PÅ VÄG MOT MIDSOMMAR

Knappt en vecka kvar till midsommarafton.

Det får mig att tänka på tre saker: Illaluktande fyrmanstält, hårgelé och ett sådant där fullkomligt osannolikt skummande pisksnärtsregn som man trodde bara förekom i tropikerna.

Men låt oss ta det från början.

Först av allt vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam för att jag är så gammal att jag slipper delta i de mest extrema övningarna.

När man var ung kom man inte undan. Då var det bara att hänga med ut till kustbandet och pinka i kors och spy i tält som de andra pojkarna.

Det var inte roligt att vakna framåt middagstid på midsommardagen i ett ångande hett tält med dunkande huvud, en hals som påminde om femmans sandpapper och en tunga som kändes som om man hade legat och slickat på en grön plyschsoffa hela natten. 
Samtidigt anade man hur solen redan stod högt på himlen och hade förvandlat det lilla tältet till en stinkande, stekhet helvetesugn, medan man funderade på om det var sju sorters blommor eller sju sorters flickor man hade drömt att man hade lagt under den obefintliga huvudkudden.

Men man tyckte som sagt att man var tvungen att vara med. Man kände trycket. Kom igen nu för fan! Håll i gång! Nu ska vi ha skoj. Det är ju midsommar och det är det bara en gång om året.
Och nu är det bara några dagar dit.