MER ÄN BARA BLOMMOR I HÅRET

Vi är på väg mot midsommar. Sånt väcker minnen från förr. Då var det inte i första hand blommor i håret som gällde. Ett av mina märkligaste minnen från forna tiders midsomrar är nämligen hårkrämen.

Det kan ha berott på att detta inträffade i en tid då alla ungdomar av manligt kön skulle se ut som Elvis Presley i håret. Ett år hade en kamrat köpt en ny hårgelé som han frikostigt delade med sig av i stället för den vanliga brylcremen. Jag har för mig att den hette Cubano eller nåt ditåt, men jag kanske blandar ihop det med läskedrycken med samma namn som man kunde blanda med silverrom och ha i bakfickan på jeansen.

Detta hårgelé var i alla fall en produkt med häpnadsväckande egenskaper. Det gick att bygga upp håret i en kolossal Elvis-våg som sedan nästan inte kunde rubbas. När smeten hade stelnat blev den som cement. Man kunde åka cabriolet i 120 knyck utan att ett hårstrå kröktes på ens huvud. Man kunde duscha och gå och lägga sig och när man vaknade på morgonen såg man likadan ut i skallen.

Så om man inte minns så värst mycket annat från sin ungdoms midsommaraftnar, så kommer man i alla fall ihåg känslan av att kunna sticka ut huvudet ur en bil i 120 kilometer i timmen utan att ett hårstrå blåste på sned.

PÅ VÄG MOT MIDSOMMAR

Knappt en vecka kvar till midsommarafton.

Det får mig att tänka på tre saker: Illaluktande fyrmanstält, hårgelé och ett sådant där fullkomligt osannolikt skummande pisksnärtsregn som man trodde bara förekom i tropikerna.

Men låt oss ta det från början.

Först av allt vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam för att jag är så gammal att jag slipper delta i de mest extrema övningarna.

När man var ung kom man inte undan. Då var det bara att hänga med ut till kustbandet och pinka i kors och spy i tält som de andra pojkarna.

Det var inte roligt att vakna framåt middagstid på midsommardagen i ett ångande hett tält med dunkande huvud, en hals som påminde om femmans sandpapper och en tunga som kändes som om man hade legat och slickat på en grön plyschsoffa hela natten. 
Samtidigt anade man hur solen redan stod högt på himlen och hade förvandlat det lilla tältet till en stinkande, stekhet helvetesugn, medan man funderade på om det var sju sorters blommor eller sju sorters flickor man hade drömt att man hade lagt under den obefintliga huvudkudden.

Men man tyckte som sagt att man var tvungen att vara med. Man kände trycket. Kom igen nu för fan! Håll i gång! Nu ska vi ha skoj. Det är ju midsommar och det är det bara en gång om året.
Och nu är det bara några dagar dit.

VECKANS KLIPP I SE

Fortsätter bläddra i tidningen Se från 1970 i den lilla stugan vid havet.

Bland ”Veckan klipp” hittar jag följande:

Sidan med beteckningen ”Bubbel i kön" bjuder bland annat på de här godbitarna:

Och under vinjetten ”Har ni hört den här” hittar vi följande:

Vår Herre satt på en molntapp och såg hurusom en ensam golfspelare fuskade sig banan runt. Vår Herre skickade ner en ängel för att straffa den fuskande. Ängeln ryckte ut, ställde sig alldeles bakom golfspelaren och såg till att denne gjorde hole-in-one på 192 meters håll.

– Skulle det där vara ett straff det? undrade Vår Herre.

– Javisst, sa ängeln, han kommer att berätta om den här grejen i hela sitt liv och inte en jävel kommer att tro honom!

Och då har jag bara skummat lite på ytan av tidningsbunten. Det finns kanske anledning att återkomma med en ny rapport längre fram i sommar - om det nu blir någon mellan alla regnskurarna.

KORT SOMMAR?

Sitter i den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se från 1970.

Under vinjetten ”Vad dom sa i veckan” konstaterar DN-kåsören Red Top:

Det blir en kort sommar i år – naturen ska bara byta snö.

Stig Nahlbom i Expressen slår till med följande:

Alla kineser uppmanas gå hem och sova riset av sig.

Ernst-Hugo Järegård säger så här:

Jag tycker det är vansinnigt roligt att spela teater; helst vill jag ha ett par tre olika roller om dan. När jag går upp på natten och tar en smörgås behövs det bara att kylskåpsljuset faller på mej för att jag ska börja agera.

Där hittar vi också följande omdöme om Fantomens svärmor, saxat ur Dagens Nyheter:

Dianas moder fick ingen förståelsse från oss. Hon var bara rysch och pysch och dåliga nerver och aldrig gifte sig flickungen. För övrigt var hon symbol för morsan – hon som inte fattar äventyret. Hon som stod på kajen och skrek efter Vasco da Gama att ta på sej kalsingarna när vindarna blev för jävliga.

Fortsättning följer i morgon.

FLITIGT BADANDE BERGSPRÄNGARE

Som tidigare framgått av denna blogg hade jag som barn en mycket bestämd uppfattning om mitt framtida yrkesval.

När jag frågde min far vilka som tjänade mest pengar svarade han att han nyligen läst en artikel i tidningen där det framgick att bergsprängare var en grupp som tillhörde höginkomstagarna. När jag envisades med att fråga om det inte fanns några som tjänade ännu mer svarade han lite tankspritt att det skulle väl i så fall vara en samvetslös affärsman.

Sådant var alltså läget under ett par år av min tidiga uppväxt och det ställde onekligen till det emellanåt.

Jag minns inte riktigt hur länge de här grillerna satt kvar i skallen.

Möjligen kulminerade de den gången ute på landet när jag tävlade med de andra barnen om vem som kunde bada flest gånger per dag.

Det gick till så att man sprang upp och ner ur vattnet och torkade sig och sedan snabbt tillbaka i vattnet igen och så räknade man och jämförde vem som hade sprungit i och ur vattnet flest gånger. Det var inte ovanligt att man kom upp i 30-40 gånger per dag.

En dag kom en farbror från staden på besök.

– Hur många gånger har du badat i dag min lille vän? frågade han.

– Trettiosex, svarade det lilla kåsörynglet sanningsenligt.

Farbrodern flackade då något med blicken och fortsatte:

– Vad ska du bli när du blir stor då?

– Bergsprängare eller samvetslös affärsman.

Sedan blev det inga fler frågor från det hållet.

Tilläggas kan att ännu har jag inte badat i år. Och jag tvivlar på att jag kommer upp i trettiosex gånger sammanlagt på hela sommaren.

TUFFT YRKESVAL AV BRÅDMOGEN GOSSE

När jag var liten ville jag bli bergsprängare eller samvetslös affärsman. Det kan låta aningen brådmoget men det har sin förklaring.

När min far frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor svarade jag inte polis eller brandsoldat eller lokförare som andra gossebarn. Enligt släktkrönikan gick jag i stället och funderade i några dagar och kontrade så småningom med motfrågan vilka som tjänar mest pengar.

Min far satt just då och läste en artikel i tidningen där det stod om en bergsprängarbas som på grund av ett stort risktillägg och mycket övertidsarbete hade deklarerat för en inkomst högre än vad både läkare och advokater gjorde.

Fadern hänvisade då till artikeln i tidningen och sa:

– Ska du tjäna mycket pengar så ska du bli bergsprängare.

Det lilla kåsörynglet begrundade detta och tog det till sitt hjärta. Vid den här tiden trodde han nämligen att allt som de vuxna sa var sant.

Men han minns att när han berättade för sina jämnåriga kamrater att han skulle bli bergsprängare när han blev stor, tyckte de att han var underlig.

Han gick då till sin far och frågade om det inte fanns några som tjänade ännu mer pengar än bergsprängare.

Fadern tittade då upp från sin tidning och sa tankspritt:

– Det skulle väl i så fall vara en samvetslös affärsman.

Det lilla kåsörynglet begrep inte riktigt vad som menades med det, men han tyckte ändå att det lät förtroendeingivande på något sätt.

Nu hade han alltså två yrkesalternativ och kunde inte riktigt bestämma sig för vilket. När någon vuxen kom och frågade vad den här lille gossen ska bli när han blir stor, svarade han därför karskt:

– Bergsprängare eller samvetslös affärsman.

När han började skolan och fröken frågade alla barnen vad de skulle bli när de blev stora svarade pojkarna polis, brandsoldat eller lokförare och flickorna sjuksköterska, hårfrisörska eller flygvärdinna. Men det lilla kåsörynglet höll även nu fast vid sina tidigare alternativ,

– Bergsprängare eller samvetslös affärsman, svarade han så att hela klassen vände sig om och tittade på honom.

Den kloka lärarinnan sa ingenting. Hon bara fortsatte utfrågningen av nya poliser, brandsoldater och lokförare, Förmodligen hade hon hört värre och visste att det brukade gå över med åren.

En dag kom överläraren på besök. Han ville också veta vad alla skulle bli.

– Finns här månne någon blivande statsminister? sa han hurtigt.

Men när det blev kåsörens tur blev svaret detsamma som tidigare:

– Bergsprängare eller samvetslös affärsman.

Överläraren såg då riktigt bekymrad ut och förde ett viskande samtal med fröken en lång stund. Men förmodligen enades de om att det var en gosse med livlig fantasi och att det skulle gå över med tiden.

Nya avslöjanden följer.

ELD I BERGET - HÄR SKA SPRÄNGAS!

Ibland undrar man varför man valde det yrke man valde. Sjäv vet jag inte riktigt varför jag blev journalist. Det var i alla fall inte det jag hade i tankarna när jag var liten.

Jag minns nämligen alldeles tydligt att jag redan i förskoleåldern hade bestämt mig för att bli bergsprängare eller samvetslös affärsman.

Det kan tyckas aningen brådmoget men det har sin förklaring.

Hur detta kunde komma sig ska jag försöka utreda i den här bloggen längre fram i veckan.