MED GRUPP 8 I GÖTEBORGSVARVET

Det är några år sedan man sprang Göteborgsvarvet. Sist det begav sig hade jag heller inte varit med på några år, så det fanns inga gamla meriter att falla tillbaka på.

Därför blev jag placerad i den åttonde av de tolv startgrupper som fanns det året. Det innebar att jag inte ens fick börja springa förrän täten nästan var i mål.

Och när jag före loppet berättade att jag ingick i grupp 8, trodde flera av mina bekanta att jag hade blivit aktiv feminist och skulle delta i en jämlikhetsdebatt i stället för en löpartävling.

En gång i tiden brukade jag få starta i grupp 2 eller 3, omgiven av idel seniga och vältränade motionärer. I grupp 8 var det inte lika seriöst om man säger så.

 

Jag såg visserligen inte så många kvinnor men desto fler runda farbröder i min egen ålder och en hel del ungdomar med både kraftigt sittfläsk och bilringar över byxlinningen.

Närmast framför mig hörde jag en av dem säga till kompisen bredvid:
- Vi stod här bakfulla i fjol några stycken och tittade på och sa till varandra att man borde allt springa nästa år. Och det tog jag i hand på, min dumme jävel!

Sedan gick starten och redan efter en kilometer i Slottsskogen stod en liten knatte som inte ens kunde tala rent och skrek efter oss:

- Kom igen! Det är baja två mil kvaj.
- Huliganerna blir yngre och yngre, sa en gubbe vid min ena axel.
- Men vi långlöpare är hårdingar som tål att höra det mesta, sa en annan och så sprang vi vidare.
Fortsättning följer.