DÅLIGA RÅD INFÖR VARVET

Efter mitt 22:a och sista Göteborgsvarv för några år sedan kunde jag konstatera att jag hade gjort i stort sett allt fel – trots all den rutin jag borde ha samlat på mig från de 21 tidigare loppen.

För alla som vill veta hur man ska bära sig åt för att genomföra ett riktigt misslyckat Göteborgsvarv följer här hela listan:

1) Undvik all form av kolhydratuppladdning med motivering att du ändå inte ska springa i mer än två timmar.

2) Kolla vädret genom att öppna fönstret i omklädningsrummet en halvtimme före start. Om det regnar lite eller känns kallt i luften, ta då på dig en massa extra kläder inklusive långbyxor och träningsoverallsjacka som du sedan inte hinner ta av dig när du går ut ett par minuter före start och märker att det inte alls är så kallt som du trodde.
3) Ställ dig längst bak i din startgrupp och spring sedan förbi så många du orkar de första två kilometerna genom att kryssa mellan de framförvarande,

4) Börja gå om du blir trött efter 7 kilometer i stället för att sänka farten och småjogga.

5) Undvik all form av uppvärmning, så kanske du får vara med om att det knäpper till i vänstra vaden efter 3 kilometer och du får genomföra resten av loppet småhaltande.
6) Låt bli att klippa tånaglarna och smörja in fötterna före start, så att du ovanpå allt detta drar på dig ett rejält skoskav.

Om dessa regler följs till punkt och pricka, garanterar jag att du får en riktigt jävlig dag i Göteborgsvarvet.

Skulle du däremot undvika denna magnifika provkarta på klassiska nybörjartabbar, kan jag inte ta ansvar för om du slår både personligt rekord och besegrar alla dina deltagande vänner och bekanta.

BLIXT OCH DUNDER I GÖTEBORGSVARVET

Det hade ösregnat hela förmiddagen, men när kämparna i grupp 8 gav sig iväg från startrakan i Göteborgsvarvet hade de sista dropparna slutat falla. Under den första biten genom Slottsskogen ljusnade himlen något där vi lufsade fram i våra kepsar och t-shirts och tidtagningschips runt foten.

Varning för åska hade dock utfärdats, vilket kommenterades av två man bakom mig just som vi passerade Mariaplan.

- Bara inte blixten slår ner i chipet för då är vi illa ute, sa den ene.
- Nu skojar du allt, sa den andre.
- Nä, nä, nä, sa den förste. Det här är känslig elektronisk utrustning som drar till sig lite av varje. Och det finns inga åskskydd på dom här.

Där fick man lite att fundera på medan man segade sig uppför Älvsborgsbron på allt tröttare ben. Om det berodde på rädsla för åskan eller inte ska jag låta vara osagt, men med blixtens hastighet gick det i alla fall inte.

Flytet i löpningen ville inte infinna sig, och när musikanterna i en av orkestrarna på Norra Älvstranden rev av Theese boots are made for walking tog jag dem på orden och började gå i stället för springa.

För första gången i karriären gick jag också uppför Götaälvbron men intalade mig att det enbart var en försiktighetsåtgärd för att spara krafter tills det var dags att defilera inför folkmassorna på Avenyn.

När jag äntligen rundade Poseidon kunde jag konstatera att jag trots allt verkade ha några tusen deltagare bakom mig. I mål kom jag också till slut, även om jag inte minns riktigt hur.

En summering av dessa erfarenheter samt värdefulla tips till alla som vill veta hur man ska bära sig åt för att genomföra ett riktigt misslyckat Göteborgsvarv följer senare i veckan.

MED GRUPP 8 I GÖTEBORGSVARVET

Det är några år sedan man sprang Göteborgsvarvet. Sist det begav sig hade jag heller inte varit med på några år, så det fanns inga gamla meriter att falla tillbaka på.

Därför blev jag placerad i den åttonde av de tolv startgrupper som fanns det året. Det innebar att jag inte ens fick börja springa förrän täten nästan var i mål.

Och när jag före loppet berättade att jag ingick i grupp 8, trodde flera av mina bekanta att jag hade blivit aktiv feminist och skulle delta i en jämlikhetsdebatt i stället för en löpartävling.

En gång i tiden brukade jag få starta i grupp 2 eller 3, omgiven av idel seniga och vältränade motionärer. I grupp 8 var det inte lika seriöst om man säger så.

 

Jag såg visserligen inte så många kvinnor men desto fler runda farbröder i min egen ålder och en hel del ungdomar med både kraftigt sittfläsk och bilringar över byxlinningen.

Närmast framför mig hörde jag en av dem säga till kompisen bredvid:
- Vi stod här bakfulla i fjol några stycken och tittade på och sa till varandra att man borde allt springa nästa år. Och det tog jag i hand på, min dumme jävel!

Sedan gick starten och redan efter en kilometer i Slottsskogen stod en liten knatte som inte ens kunde tala rent och skrek efter oss:

- Kom igen! Det är baja två mil kvaj.
- Huliganerna blir yngre och yngre, sa en gubbe vid min ena axel.
- Men vi långlöpare är hårdingar som tål att höra det mesta, sa en annan och så sprang vi vidare.
Fortsättning följer.