MÅLSNÖRETS MYSTIK OCH MAGI

Sittande framför teven och friidrotts-VM i Peking kan jag inte släppa funderingarna på vart målsnöret har tagit vägen.

Och inte nog med det: Förr i världen satt också ett antal tidtagare på var sitt trappsteg på en stor pall i vinkel med mållinjen. I handen hade de var sitt stoppur som de knäppte av när respektive löpare sprang i mål.

De hade också ansvaret för att målsnöret kom upp och blev ordentligt spänt.

Jag har suttit framför teven i flera dagar och spanat efter kineser på trappstegspallar vid målet utan att upptäcka någon. Men det är klart, vad ska dom där och göra, det finns ju inte ens något målsnöre att spänna längre.

På lite längre distanser hände det ibland att löpare blev varvade just som segraren nådde mållinjen. Då kunde man inte spänna målsnöret när tätlöparna var ute på sista varvet.

I stället fick en av funktionärerna resa sig från tidtagarpallen och springa emellan den varvade löparen och segraren. Då hann man ibland inte knyta fast målsnöret i båda stolparna utan funktionären fick stå och hålla emot med snöret i ena handen. Allt för att segraren inte skulle gå miste om privilegiet att spränga målsnöret.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker lite synd om dagens löpare. Visserligen tjänar de bästa flera miljoner om året men å andra sidan har de aldrig fått spränga ett målsnöre. Möjligen med visst undantag för maraton där den som vinner brukar få brösta sig mot något slags plastband som sällan sprängs utan endast faller till marken, På övriga distanser är där bara luft när de springer i mål. Och för oss gamla målsnöressprängare känns det som en total antiklimax.

Men det är inte bara målsnöret som har försvunnit. Jag undrar också vart starterns vita rock har tagit vägen. Förr i tiden hade varje starter med självaktning en lång vit rock som han tog på sig innan han laddade startpistolen och gick ut på banan för att skjuta iväg löparna.

Det hände att uppstudsiga ungdomslöpare gick fram till honom före loppet och frågade om doktorn kunde titta på det här skrubbsåret eller bad att få köpa en kokt med bröd och mycket senap.

Sådant hör man aldrig talas om längre.

Snart tar dom väl bort orkestrarna som tågar fram och tillbaka och spelar marschmusik före alla fotbollsmatcher också.

Eller har dom redan gjort det?

VART TOG MÅLSNÖRET VÄGEN?

Det finns inga målsnören i de stora friidrottsmästerskapen nu för tiden. Och har förmodligen inte funnits på länge. Det är så länge sedan att en förklaring till vad målsnöret var för något förmodligen är på sin plats för eventuella läsare av dessa rader födda efter 1970.

Målsnöret bestod av en ulltråd som spändes mellan två stolpar på var sin sida om mållinjen. Att spränga målsnöret var segrarens privilegium, det var höjdpunkten för många löpare ända in på 70-talet.

Förr i världen berättades det historier om målsnöret. En handlade om stockholmaren Nisse Engdahl som tog brons på 400 meter vid OS i Antwerpen 1920.

Han lär ha haft en ovanligt luden bröstkorg och fick ibland nedsättande kommentarer om det från konkurrenter som försökte få honom ur balans.

- Vad hårig du är på bröstet, du ser ut som en apa, lär någon ha sagt till honom en gång.

- Det här är väl inget, sa Nisse Engdahl. Då skulle du ha sett hur jag såg ut innan jag började med löpning. Nu är ju nästan alltihop bortslitet av alla målsnören jag har sprängt.

För egen del har jag visserligen inte sprängt så värst många målsnören under min korta och föga framgångsrika karriär som banlöpare i ungdomen. Men jag minns känslan. Det hände nämligen att jag någon gång hittade ett 400-meterslopp där konkurrensen inte såg så överväldigande ut på papperet och då efteranmälde jag mig genast, även om det gick ut över det medeldistanslopp jag sikta in mig på i samma tävling. Där brukade det nämligen vara nästan omöjligt att vinna, och om jag såg en chans att få spränga ett målsnöre i något annat lopp så tog jag den.

Jag glömmer aldrig känslan av hur tråden liksom kittlade till över bröstet och hur den spändes mer och mer under någon sekund för att slutligen brista med ett litet ryck ett par meter bakom målet. Det var bekräftelsen på att man hade vunnit, att man var bäst. Åtminstone den dagen och i det loppet.

Fortsättning följer.

VILSEN TV-TITTARE SAKNAR MÅLSNÖRET

Ensam framför teven under friidrotts-VM i Peking gör jag en fasansfull upptäckt: Det finns ju inget målsnöre!

Vid närmare eftertanke inser jag att det nog inte har funnits något på länge. Men jag kan inte låta bli att undra över när det togs bort och var jag har varit under tiden.

Målsnöret bör väl ha försvunnit någon gång i samband med att eltidtagningen blev allmän och det är nog åtminstone fyrtio år sedan.

Frågan är väl snarast om det inte finns en eller ett par generationer som inte vet vad målsnöre är för något.

Detta ska jag försöka utreda i den här bloggen de närmaste dagarna.