DETTA ÄR ETT AUTOMATISKT SAMTAL

För en tid sedan beställde jag två sängar och en madrass från Ikea.
Några dagar senare ringde det i min gamla antika trådnätsanslutna gammeltelefon från förra århundradet.

– Detta är ett automatiskt samtal från Ikea, sa en röst.

Sedan uppmanades jag att svara ja eller nej på ett antal frågor.
Jag kan inte garantera att jag kommer ihåg allting ordagrant, men ungefär så här lät det.
– Går det att köra ända fram till huset, frågades det bland annat.
– Ja, svarade jag sanningsenligt.
– Kan en tolv meter lång lastbil stanna framför grinden, undrades det vidare..
– Ja, svarade jag lydigt.
– Passar det om vi kommer mellan klockan nio och femton, frågades det sedan
– Nja, de vore nog bättre lite senare, försökte jag.

– Svara endast ja eller nej på frågorna, sa rösten strängt.

– Jaha, sa jag. Nej, jag menar ja. Eller rättare sagt nej.
– Passar det om vi kommer mellan klockan nio och femton, upprepade rösten, nu som det verkade med ännu mer skärpa.
– Nej, sa jag.
– Passar det om vi kommer mellan klockan femton och tjugoett, fortsatte rösten.
– Ja, sa jag.
– Då ringer vi en halvtimme innan vi kommer, sa rösten och så var det tydligen klart.

Sedan röjde jag ur sovrummet genom att ställa in en av de gamla sängarna i ett annat rum och köra den andra till tippen. Det visade sig bli ett äventyr av osannolika mått som tidigare i veckan har refererats i denna blogg.

Knappt hade jag hunnit hem igen förrän det kom två man i en lastbil och bar upp de nya sängarna i sovrummet.
Men efter att ha skruvat fast benen och lagt på den nya madrassen, insåg jag att jag inte hade ett tillräckligt stort lakan.

Efter att ha googlat på lakan 180x200 hittade jag sådana på Ikea. Då åkte jag till det stora varuhuset för första gången och höll på att gå vilse. Och när jag äntligen hade hittat rätt lakan höll jag på att inte hitta ut.

Slutligen nådde jag kassorna där en vänlig dam visade fram mig till en disk med en skärm och en pistol att scanna med. Då var det nästan något som brast.

– Finns här ingen levande människa, hörde jag mig själv säga med hög röst.
– Jo, jag är ju här sa den vänliga damen och visade hur jag skulle göra.
Sedan vacklade jag ut ur varuhuset och åkte hem och bäddade ner mig samt somnade utmattad i min nya säng.

PÅ VÄG MOT TIPPEN

Efter att ha lyckats baxa ner min gamla säng från sovrummet på övervåningen och lägga den på golvet i hallen var de dags att köra den till tippen.
Efter att ha kört fram min lilla personbil och parkerat på gatan utanför grinden fällde jag fram ryggstödet på baksätet och gjorde likadant med det högra framsätet samt lät bakluckan stå öppen.

Sedan baxade jag ut sängen på gatan och tryckte in den i bilen.

En bit av sängen stack visserligen ut där bak, men det fixade jag genom att binda fast bakluckan med en rem som jag hittade i bagaget.

Sedan visade det sig att jag bara nätt och jämt kunde pressa in mig själv bakom ratten, Detta lyckades endast genom att jag först monterade ner nackstödet på förarsätet och sedan lyfte upp sängens vänstra framkant och balanserade den på min högra axel.

Undrar om detta är lagligt, tänkte jag sedan jag startat bilen och börjat köra i riktning mot återvinningscentralen. Bäst att köra sakta och hålla mig till bakgatorna och hoppas att jag inte möter någon polis.

Sikten åt höger var minimal, men i bakspegeln skymtade jag hur det började samlas en lång kö av bilar bakom mig. Inte värt att dra på för mycket i uppförsbackarna för då ramlar väl sängjäveln ut och träffar han i bilen närmast bakom som en torped.

För säkerhets skull höll jag fast sängen med ena handen medan jag styrde med den andra.
Och när jag äntligen var framme vid den gamla soptippen spärrades vägen av en bom!
Javisst ja, nu ska man ju ha passerkort för att komma in här. Undrar var jag har gjort av det. Tänk om jag måste vända om och åka hem och hämta det ovanpå allt annat.

Men efter att ha stannat en bit före bommen och gått ur bilen lyckades jag gräva fram min jacka under sängen. Där hittade jag kortet i plånboken och kunde ta mig förbi avspärrningen trots allt.

Nu återstod bara att åka hem och invänta leveransen av de nya sängarna och få upp dem i sovrummet.
Fortsättning följer.

SOMMARDRAMA PÅ SÄNGKANTEN

Att köpa nya sängar är ingen match. Det svåra är att bli av med dom gamla.
Efter att ha beställt två nya sängbottnar med ben och en stor madrass från Ikea blev jag stående i sovrummet och funderade på var jag skulle göra av dom jag hade nu.

Den ena var nog bara cirka 20 år och någorlunda liggvänlig så den ställde jag in i ett annat rum. Den andra var ungefär dubbelt så gammal och definitivt mogen för tippen. Det gällde bara att få ner den för den smala trappan till undervåningen och ut till bilen.

Det ska väl inte vara så svårt, tänker man då. Det här fixar jag själv utan att behöva tillkalla hjälp.
Men det skulle snart visa sig att högmod går före fall. I dubbel bemärkelse.

 

Först vände jag på hela sängen för att skruva av benen. Dom satt som berget.
Nåja, jag kan nog vinkla sängen så att den klarar nittiograderskurvan i slutet av trappan ändå. Det gäller bara att ställa den på kant och hålla emot så den inte fastnar längst ner..
Alltså baxade jag ut sängen ur sovrummet och sköt den sakta och försiktigt utför trappan med benen i vädret. Men rätt vad det var gled den iväg av sig själv utan att jag hann räta upp den.

Herregud, hur gick detta, hann jag tänka innan det sa bonk när sängjäveln träffade dörröppningens båda sidor i slutet av trappan och stannade.

Efter att ha krupit efter och försökt räta upp sängen igen insåg jag slutligen att den helt enkelt hade fastnat och att jag själv därmed var instängd på övervåningen.
Där blev jag sittande och funderade på hur jag skulle ta mig ner. En kort stund funderade jag på att klättra ut genom sovrumsfönstret och hoppa ner på marken men då fanns ju risken att bryta något ben eller två.

Sedan insåg jag att det i alla fall fanns tillräckligt utrymme mellan sängen och taket i trappan för att jag skulle kunna klättra över den och ta mig ner på det viset.

Sagt och gjort, men väl på fast mark i undervåningen kunde jag konstatera att jag genom min kroppstyngd hade tryckt fast sängen ytterligare så att den nu satt fast förankrad i dörrhålet.
Situationen komplicerades av att två av sängens små träben tog emot på var sin sida av dörren medan översidan av sängen hade tryckts fast mot taket i trappan.
Där satt den förbannade sängen som i ett skruvstäd, nu helt omöjlig att rubba.

Nåja, jag är ju i alla fall inte instängd på övervåningen längre, tänkte jag medan jag gick och hämtade en skiftnyckel för att skruva loss benen.

Då visade det sig omöjligt att få grepp om skruvarna och samtidigt vrida runt nyckeln i det läge sängen befann sig.

Efter att ha suttit på golvet i hallen och funderat en stund gick jag ner i källaren och hämtade en liten såg. Där låg jag sedan på knä nedanför trappan och sågade så svetten rann och sågspånen yrde.

Det ena benet lyckades jag få loss på detta sätt, men det andra kom jag bara igenom till hälften innan dörrkarmen tog emot.

I stället för att såga sönder dörröppningen gick jag då och hämtade en stor hammare och lyckades slutligen slå av benet med ett par välriktade slag.

Nu gick det att lyfta sängen så att dess övre del lossnade från taket. Sedan lyckades jag ställa den på kant i trappan och trycka den uppåt så pass mycket att det gick att få den att försiktigt glida neråt igen och klara svängen.

Nu låg sängen på golvet i hallen. Återstod bara att på något sätt frakta den till tippen.
Fortsättning följer.