VART TOG MÅLSNÖRET VÄGEN?

Det finns inga målsnören i de stora friidrottsmästerskapen nu för tiden. Och har förmodligen inte funnits på länge. Det är så länge sedan att en förklaring till vad målsnöret var för något förmodligen är på sin plats för eventuella läsare av dessa rader födda efter 1970.

Målsnöret bestod av en ulltråd som spändes mellan två stolpar på var sin sida om mållinjen. Att spränga målsnöret var segrarens privilegium, det var höjdpunkten för många löpare ända in på 70-talet.

Förr i världen berättades det historier om målsnöret. En handlade om stockholmaren Nisse Engdahl som tog brons på 400 meter vid OS i Antwerpen 1920.

Han lär ha haft en ovanligt luden bröstkorg och fick ibland nedsättande kommentarer om det från konkurrenter som försökte få honom ur balans.

- Vad hårig du är på bröstet, du ser ut som en apa, lär någon ha sagt till honom en gång.

- Det här är väl inget, sa Nisse Engdahl. Då skulle du ha sett hur jag såg ut innan jag började med löpning. Nu är ju nästan alltihop bortslitet av alla målsnören jag har sprängt.

För egen del har jag visserligen inte sprängt så värst många målsnören under min korta och föga framgångsrika karriär som banlöpare i ungdomen. Men jag minns känslan. Det hände nämligen att jag någon gång hittade ett 400-meterslopp där konkurrensen inte såg så överväldigande ut på papperet och då efteranmälde jag mig genast, även om det gick ut över det medeldistanslopp jag sikta in mig på i samma tävling. Där brukade det nämligen vara nästan omöjligt att vinna, och om jag såg en chans att få spränga ett målsnöre i något annat lopp så tog jag den.

Jag glömmer aldrig känslan av hur tråden liksom kittlade till över bröstet och hur den spändes mer och mer under någon sekund för att slutligen brista med ett litet ryck ett par meter bakom målet. Det var bekräftelsen på att man hade vunnit, att man var bäst. Åtminstone den dagen och i det loppet.

Fortsättning följer.