SVANAR, UGGLOR OCH SPEFÅGLAR

Kåsören frågade en gång sin kollega, den inbitne orrnitologen redaktör T, om denne tyckte att han var en riktig smilfink.

– Verkligen inte, sa redaktör T.

– Men kanske en spefågel, försökte kåsören.

– Inte det heller, sa redaktör T.

– Då får jag väl sluta kraxa, sa kåsören.

Detta hade åhörts av redaktör L som nu la sig i samtalet.

– Jag träffade en skata på krogen i lördags, sa han.

– Ja, där finns det ruggugglor, sa kåsören.

– Men också en och annan sädesärla, sa redaktör L.

– Han har sett över 300 arter, sa kåsören och pekade på redaktör T.

– Jag såg Gunde Svan härom dagen, sa redaktör L.

– Inte på krogen väl? sa kåsören.

– Nä, sa redaktör L. I tv bara. Men ändå.

– Jaha, sa kåsören. Karin Falk är ju ett känt namn också.

– Ja, sa redaktr L. Och Marianne Höök.

Nu la sig även redaktör T i samtalet.

– Magnus Uggla, föreslog han.

– Tom Trana, sa redaktör L.

– Loa Falkman, sa kåsören.

– Annika Dopping, sa redaktör T.

– Olle Häger, sa redaktör L.

– Eddie the Eagle, sa kåsören.

– Sven Duva, sa redaktör T.

– Mårten Gås, sa redaktör L.

– Hacke Hackspett, sa kåsören.

– Ugglan Helge, sa redaktör T.

– Bofinken Knut, sa redaktör L.

– Emil Örn, sa kåsören.

– Vem är det? sa redaktör T.

– Seriefigur i Kalle Anka, sa kåsören.

– Hönan Agda, sa redaktör T.

– Inge Ejderstedt, sa redaktör L.

– Tala högre. Jag är lite lom-hörd, sa kåsören.

– Tjo vad det var livat i holken i lördags, sa redaktör T.

– Håll truten, sa redaktör L.

– Kommissare Morse, sa kåsören.

– Det här blir värre och värre, sa redaktör T.

– När man var liten kunde man få en orre, sa kåsören.

– Och när man växte upp blev det en och annan gök, sa redaktör T.

– Och lite korpfotboll, sa redaktör L.

– Karl Lärka, sa kåsören.

– Vem är det? sa redaktör T.

– Det vete fåglarna, sa kåsören och därmed passar han också på att dra en barmhärtighetens slöja över resten av samtalet.

SKAMSEN KÅSÖR SLUTAR KRAXA

Kåsören frågade en gång den inbitne ornitologen redaktör T om han vid något tillfälle under sitt skådande hade sett en finsk bastutrana. Men i stället för att börja slira på målet svarade denne lugnt:

– Det finns det inget som heter.

Kåsören skämdes då lite grand för sitt dåliga skämt och drog sig diskret tillbaka.

För att i någon mån skyla över detta klavertramp vidarebefordrade han några dagar senare ett klipp som han trodde kunde intressera redaktör T på riktigt. Det handlade om en stork som hade spatserat omkring på stadens gator flera år tidigare.

– Det där kommer jag ihåg, sa redaktör T. Men det var ingen vild stork. Den hade rymt från ett hägn. Det var ju enbart pinsamt.

– Jaså, sa kåsören. Och jag som tänkte att jag skulle gottgöra det där med bastutranan genom att komma med ett seriöst ornitologiskt inlägg.

– Det här var ju ännu värre, sa redaktör T.

– Jaha, sa kåsören. Jag trodde annars att du kanske skulle tycka att jag var en riktig smilfink.

– Verkligen inte, sa redaktör T.

– Snarare spefågel kanske, sa kåsören.

– Inte det heller, sa redaktör T.

– Då får jag väl sluta kraxa, sa kåsören.

Delar av detta samtal avlyssnades av redaktör L, som nu hade kommit in i rummet. Vad det innebar kommer att avslöjas i denna blogg senare i veckan.

Fortsättning följer alltså.

SAMTAL MED SKÅDARE

Kåsören hade en gång en arbetskamrat som var ornitolog och hade skådat 330 olika fågelarter.

För egen del kan kåsören knappt se skillnad på en kråka och en talgoxe. Men om man ville veta något om fåglar var det bara att fråga kollegan, som vi för enkelhetens skull kan kalla redaktör T.

En dag såg kåsören ett barnprogram i tv där en liten pojke satt i ett fönster med en kikare och påstod att han spanade efter en finsk bastutrana.

Det var tydligen bara på skoj, men dagen därpå kunde kåsören inte låta bli att fråga redaktör T:

– Har du sett en finsk bastutrana nån gång?

– Mmmmm, sa denne utan att titta upp för han var fullt upptagen med att skriva på sin dator.

– Ja, jag bara undrade, sa kåsören.

– Mmmmmm, sa redaktör T och fortsatte skriva.

– Då så, sa kåsören och vände sig om för att gå.

Då tittade redaktör T upp och undrade:

– Vad sa du?

– Jag undrade bara om du hade sett en finsk bastutrana, sa kåsören.

– Det finns det inget som heter, sa redaktör T och återgick till arbetet.

Kåsören kände sig då lite dum för att han hade klampat på och stört redaktör T i arbetet med ett så dåligt skämt.

Vad detta ledde till kommer att avslöjas i denna blogg senare i veckan.