SVÅRT MED SPRÅKET

 Dags att vända hem till Sverige igen efter tre månader i USA, skriver Gits Olsson i ännu ett exemplar av tidningen Se från 1968 som jag sitter ute på landet och läser drygt femtio år senare. Här kommer en sista rapport.

Vårt amerikanska äventyr är slut. Nu vänder vi opp och ner på ungarna så att popcornen och ketchupen rinner ut samt stiger ombord på båten i New York för att resa hem.
Enda bekymret är språket. Ni vet väl vilket helvete vi svenskamerikaner har med det.

Det är ju för all del inte att begära, att man ska komma ihåg svenskan efter hela tre månader i Amerika – vännerna hemma skulle säkert förlåta och förstå. Men ändå känns det lite genant att komma hem och tala engelska, så vi har skaffat en engelsk-svensk parlör, en liten bok som är oumbärlig för varje amerikan som reser till Skandinavien. Den är fylld från pärm till pärm med nyttiga fraser att slänga omkring sig på restaurang, på hotell, i butiker och annorstädes. Alla svenska fraser är fonetiskt stavade, så man kan inte prata fel, försäkras det i förordet.

På restaurang: Waiter, may I order, please! heter på svenska:
Vahkt-meh-stahrn, for yahg beh-steh-lah!
Jag tycker den raden ser ut som en sjuspaltig rubrik i någon asiatisk tidning, men de svenska kyparna kommer säkert att förstå.

”Vilket vin rekommenderar ni”, heter:
Veel-keht veen reh-koh-mehn-DEH-rahr nee?
Däremot saknas det anvisningar hur man beställer mängden av det vin som rekommenderas. Man vill ju gärna att kyparen ska haja om man vill ha en halvpava eller en eller fyra flaskor. Man bläddrar förgäves i andra kapitlet för att få någon vägledning.

Möjligen skulle man kunna göra sig förstådd inför vinkyparen genom att knycka en fras ur bensinstationskapitlet:
-Vahr VEN-lee fewl poh treh-tee LEE-tehr! (Put in thirty liters, please).
Efter en sådan omgång är man förmodligen oförmögen att tala. Men man kan ju alltid hala fram parlören och peka på raden där det står:
-Yelp, yagh mor eel-lah. Yeh migh lee-teh ass-pee-reen!

Men när vi kommer hem till Stockholms Central får vi se hur det går. Det enda som finns att konversera taxichauffören med är repliken:
-Yahg skah teel nohr-malms-tohry!
Vi ska visserligen till Jakobsberg, men vi får väl lirka med karln.
Poh oh-ter-seh-endeh!
Avslutar Gits Olsson min sommarläsning i tidningen Se för det här året.