DOMARE SVENSSONS BRAVADER

Fotbollsdomare Svensson i Småland skulle döma årets sista match i den lägsta lingonserien. Det var en totalt betydelselös match i det avseendet att den inte kunde påverka tabellplaceringen för något av lagen, men spelas skulle den förstås ändå.

-Det känns inte speciellt stimulerande att ägna en lördagseftermiddag åt det här, sa domare Svensson till de båda linjemännen när de samlades före avspark.

-Nä, nu skulle man sitta hemma framför tv:n med en grogg i stället, sa den ene linjemannen.
-Jag har faktiskt en flaska whisky i väskan, sa den andre. Vi kanske skulle ta oss en jäkel?
-Ja, det gör vi, sa domare Svensson. Matchen gäller ju ändå inget, och det är nog ingen som märker något.

Flaskan plockades fram, stämningen steg i domarrummet och så var det dags för avspark. Domare Svensson blåste igång matchen, ingenting särskilt hände och allt såg ut att gå bra.

Så blev det halvtid. Först av planen var rättskiparna, som snabbt försvann in i domarrummet och låste dörren.

Andra halvlek blev något försenad, men till slut kom de tre ut igen och matchen kunde fortsätta.

Domare Svensson var i storform. Han blåste och gestikulerade och allt gick som på räls.
Då upptäckte han att han hade glömt sin klocka i omklädningsrummet.

Spelet böljade fram och åter. Minuterna gick och snart började domare Svensson bli orolig. Tänk om han lät andra halvlek pågå i en timme. Det kunde bli skandal, och det kunde upptäckas att de hade druckit sprit.

Efter avblåsning för en hörna blev det ett kort avbrott medan bollen hämtades. Domare Svensson sprang då ut på kanten och väste till linjemannen:

-Henry, Henry, hur mycket är det kvar?
Då måttade linjemannen upp fem centimeter mellan tummen och pekfingret i luften och sluddrade:
-Så pass här knappt.

Denna gamla historia har berättats i årtionden över hela fotbollssverige och påståtts gälla än den ene och än den andre domaren på än den ena och än den andra orten i vårt avlånga land.

Första gången jag hörde den var från en kille vid samma bord på en årsfest, som jag dock lämnade tidigt på kvällen.
Dagen efter kom Berra och hälsade på.
-Vart tog du vägen i går, sa han. Du gick miste om mycket, till exempel en jävligt festlig historia.
-Hur gick den då?
-Jo, nu ska du få höra, sa Berra.

-Det var en fotbollsdomare i Skåne som brukade supa under matcherna. En gång fick han linjemännen med sig och dom drog till rejält i pausen. I andra halvlek kom han på att han hade glömt klockan i omklädningsrummet, så han fick springa ut på ena kanten och fråga linjemannen hur mycket det var kvar. Då tog linjemannen upp flaskan ur bakfickan och visade. Högst femton centiliter, ropade han så det hördes över hela planen.

-Det var värst, sa jag.
-Ja, sa Berra. Det lär visst vara sant också. Dom blev avstängda på livstid hela gänget, sa han som berättade den.

En stund senare kom Berras brorsa på besök. Han satte sig i soffan och sa:

-Har ni hört historien om linjemannen i Hälsingland som gick på kanten och drack ur en spritflaska under matchen? Domaren som var känd för att vara törstig sprang fram till honom och frågade: Är det nåt kvar?
Då tittade linjemannen på honom och svarade: Högst fem minuter.
-Nej, den hade vi inte hört, sa jag. Men bra nära.

Kort därpå anlände Filosofiska Karlsson. Han satt tyst en stund och sedan började han gapskratta.

-Vad garvar du åt? sa Berra.
-Jag hörde en sån bra historia på festen i går, sa Karlsson. Det var en fotbollsdomare i Norge som var alkoholist. Ibland blåste han av matcherna och sprang in i omklädningsrummet och tog sig en sup. Men den här gången var det en så viktig match att han inte vågade. I halvtid hittade linjemännen flaskan och drack upp alltihop utan att domaren såg det. I andra halvlek upptäckte domaren att han hade glömt klockan i omklädningsrummet. Då sprang han ut till den ene linjemannen och frågade hur mycket det var kvar. Linjemannen höll upp tomflaskan och visade att det var slut och då blev domaren så förbannad att han blåste av matchen för tidigt och flög på linjemannen. Men denne hade flaskan i näven och försvarade sig med att slå den i skallen på domaren. Dom fick ta honom till sjukhus och när dom skulle bära in honom i ambulansen satte han sig upp på båren och skrek: Är det nåt kvar?

Slutligen anslöt sig en revolversvarvare till sällskapet och sa:

-Jag hörde en jävligt bra historia i går.
-Handlade den om fotboll? undrade fyra man.
-Nä.
-Då kan du berätta den.

-Det var två ishockeydomare i Lappland som hade hittat en flaska med raketbränsle utanför rymdbasen i Kiruna. Den delade dom på i omklädningsrummet mellan andra och tredje perioden men blev så dåliga att dom fick avbryta matchen och köras hem i taxi. Dagen därpå ringde den ene till den andre och frågade:

-Ha´ du vari´ på toaletten än?
-Nä, sa den andre.
-Gå int´ dit. Jag ringer från Tjeckien!
-Hur är det där då? sa den andre.
-Samma som hemma. 1-1 efter två perioder.

Då fick revolversvarvarn rött kort och utvisning för resten av dagen. Någon måtta får det vara på dumheterna.

"JÄRNPJÄXAN" BENGTSSON SLÅR TILL

Vi spelade fotboll på ängen uppe i skogen.
Nisse Bengtsson gick vänsterytter och var Nacka Skoglund. På den andra kanten sprang Berra omkring med nerhasade strumpor och sa att han hette Kurre Hamrin. Filosofiska Karlsson la alla frisparkar under förevändning att han var den store strategen Gunnar Gren.

Berras brorsa stod i mål och var Kalle Svensson. Men en dag skulle han plötsligt vara Lev Jasjin   i stället. Alltså den där store ryssen som brukade luta sig framåt och breda ut armarna när motståndarna kom stormande, ungefär som om han tänkte krama ihjäl dem.

Jasjin hade en jättelik keps på skallen och såg så ruggig ut att dom minsta killarna blev rädda när dom fick se honom i svartvit teve.

Så hände det sig en dag att Nisse Bengtsson fick ärva ett par gamla fotbollskängor av en farbror som hade spelat vänsterback i ett lag i gärdsgårdsserien. Detta blev en vändpunkt i hans fotbollskarriär och resulterade i att han förändrade sin spelstil i grunden. Man skulle kunna säga att han genomgick en förvandling nästan i klass med doktor Jekyll och mr Hyde. Eller kanske snarare från Nacka Skoglund till Horst Juskowiak.

Och alltihop var kängornas fel. Dessa väckte nämligen både uppståndelse och avund bland övriga spelare, som samtliga var utrustade med slitna gymnastikskor med bortnött gummi och en och annan tå stickande ut här och var.

Nisse Bengtsson kängor däremot var enorma saker med bepansrade tåhättor och stora läderdobbar som rev upp gräset där han galopperade fram.

De var flera nummer för stora, men med hjälp av tre par raggsockor och lite tidningspapper lyckades han surra fast dem så att de satt kvar på fötterna. Han blev inte särskilt rörlig med dessa slagskeppsliknande pjäser på fötterna, men å andra sidan vek motståndarna gärna undan när han kom klampande så marken gungade och sparkade efter benen på dem.
Man skulle kunna säga att han gav den spelstil som kallades järnkaminernas, om inte ett ansikte, så i alla fall två stora fötter.

Vid detta speciella tillfälle hade Nisse Bengtsson startat en rush över hela planen. Motståndarna föll som käglor och till slut återstod bara Berras brorsa i målet, för dagen skrudad som Lev Jasjin med stora kraghandskar och en gammal Snoddaskeps på huvudet. Han lutade sig framåt och bredde ut armarna som han sett Jasjin göra i teve och just då sköt Nisse Bengtsson.

Det var inget kanonskott men det går ändå till fotbollshistorien, eftersom den bepansrade högerkängan gled av foten och träffade Berrs brorsa mitt i ansiktet.

Stor kalabalik uppstod medan raggsockor, tidningspapper och ett trasigt skosnöre virvlade genom luften. Bollen tog i ribban och på returen var Karlsson framme och tryckte in den mellan stolparna bakom den vid det laget medvetslöse målvakten.

Eftersom det inte förekom någon domare i dessa matcher blev det stor palaver i fråga om domslutet. Det försvarande laget ville ha frispark och utvisning av Nisse Bengtsson för livsfarligt spel, medan anfallarna hävdade att det var mål.

Den allra mest häpnadsväckande regeltolkningen åstadkoms emellertid av Berras brorsa, som när han vaknade och fick händelseförloppet rekapitulerat för sig, hävdade att det måste vara offside på kängan!

Han stödde sig på att denna var en betydande del av spelaren, i det här fallet Nisse Bengtsson. Och eftersom kängan befann sig mellan målet och anfallsspelaren vid det andra skottet, var det följaktligen offside på en del av Nisse Bengtsson innan bollen gick i mål.

Det anfallande lagets medlemmar ruskade på huvudena och sa att Berras brorsa tydligen hade blivit konstig i skallen av smällen.

-Det kan väl för fan inte vara offside på mig när jag står här! skrek Nisse Bengtsson.

-Men din förbannade järnpjäxa låg där! skrek Berras brorsa tillbaka och torkade blodet ur pannan med Snoddaskepsen.
Efter långa och högljudda förhandlingar enades parterna om en kompromiss. Målet godkändes, samtidigt som Nisse Bengtsson visades av planen. Han ålades dessutom att skjutsa Berras brorsa på pakethållaren på sin cykel till lasarettet där denne blev sydd med fyra stygn i pannan.

Från den dagen kallades Nisse Bengtsson ”Järnpjäxan” resten av fotbollssäsongen och förbjöds att beträda planen i sina bepansrade kängor. Det ryktades att han skrev brev till både Svenska Fotbollförbundet och Fifa för att få upprättelsen, men om det var sant blev aldrig riktigt klarlagt.

LEV JASJIN PÅ BESÖK

På ängen uppe i skogen kritade vi upp en fotbollsplan. Vi tillverkade två mål av träd och slanor som vi sågade ner i skogen och gjorde målstolpar och ribbor av. Sedan delade vi upp och spelade match.

En dag kom Lev Jasjin dit. Han hade kraghandskar och en stor keps som han dragit ner i pannan för att ingen skulle känna igen honom. Han skrek och svor långa ramsor på ett språk som lät som ryska. Småkillarna vid sidan av planen blev rädda och sprang hem.

Vi andra såg förstås att det var Berras brorsa som hade klätt ut sig. Han var helt såld på Lev Jasjin den sommaren. Han hade sett i teve hur Jasjin ställde sig bredbent och bredde ut armarna när motståndarnas forwards kom stormande och såg ut som om han skulle krama ihjäl dem.

Den ende som inte var rädd var Nisse Bengtsson. Och när han hade fått ärva ett par gamla fotbollskängor av en farbror i gärdsgårdsserien blev det spel på liv och död.

Fotbolls-EM i all ära, men det är om detta det ska handla i den här bloggen senare i veckan.

DANSKDÖDARE MOT SIN VILJA

När Berras brorsa hade somnat i baksätet på Berras Amazon efter väl förrättad orienteringsfärd i taxi med grogg vid alla kontroller, vidtog fas två i hans svensexa.
Festkommittén, bestående av Berra, Filosofiska Karlsson och en revolversvarvare de känner, hade beslutat att han nu skulle föras till Centralstationen, iklädas svenska fotbollslandslagets dräkt och läggas i en sovkupé på nattåget till Köpenhamn.

Till saken hör att det dagen därpå skulle bli fotbollslandskamp mellan Danmark och Sverige i Idrettsparken, vilket på den här tiden innebar ett oerhört prestigefyllt möte inför fullsatta läktare.

Stämningen hade piskats upp flera veckor i förväg,och det danska gemytet väntades lysa med sin frånvaro. Svenska turister aktade sig för att gå ensamma på krogarna i Nyhavn och skröt inte direkt med sin nationstillhörighet.

Mot den bakgrunden får det betecknas som ganska vågat att Berras brorsa också ifördes blågul keps med texten ”Heja Sverige, friskt humör!” samt en lapp på ryggen med ordet ”Danskdödare”.

Sedan bars han ombord på tåget och lades på rygg i en förbeställd överslaf, varpå festkommittén stack en blågul miniatyrflagga i vardera handen på den djupt sovande resenären. Slutligen tejpades biljetten fast på sängkanten för att konduktören inte skulle väcka honom.

Meningen var sedan att festkommittén skulle åka bil till Köpenhamn och vara där i god tid för att ta emot den blågule supportern. Men strax utanför Helsingborg fick de punktering och blev kraftigt försenade.

När de kom fram till Huvedbangården i Köpenhamn upptäckte de en stor folksamling. Mitt i denna stod Berras brorsa i svenska landslagets färger och försökte hålla en ilsken dansk ifrån sig med utsträckta armar.

”Danskdödare” lyste det på långt håll från ryggen, och det gick ett hotfullt sus genom folkmassan, medan den mest aggresive av danskarna slog efter honom med knuten näve.

Festkommittén lyckades till sist få loss honom och dra in honom i sin bil.

-Var är jag? var det första han frågade.
-I Köpenhamn, sa Karlsson.
-Vad är det för dag? sa Berras brorsa.
-Lördag, sa revolversvarvarn.
-Hur mycket är klockan? sa Berras brorsa.
-Kvart över åtta, sa Berra.
-Hjälp! sa Berras brorsa. Jag ska gifta mig om sju timmar.
-Lugn,sa Berra.Vi hinner.

Bröllopet genomfördes som planerat, men brudens föräldrar lär ha sett något fundersamma ut när deras blivande svärson uppenbarade sig en halvtimme före vigseln iförd fotbollskängor och svenska landslagets dräkt med kortbyxor och blågula knästrumpor. Han hann dock byta till frack i sista stund.

Äktenskapet höll bara i något år, vilket den inre kretsen ansåg vara förvånansvärt lång tid.

I dag är samtliga inblandade gifta och stadgade män i den övre medelåldern.

SVENSEXA MED SPIKSKOR

När Berras brorsa skulle gifta sig beslöt Berra och Filosofiska Karlsson samt en revolversvarvare de känner att anordna en hejdundrande svensexa.
Det hela utspelades i landets näst största stad, där Berras brorsa bodde vid den här tiden.

Arrangörstrion var på plats flera dagar i förväg för rekognosering och planläggning.

Dagen innan bröllopet skulle äga rum hämtades Berras brorsa i sitt hem med beskedet att festligheterna skulle inledas med en taxiresa på stan, där han utklädd till orienteringslöpare skulle leta upp ett antal kontroller.

Han ifördes träningsoverall. spikskor, grön skärmmössa, kompass, startkort och ett gammalt kartfodral från 40-talet i ett snöre runt halsen. På kartan hade festkommittén prickat in de kontrollpunkter ute på stan som skulle besökas med taxi. Sedan fick han en bunt sedlar i näven och en lyckospark i baken av sina kamrater.

Första kontrollen var belägen vid foten av Karl den niondes ryttarstay, gemenligen kallad Kopparmärra. En röd skärm hade hängts upp på denna, och nedanför stod Berra och grabbarna med färdigblandad grogg på termos.

En taxi bromsade in, Berras brorsa steg ur och möttes av smattrande applåder och hejarop. Efter stämpling av startkortet och återställande av vätskebalansen bar det av i taxin mot andra kontrollen och mera förfriskningar, av vilka Berras brorsa så småningom blev allt rundare under fötterna.

Sista kontrollen hade förlagts till ett villaområde i stadens utkant. Där hade arrangörerna hängt upp skärmen på Berras gamla risiga Amazon och dragit sig tillbaka till en grässlänt medan de väntade.

På avstånd hörde de två villaägare stå och småprata över ett staket.
-Vad är det som hänger på bilen där borta? sa den ene.
-Det ser ut som en orienteringsskärm, sa den andre.

-Vad är det för något? sa den förste.

-Det är en sport där det gäller att springa efter karta och kompass mellan olika kontroller som är markerade med sådana där skärmar. Jag har en dotterson som tävlar lite, och han säger att det är världens tjusigaste sport. Alla får vara med, och det finns inga pengar under bordet och inget våld och bråk. Efteråt brukar dom sätta sig i gräset och äta mackor och dricka varm choklad ur termosar som dom har med sig.
-Jaså du, sa han som hade frågat. Ja, det är fint när ungdomen sysslar med nyttiga saker i stället för att åka runt och supa och slåss och skämma ut sig.

Knappt hade han avslutat meningen förrän en taxi kom runt hörnet på tjutande däck och stannade några meter ifrån dem. Ut vacklade Berras brorsa med skärmmössan över ena örat, kartfodralet på sned och en stor termosflaska i ena näven. Han slängde in en sedel i taxin och skrek att det är jämnt, varpå han raglade bort till Amazonen, ställde termosen på taket, bankade sig i bröstet med knytnävarna och vrålade:

-Mera bruk i baljan boys!

Sedan föll han ihop över motorhuven och blev hängande, innan Berra och hans kamrater sprang fram och bar in honom i bilen och försvann med en rivstart.

Kvar stod två förbryllade gubbar och höll sig i staketet medan de undrade vad detta var för en orienteringstävling.
Fortsättning följer i morgon.

FARLIGT ATT GIFTA SIG

Bröllop i pingst? Då gäller det att se upp, åtminstone för brudgummen. Annars kan det gå som för Berras brorsa en gång i tiden.

Företagsamma och uppfinningsrika kamrater arrangerade då en svensexa, som varken han eller övriga inblandade någonsin kommer att glömma.

Det började med en orienteringsrunda i Göteborg, fortsatte med en tågresa till Danmark och slutade med ett plågsamt uppvaknande i Köpenhamn.

Då återstod endast några timmar till bröllopet, dit brudgummen anlände i sista stund iförd fotbollskängor och svensk landslagströja

Fler detaljer om ett par dagar i denna blogg.