TRÖTT KÅSÖR I SPÅRET

För alla som tycker att kåsören är en riktig latoxe och soffpotatis, där han ligger på rygg framför teven och tittar på inspelningar från gamla Vasalopp, kommer här en actionbild från verkligheten.

Den är tagen 1978 av Bohusläningens fotograf Peo Nilsson och föreställer en kåsör i sina bästa år under en tillfällig schackningsperiod någonstans mellan Evertsberg och Oxberg.

Nya avslöjanden i samma ämne kommer i denna blogg.

VASALOPPSSOFFAN

På mångas begäran - nåja, några i alla fall - kommer här en bild på kåsörens Vasaloppssoffa. En enkel men robust svart skinnmöbel i slitstarkt och lättskött material med god liggkomfort. Den är inköpt på Ikea 1994, samma år som Jan Ottosson spurtade ner österrikaren Walter Meyer och tog sin fjärde seger.

Det är alltså här som uppladdningen inför årets Soffvasa nu pågår för fullt.

Efter att tidigare ha åkt igenom 2000, 2001 och 2002 års lopp från start till mål på gamla videorullar hade det blivit dags för det verkliga kraftprovet. På sex dagar i förra veckan genomförde jag lika många lopp. På den sjunde vilade jag.

Under en och samma vecka har jag sett Oskar Svärd vinna Vasaloppet 2003, Anders Aukland 2004, Oskar Svärd 2005, Daniel Tynell 2006, Oskar Svärd 2007 och Jörgen Aukland 2008.

Tuffaste loppet var det från 2006 då Daniel Tynell blev liggande på rygg i målområdet och kranskullan satte sig bredvid honom med kransen i knät, medan kåsören sträckte ut sig på soffan i exakt samma ställning, dock utan både krans och kulla.
Formen kommer nu att finslipas med genomåkning av de tre senaste årens lopp.

TONDÖV KÅSÖR SJUNGER UT

Det finns inga omusikaliska människor, sägs det. Jag ber att få protestera. Jag är nämligen ett hopplöst fall.

När jag någon enstaka gång försöker sjunga drar sig den närmaste omgivningen diskret undan. Om jag fortsätter kan det inträffa att människor som befinner sig i samma rum får svårartade hostattacker eller börjar prata hysteriskt och osammanhängande med hög röst om fullkomligt ovidkommande företeelser.

Eller för att tala klarspråk: När jag sjunger händer det att barometern faller, mjölken surnar, blommorna vissnar i sina krukor och alla hundar inom tvåhundra meters omkrets börjar yla.

Ibland drar till och med ett åskväder fram över himlen,samtidigt som speglar spricker och folk som går förbi utanför på gatan vänder sig om med något skrämt i blicken - alltsammans mycket fina och subtila men ändå omisskännliga tecken som tyder på att något inte står rätt till och att man bör akta sig för att ta ton i onödan.

För undvikande av missförstånd vill jag poängtera att jag gillar att lyssna på sång och musik, allt ifrån gammal jazz och 50-talsrock till Cornelis, Povel Ramel, Edith Piaf, Evert Taube, Judy Garland, Håkan Hellström, Bruce Springsteen, Lady Gaga, julsånger, snapsvisor och tyska marscher. Ibland kan jag till och med klämma en och annan kammarkonsert i P2 om jag är på det humöret.

Det är bara om jag själv sjunger som allt skär sig. Och det märkligaste av allt är att om man någon gång träffar en människa som inte vet hur man låter och råkar nämna att man är totalt tondöv, möts man alltid av skratt och påståendet:
-Prat. Det finns inga omusikaliska människor.

Många tror nämligen att man som kåsör bara försöker göra sig lustig och överdriva sin bristfälliga musikalitet. Om jag då försöker sjunga en liten snutt, till exempel ”I beg you pardon”, så hinner jag inte längre än till ”I never promised you a roo-ose garden” förrän de tittar skräckslaget på den tondöve kåsören och utbrister:

-Ja, ja, du behöver inte göra dig till.

Men jag gör mig inte till. Jag sjunger så gott jag kan, medan omgivningen först diskret harklar sig och sedan avviker från platsen med vilt stirrande blick.

Jag känner mig mer och mer besläktad med Ingvar Oldsberg, men om jag påpekar det brukar de som hört honom sjunga utbrista:
-Oldsberg träffar faktiskt en och annan ton rätt. Du missar ju allt.
Därför är det konstigt att jag alltid har gillat musik. Redan i småskolan väcktes mitt intresse för psalmer.

Som litet kåröryngel var jag helt fascinerad av dessa mäktiga verser med, för en sjuåring, ofta ganska dramatiska och kompromisslösa texter, framförda av höga. kraftfulla stämmor med skolfrökens orgelbrus i bakgrunden.

På morgonbönen kunde jag stå upp i bänken och vråla ”Jesus för världen givit sitt liv, öppnade ögon Herren mig giv” med sådan kraft att klasskamraterna slutade sjunga och bara vände sig om och stirrade på mig. Men jag hörde inte själv hur illa det lät, så ibland fortsatte jag att råma som en mistlur ett par verser till, innan den snälla lärarinnan diskret avbröt föreställningen utan att säga något.
Många år senare har jag insett att hon tänkte desto mer.

Sedan skulle alla i klassen sjunga solo medan fröken kompade på orgeln så att betyg i sång skulle kunna sättas. Om man bara försökte lite grann fick man minst B?, för det var som sagt en snäll fröken. Men jag har aldrig gillat några halvmesyrer så jag klämde i med alla verserna på Gamle Svarten utan att staka mig eller höra hur illa det lät.

-Tja, det gick ju det här också, sa den snälla fröken diplomatiskt när jag var färdig.
-Ja, jag börjar nog lära mig nu, sa jag. Jag kan ta en till.
-Nej, nej, nej, det räcker bra så här, sa fröken snabbt.

Sedan växte man upp, och så kom rocken. Jag ville sjunga som Elvis, men det lät nog mer som M A Numminen fast jag inte begrep det då. Med åren blev jag inte bara äldre, utan konstigt nog också förståndigare. Då insåg jag att det talade partiet i Are you lonesome tonight mera var min melodi eller åtminstone var det som passade mig bäst att försöka imitera.

Fast man kanske inte borde ge upp helt. Än är det nog inte för sent att börja rappa. Eller?

ATT SJUNGA HELLRE ÄN BRA

Att sjunga eller inte sjunga, det är frågan.
På lördag drar Melodifestivalen till Dalarna och deltävling nummer tre. I det gamla hockeyfästet Leksand ska den gamle fotbollsspelaren Björn Ranelid upp till bevis.

Annars var det väl salig Egon Kjerrman (1920-2007) som gav uttrycket ”att sjunga hellre än bra” både ansikte och röst. Vi är nog många som minns hans Aaaauf wiederseh´n i Bäste man på Skansen i radio på 60-talet och Sjung med Egon på onsdagskvällarna i svart-vit teve på 70-talet.

I det sammanhanget vill kåsören gärna slå ett slag för alla oss som inte kan sjunga alls.

Det var en tragisk upptäckt när det en gång i ungdomen stod klart för en att man nog inte borde försöka ta ton i första taget.

Från småskolans mäktiga psalmverser med brusande orgelkomp, via slagdängor som Flottarkärlek och Gamle Svarten till ungdomens rocklåtar gick den hemska sanningen sakta upp för det lilla kåsörynglet.

Jag ville sjunga som Elvis, men det lät som M A Numminen.
En utförlig redogörelse för detta kommer till helgen i denna blogg.

BERRAS PIZZERIA BLOMSTRAR

Telefonen går fortfarande varm hemma hos Berra. Det är folk som vill beställa pizzor av de mest skiftande storlekar och sorter. Berra svarar så gott han kan, för han tycker inte det är hans skyldighet att upplysa människor som ringer att det är fel nummer. Vill folk prata med honom ska de också få göra det, anser han.

-Två Capricciosa för avhämtning, var det en som beställde här om kvällen.

-Bara två, sa Berra. Nja, då vet jag inte.
-Vad vet ni inte? sa mannen i telefonen högdraget.
-Det är för lite, sa Berra. Så små beställningar kan vi inte ta emot på telefon. Vi är ett stort företag.
-Hur många ska det vara då? sa telefonmannen.
-Minst ett dussin, sa Berra.
-Men vi är bara två personer.
-Äsch, sex pizzor per skalle kan ni väl smälla i er, sa Berra, men då sa det bara klick i luren.

Näste man ville ha två Vesuvio.

-Jaha, sa Berra. Då ska jag räkna här . . . Det blir fyrahundranittioåtta kronor och femtio öre. Vi kan säga femhundra jämt.
-Vad är det för priser? sa telefonmannen. Det är ju oförskämt.
-Tja, sa Berra, Själva pizzan kostar ju inte så mycket. Det mesta är moms och arbetsgivaravgifter. Och löner till personalen. Tror du vi jobbar gratis här?
-Jag ska väl inte betala era löner, sa telefonmannen. Du är ju inte riktigt klok.
-I så fall tycker jag du ska gå till en korvkiosk i stället,sa Berra och la på luren.

Sedan ringde en som ville ha fyra Napoletana.

-Och hur hade ni tänkt hämta dom? sa Berra.
-Vadå hur?
-Kommer ni till fots eller per bil? sa Berra. Eller cyklar ni eller åker ni möjligen buss?
-Vad har det med saken att göta?
-Jag måste fylla i formuläret, sa Berra. Ni vet väl hur den svenska byråkratin fungerar.
-Jag begriper ingenting,sa mannen. Men om du absolut måste veta det så tar jag nog bilen.
-Jaha, sa Berra. Då blir det framkörningsavgift också.
-Framkörningsavgift?
-Ja, den är på tjugo procent. Och så blir det trettio kronor i parkeringsavgift om du vill stanna här utanför. Det blir . . . låt mig se . . . äsch, ta med en tyusenlapp för säkerhets skull, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

En stund senare ringde det på nytt.

-Kan jag få beställa två Calzone, sa en hes röst.
-Gratulerar! ropade Berra. Ni är vår tiotusende telefonkund. Ni har vunnit en förgylld brons-pizza i blågult band att hänga runt halsen och bära till frack vid högtidliga tillfällen.
-Men jag har ingen frack, sa den hese.
-Ack, ack, ack, har ni ingen frack, sa Berra. Men ni kan väl åtminstone säga tack.
-Jag vill bara ha två Calzone . . .
-Tala högre, sa Berra. Jag hör inte ett smack. Oj, där var det något som sprack. Och där tror jag kocken stack.
-Vad är det här för något?
-Innan han började här var han kosack, sa Berra. Och satt mest i en barack och drack. Hallå, vart tog ni vägen?

Sedan ringde en argsint typ och beordrade tre Marinara inom tio minuter.

-Det går inte,sa Berra.Vi har slutat med pizza och gått över till semlor. Med varm mjölk. Vill ni ha det i en förpackning eller ska jag hälla det direkt i kartongen?
-Vad är du för en jävel? sa mannen.
-Mitt namn är John L Sullivan, sa Berra. Jag är världsmästare i tungviktsboxning och jag kan klå vem som helst i hela världen.
-Far åt helvete, sa mannen.
-Jag där har dom nog ännu varnare mjölk, sa Berra. Är det det du är ute efter så kan jag rekommendera en tur dit.
-Det här finner jag mig inte i, sa mannen.
-Jag ber att få önska min herre en angenäm resa, sa Berra och ringde av.

Ibland får Berra lite dåligt samvete för att han kanske skrämmer bort kunder från den pizzeria alla tror att de ringer till. Men vid närmare eftertanke bör det ju i stället ge till resultat att folk bara blir hungrigare av att ringa fel och få vänta en stund, så när de äntligen kommer rätt beställer de säkert ännu mer än de hade tänkt från början.

MED SOFFVASAN I SIKTE

Uppladdningen inför årets Vasalopp är i full gång.
Själva loppet kommer som vanligt att genomföras framför teven i vardagsrummet.
Men trots att mer än tre veckor återstår till start får man inte ligga på latsidan. Även soffåkaren måste träna.

En viktig detalj är snabbhetsträning med fjärrkontrollen för att klara av de kanalbyten som förestår.

En annan är att hitta en så kraftbesparande ställning som möjligt. Det gäller att ligga in soffan ordentligt för undvikande av skavsår och andra blessyrer under själva loppet.
Därför tränar kåsören nu med inspelade tevesändningar från tidigare Vasalopp. Än så länge har det blivit tre lopp från start till mål, inklusive uppsnack, kommentarer och intervjuer i målfållan.

Årets uppladdning inleddes sålunda med millenniets första Vasalopp år 2000, då estländaren Roul Olle ryckte redan i backarna upp mot Risberg och höll undan in i mål,

Därpå följde 2001 års tävling, då Moraåkaren Henrik Eriksson spurtade ner klubbkamraten Staffan Larsson och segerintevjuades liggande på rygg i målområdet med reportern sittande ovanpå sig.
Och slutligen har kåsören kört igenom 2002 års lopp, då Grycksboexpressen Daniel Tynell skalade ner norrmannen Jörgen Aukland på sista milen.
Fortsättning följer på soffan.

I övrigt kan rapporteras att telefonen fortsätter gå varm hemma bos Berra. Nya beställningar på pizzor lämnas regelbundet, och Berra svarar så gott han kan.

Utförlig rapport från Berras telefon kommer i denna blogg till helgen.

SKIDÅKAREN SOM FÖRSVANN

En vinter då det var gott om snö bestämde Kalle Kanon att det skulle bli skolmästerskap i skidlöpning på fjället.

Kalle Kanon var överlärare och ansåg att ungdomen skulle härdas av hårda strapatser i vildmarken. Till sin hjälp hade han fröken Asta, även kallad Asta la Vista efter en replik i Zorros märke på biografen Röda Kvarn året innan.

Asta la Vista hade hand om anmälningslistan och skötte uppropet vid starten. Sedan skickade hon iväg åkarna med en minuts mellanrum. Det var ordning och reda, och allt gick bra tills Nisse Bengtsson gav sig iväg i slutet av startfältet. Han hade vallat med Liljeholmens stearinljus och tyckte att skidorna gled som spjut när han testade dem i liten nerförsbacke strax före start.

Sedan blev han uppropad av Asta la Vista och kände sig upprymd och övermodig där han stod och väntade på sin tur.

-Klara, färdiga, gå! sa fröken Asta.
-Asta la vista – baby! sa Nisse Bengtsson och så åkte han iväg.

I den första uppförsbacken fick han inget fäste, men den orkade han saxa upp för. Sedan var det slätt och utför i flera hundra meter. Nisse Bengtsson stakade på och susade förbi den ene efter den andre med fantomglid under skidorna.

Men sedan kom en skarp kurva, och Nisse Bengtsson hann inte svänga. Han for rakt ut i geografin och kom in på ett annat spår som ledde ner mot bebyggda trakter.

Där gick det så lätt att glida fram att han glömde bort skidtävlingen och åkte ända ner till stan i stället. Sedan tog han skidorna under armen och gick hem.

Men eftersom han var rädd för att hans morsa skulle undra varför han kom hem från skolan så tidigt, smög han ner i pannrummet. Där hade han en bunt gamla serietidningar, så han satte sig ner och läste Fantomen i väntan på att skoldagen skulle ta slut.

Då hade alla de andra skidlöparna kommit i mål för länge sedan uppe på fjället. Kalle Kanon och Asta la Vista räknade in sina elever och upptäckte att en av dem fattades. Flera andra rapporterade att de hade blivit omkörda i början av Nisse Bengtsson, men sedan hade ingen sett honom.

Kalle Kanon tyckte det var konstigt att en så duktig skidåkare bara kunde försvinna, så han tog en extratur runt banan. Då upptäckte han vargspår i närheten och blev riktigt orolig.

Kalle Kanon ringde till Nisse Bengtsson morsa och frågade om hon visste var han var. Det resulterade i att Nisse Bengtssons farsa fick ta ledigt från jobbet och åka upp på fjället.

Militären hade övning i närheten och Kalle Kanon åkte dit och rekognoserade. Han fick tag på en löjtnant, som skickade ut en patrull och letade, men alla spaningar blev resultatlösa.
Nisse Bengtssons morsa började grina när hon fick höra talas om vargspåren och krävde att polis skulle tillkallas. Poliserna undersökta omgivningarna och skällde ut Kalle Kanon för att han hade lagt en alldeles för hård bana för så unga skidåkare.

Det hade nu blivit sent på kvällen, och när polisen körde hem Nisse Bengtssons förkrossade föräldrar och stannade utanför huset, såg de att det lyste i pannrummet. Där satt den förlorade sonen och läste Fantomen,och det enda han hade att säga till sitt försvar var:

-Det finns dagar då Fantomen lämnar djungeln och går omkring på gatorna i staden som en vanlig man.

När hans morsa undrade om han var hungrig eller om han ville ha något att dricka, sa han utan att titta upp från tidningen:

-Ett glas mjölk till mig och en skål vatten till hunden.
Och på frågan hur han kunde ta sig ner från fjället så snabbt utan att någon såg honom svarade han:
-När Fantomen rör sig står blixten stilla.
Men då tog hans farsa honom i örat och sa att jag vet en som ska få se på blixtar om han fortsätter att vara uppstudsig. Sedan ledde han honom till hans rum och låste in honom för resten av dagen.
Och några fler skidtävlingar fick Nisse Bengtsson inte vara med i den vintern.