I VÄNTAN PÅ ETT TÅG

 De svenska järnvägsstationerna håller sakta på att dö. De flesta står för all del kvar ute på den svenska landsbygden, men flertalet står där som tomma, ekande monument över en tynande persontrafik och en tilltagande avfolkning.
Detta konstaterade tidningen Se redan 1969.

Men alla stationer är inte döda, en och annan lever, hävdade Gits Olsson och gav sig ut på landsbygden, vilket resulterade i följande rapport i tidningen.

Jag satt i 63 minuter i väntsalen på Åstorps station i veckan, en av de få stationer där det till och med stannar ett och annat tåg och inte bara prosaiska rälsbussar.

Klockan 15.12 trädde jag in i den kolossala katedralen till väntsal. En dam med en av dessa evinnerligt gröna filthattar, som gör svenska kvinnor till medelålders tanter redan vid 32 år, bläddrade förstrött i ett fastkedjat exemplar av Sveriges Kommunikationer. I långsoffans ena hörn halvlåg en tonåring i jeansbrallor, jeansjacka och svarta korta läderstövlar. Han tuggade på sina skitiga naglar och betraktade mig ingående.

Klockan 15.20 lämnade jeanskillen väntsalen under påtaglig brådska. Klackjärnen small som pistolskott mot stengolvet. Tanten i filthatten gick ungefär samtidigt, och ensam kvar var jag och de enorma ansiktena på väggarnas affischer, en tjej som sa att Gevalia dricks mest, ett ungt par som höll på att le sig fördärvade för att locka folk att resa till Berlin samt en vyssjande mamma med barn som vyssjade till rubriken ”Var rädd om dej, ta tåget!”

Klockan 15.30, efter tio ensamma minuter säger det plötsligt slabang i alla dörrar som finns. Väntsalen ockuperas av 14 kalvbenta skolflickor i kortkort. Alla har kladdat svart tusch runt ögonen så dom ser ut som lungsjuka fnask från stumfilmstiden.

Klockan 15.30. Två medelålders filthattar, en gredelin och en grön, ångar in med famnen fulla av shoppingpåsar. De har varit i Åstorp och satt sprätt på barnbidraget förstås – och kanske levt loppan på kafé Hörnan. De blonda kalvbenta tonåringarna har slagit huvudena ihop kring senaste numret av Hennes. Käkarna mal sönder tuggummin under taktfast smackande. Eljest är tystnaden kompakt.

Klockan 15.42. Gammal man i bruna gummistövlar, täckjacka, tyrolerhatt och tung portfölj hasar in. De medelålders filthattarna iakttar honom spänt när han rotar i portföljen, men när han inte får ut något spännande av det – förmodligen skulle han bara kolla att termosen stod med korken uppåt – börjar filthattarna konversera. Den gredelina har besökt nån sjuk och beskriver patientens tillstånd under utstötande av klädsamt medlidande suckar.

Klockan 15.52. Flera av tonåringarna tänder cigaretter. Hela flickhopen ryker som en majbrasa när fyra nya skoltjejer kommer in och tänder var sin Marlboro. Väntsalen är nu lika full av rök som den förmodligen var på ånglokens tid, de dagar det blåste motvind.

Klockan 15.58. Den gamle mannen i tyrolerhatten gapar och kastar in en Läkerol i gapet med en pricksäkerhet som imponerar och överraskar. Det vill övning till att göra en sån grej utan att svälja hela pastillen på direkten. Som 18-åring beundrade jag Erich von Stroheim som spelade general med gipsad nacke i ”Den stora illusionen”. När han tog en sup kastade han in hela kröken i gapet med en militärisk knyck på handen. Det såg helsickes virilt ut. När jag själv försökte, fick jag en femma Ödåkra i ögonen och minns än i dag hur det sved.

Klockan 16.01. Mannen i tyrolerhatten snaskar på tabletten, öppnar munnen och idkar någon sorts läppgymnastik. Han tänker väl för guds skull inte börja joddla?

Klockan 16.07. Herre med pälsmössa sjunker ner på soffan med ett brak. Herre med vit domuspåse sjunker ner bredvid.
-Hur harut?
-Jotack, jämna.
-Vadå jämna?
-Plågor.

Klockan 16.15. Tåget ankommer. Annonseras i högtalare av en Hongkong-snuvig stämma. Väntsalen töms på fimpande skolflickor, tanter i gröna filthattar samt karlar med eller utan domuspåsar och tyrolerhattar.

63 minuter i Åstorps väntsal. Tåget rullar igång, den tomma katedralen kastar sitt likbleka neonsken över en tyst perrong.