PÅ EDRA PLATSER, FÄRDIGA - VEM JAG?

På söndag får vi veta vem som är världens snabbaste man. Då är det dags för OS-final på 100 meter. Men det är förstås inte alltid som världens snabbaste vinner.

I München 1972 hände något mycket märkligt. När tv-kamerorna zoomade in startfältet i ett av mellanheaten stod två av banorna tomma.

Där skulle USA-löparna Eddie Hart och Reynaud Robinson ha startat. Båda hade före OS tangerat dåvarande världsrekordet på 9,9.

Nu satt de i förläggningen och tittade på tv när sanningen gick upp för dem. Deras coach hade läst fel i tidsprogrammet och gett dem felaktig starttid.

Den tredje USA-löparen, Robert Taylor, var placerad i heatet efter och kom fram några minuter innan start efter att ha kastat sig i en bil som körde till stadion i hisnande fart. Han hann bara slänga av sig träningsjackan, dra på spikskorna och göra ett par knäböjningar som enda uppvärmning. Men det räckte för att gå vidare. Han blev sedan tvåa i finalen efter Valerij Borzov, Sovjet.

Taylor och Hart var båda med i det USA-lag som sedan tog guld på 4x100 meter. Eddie Hart förde stafettpinnen i mål efter att ha sprungit ifrån Borzov på slutsträckan. Men den stackars Robinson fick åka hem utan medalj.

I morgon fortsätter vi att botanisera i OS-historien med berättelsen om sprinterlöparen som blev inlåst på toaletten.

KUL FINAL I KVÄLL?

I dag börjar friidrotten i OS. Först ut är kulstötarna med kval på förmiddagen och final i kväll. Här brukar det handla om små marginaler. Men frågan är om inte kulfinalen i München 1972 tar priset.

Wladislaw Komar från Polen vann på 21.18.

Amerikanen George Woods kom tvåa på 21.17.
Östtyskarna Hartmut Briesenick och Hans-Peter Gies gjorde upp om tredjeplatsen. Båda stötte 21.14.
För att skilja dem åt fick man gå till näst bästa stöt. Det blev Briesenick som fick bronset. Han hade 21.02 mot 21.01 för Gies.

En annan kul kultävling var den i Los Angeles 1932. Den vanns av amerikanen Leo Sexton på 16.00, alltså sexton meter jämnt.

Men Sexton nöjde sig inte med det. En tid efter spelen förbättrade han världsrekordet till 16.16.

Där gick dock gränsen för hans förmåga. När tjecken Franticek Douda senare på året ökade rekordet till 16.20 klarade han inte att svara. 16.16 blev för alltid hans personbästa.

Men eftersom sexton heter sixteen på engelska kanske han aldrig förstod hur rolig han var i Sverige.

UNDERBART ÄR KORT

Svensk simning har haft många stora ögonblick i den olympiska historien. Det kanske allra största - och på sätt och vis kortaste - inträffade på 400 meter medley i München 1972.
Det handlade om två tusendelar av en sekund. Världens minsta segermarginal genom tiderna. I alla sporter, alla kategorier.

När Gunnar Larsson slog handen i målkaklet och tittade upp mot den stora ljustavlan såg han en etta efter sitt namn. Men just som han gjorde segergesten simmade kompisen Bengt Gingsjö (sexa i loppet) över till honom och sa:

-Du Gunnar, det är två ettor.

Bakom amerikanen Tim KcKees namn lyste också en etta. De hade fått samma tid, på hundradelen när: 4.31,98.

Det dröjde en stund innan Gunnar kom upp som ensam etta på tavlan. Hans tid visade sig vara två tusendelar bättre än McKees.

Det handlade om millimetrar. I efterhand har någon räknat ut att marginalen skulle ha kunnat orsakas av att bassängen kunde ha varit sned och banorna därför inte exakt på millimetern lika långa.

Efter detta slutade man mäta tusendels sekunder i simning. Ingen ska kunna vinna med så lite. Men guldet var för alltid Gunnar Larssons.
Gunnar vann även 200 medley före McKee. Men då skiljde 1,2 sekund. Det kändes som en evighet i sammanhanget.

McKee blev sedan tvåa på 400 medley även i Montreal 1976, den gången efter sin landsman Rod Strachan. Tre silver alltså men inget guld. Trots att han stod som etta en stund i ”tusendelsloppet” i München.