i Kennelklubben som schasar bort en korsning mellan pudel och marsvin.
På torsdagen hade pengarna kommit. Tusen dollar! Det är en stor slant även i detta land. Mr Crane log med hela ansiktet när jag kom in och skrek med yviga gester tvärs över banklokalen:
-Hallo Stigg, dina stålar har kommit!
Det gives två tänkbara förklaringar.
A. Mr Crane hade fått förtroende för mig eftersom det fanns folk på andra sidan jordklotet som ville telegrafera tusen dollar till mig.
B. Mr Crane var knall.

Slut på dagens Amerikabrev från Gits Olsson, avsänt från Colorado för mer än femtio år sedan.