LIVSFARLIGT ATT STAMPA I GOLVET

Står man med ena foten på spisens kokplatta och den andra i frysboxen så har man det i genomsnitt ganska skönt. Det har statistiker räknat ut,

Så skriver Gits Olsson i en rapport från sin vistelse i USA i tidningen Se 1968 och tillägger:
Om man i vårt amerikanska kök står med ena foten på spisen och den andra i frysen, så har man påkar på fyra och en halv meter. Det har jag själv räknat ut.

Amerikanska kök är med andra ord ganska rymliga och det är väl ungefär det mest positiva man kan säga om amerikansk heminredning, fortsätter han och ger sedan några exempel på att han inte heller sympatiserar med amerikansk bostadsstandard så som den ser ut i det lilla villaområde han för tillfället bebor i utkanterna av den lilla staden Boulder i Colorado.

Här är ganska trevligt men man får gå ut på gatan när man ska knacka ur pipan. Gör man det inomhus så hoppar TV:n jämfota och byter kanal. Tre barn gallskriker för att Walter Cronkite blivit inblandad i aftonens råkurr på High Chaparral.
Av samma anledning är det förenat med stor fara att stampa i golvet. Väggarna är besprutade med puts, men försöker man slå en X-krok i dem, studsar hammaren tillbaka i pannan på en, för det är bara plywood under putsen. I badrummet har dom tapetserat med gula liljor som ser ut som näckrosor när man duschat en stund. Bakom en skarv vid fjortonde liljan norrut från varmvattenkranen räknat bor en liten gul spindel som alltid tittar fram när man duschar och undrar vad farao man har för sig.

Garaget synes vara det viktigaste utrymmet i amerikanska förortsvillor. Den som inte har elektronisk dörr, som man kan öppna genom att trycka på en knapp inne i bilen, anses vara lite socialt efterbliven.
Varje morgon gäspar garagedörrarna och spottar ut samhällets Chevroleter som rullar hän mot city med små vicedirektörer inuti. Varje afton vid halvsjusnåret gäspar garagen med dörrarna och sväljer Chevroleterna igen. Häromdan var det en som fick knas på elektroniken, dörren hoppade upp och ner som en giljotin i tio minuter. Vi kilade över och undrade om vi kunde få en limpa skuren, men då drog dom ur proppen så att dörren fick vila sig.

När det gäller heminredning satsar man rätt stora slantar på gardinerna för dom syns ju utifrån. Gardinuppsättningen i ett ungt amerikanskt tjänstemannahem ska se ut som ridån på en sekelskiftesopera – en liten orgie i förgyllda tofsar och rep och annat dingelidong.
Rycker man i en av de stiligaste tofsarna är det meningen att ridån ska gå upp för en hänförande utsikt som alla har här vid foten av Klippiga bergen, men det gör den inte. En funktionsduglig draganordning för gardiner har ännu inte uppfunnits. Men rycker man lite otåligare och kraftigare i tofsen kommer hela Klippiga bergen på en gång, för även om gardinuppsättningen har kostat fyra månadslöner, så är den upphängd på två stycken tretumsspikar, förmodligen ett par som blev över när man spikade parketten.

Därmed torde man nog våga påstå att Gits Olsson inte helt sympatiserade med amerikansk heminredning och bostadsstandard, åtminstone inte så som den såg ut 1968.