PÅ EDRA PLATSER, FÄRDIGA - VEM JAG?

På söndag får vi veta vem som är världens snabbaste man. Då är det dags för OS-final på 100 meter. Men det är förstås inte alltid som världens snabbaste vinner.

I München 1972 hände något mycket märkligt. När tv-kamerorna zoomade in startfältet i ett av mellanheaten stod två av banorna tomma.

Där skulle USA-löparna Eddie Hart och Reynaud Robinson ha startat. Båda hade före OS tangerat dåvarande världsrekordet på 9,9.

Nu satt de i förläggningen och tittade på tv när sanningen gick upp för dem. Deras coach hade läst fel i tidsprogrammet och gett dem felaktig starttid.

Den tredje USA-löparen, Robert Taylor, var placerad i heatet efter och kom fram några minuter innan start efter att ha kastat sig i en bil som körde till stadion i hisnande fart. Han hann bara slänga av sig träningsjackan, dra på spikskorna och göra ett par knäböjningar som enda uppvärmning. Men det räckte för att gå vidare. Han blev sedan tvåa i finalen efter Valerij Borzov, Sovjet.

Taylor och Hart var båda med i det USA-lag som sedan tog guld på 4x100 meter. Eddie Hart förde stafettpinnen i mål efter att ha sprungit ifrån Borzov på slutsträckan. Men den stackars Robinson fick åka hem utan medalj.

I morgon fortsätter vi att botanisera i OS-historien med berättelsen om sprinterlöparen som blev inlåst på toaletten.