ALLMÄNNA RÅD INFÖR SOFFVASAN

Efter tidigare års rapporter från Vasaloppssoffan har jag fått förfrågningar från intresserade läsare om vad man bör äta och dricka under loppet.

Mitt svar är att man bör förbereda sig noga och absolut inte improvisera eller vänta med att planera tills man har lagt sig till rätta på soffan framför tv:n.

Erfarenheten säger mig att med en stadig grötfrukost står man sig ganska långt in i loppet.
Vid första kontrollen i Smågan brukar jag nöja mig med ett glas saft eller lite citronvatten.
Strax före Mångsbodarna stiger jag upp och värmer blåbärssoppan, som jag sedan dricker ungefär samtidigt som täten passerar kontrollen.

Sedan blir det ytterligare en mugg i Risberg. Ibland lägger jag även in någon privat kontroll utefter spåret, men då gäller det att se upp vid langningen så man inte spiller på täcket.

I Evertsberg äter jag alltid ett par bullar plus en apelsin, och fram emot Oxberg brukar det vara dags för lite uppiggande kaffe. Annars finns viss risk att man nickar till och kanske rent av slumrar in en stund på soffan.

Denna fara är speciellt överhängande nu när man inte längre behöver vara på alerten med fjärrkontrollen eftersom SVT har börjat sända loppet helt utan kanalbyten. För några år sedan var man tvungen att hålla sig vaken för att inte plötsligt försvinna ur tävlingen och hamna i Morgonandakten eller Minnenas television när sändningen gick över från ettan till tvåan eller tvärtom.

Den som följer dessa råd till punkt och pricka bör i god kondition och utan större schackningsperioder kunna genomföra Soffvasan samt få gott utbyte av densamma.

DAGS FÖR ÅRETS STORA KRAFTPROV

Nu är det dags igen. Dags att sätta väckarklockan på ringning och stiga upp i svinottan och knäppa igång tv:n. Dags att värma blåbärssoppa på spisen, brygga Vasaloppskaffe och ställa fram Vasaloppsmuggen på bordet.

Dags att bädda på soffan framför tv:n och lägga sig till rätta för att än en gång åka Vasaloppet under duntäcke med fyra fluffiga kuddar bakom nacken.

Visst tar det emot att gå upp så tidigt på morgonen. Det är bara att erkänna. Ibland skriker hela kroppen att man ska vända sig på sidan och somna om. Det är då det gäller att bita ihop och koncentrera alla krafter på att ta sig ur sängen och bege sig till startplatsen på soffan.
Vetskapen att man får ta med sig sängkläderna till vardagsrummet och bädda där brukar kunna ge ny motivation.

Och så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket framför tv:n brukar det lätta något.

Känner man bara sin kropp och vet hur den reagerar på sådana här kraftprov kan det vara riktigt härligt att åka med tv-kameran på skotern alla de nio milen ner till Mora.
En ny rapport om vad man bör äta och dricka under loppet följer i god tid före start i denna blogg.

BRAND-JOHAN OCH VICKE HALLON

Det svenska ishockeylandslaget lyckades inte komma på medaljplats vid de olympiska spelen i den schweiziska alporten Sankt Moritz 1948.

Tre Kronor 1948.

Guldet gick till Kanada, silvret till Tjeckoslovakien och bronset till Schweiz.
Tre Kronor kom inte bättre än på fjärde plats.

Men när det gällde fantasirika smeknamn på spelarna var det nog ingen nation som kunde matcha svenskarna. Eller vad sägs om följande:

Plutten.

Tränare var Sven ”Svenne Berka” Bergqvist, i målet stod Arne ”Brand-Johan” Johansson och bland utespelarna märktes Åke ”Plutten” Andersson, Åke ”Sparven” Ericson, Stig ”Stickan” Carlsson, Stig ”Stickan Emanuel” Andersson, Rolf ”Tjoffe” Eriksson, Holger ”Vackre Holger” Nurmela och Rolf ”Mackan” Pettersson.

Mackan.

När den sistnämnde skadades under en match samma dag som den indiske politikern och frihetskämpen mahatma Gandhi avled, hamnade båda på stockholmstidningarnas löpsedlar.

Överst stod med jättebokstäver:
MACKAN
SKADAD
Och längst ner med betydligt mindre stil:
Gandhi död

Vackre Holger.

I Oslo fyra år senare blev det brons för Tre Kronor efter Kanada och USA. Men fortfarande var det Sverige som hade de guldkantade smeknamnen

”Plutten” och ”Vackre Holger” hängde med fortfarande.,Nya var Erik ”Epa” Johansson, Hans ”Tvilling” Andersson, Stig ”Tvilling” Andersson, Göte ”Vicke Hallon” Blomqvist, Gösta ”Lill-Lulle” Johansson, Sven ”Tumba” Johansson och Hans ”Stöveln” Öberg. För att inte nämna alla Lassar, Hassar och Stickor här också.

Vicke Hallon . . .

”Vicke Hallon” kallades även ”Den bleke bombkastaren”, förmodligen med anspelning på dåvarande boxningsvärldsmästaren Joe Louis. Denne gick i USA under namnet ”The brown bomber”, vilket i svensk press översattes till "Den brune bombkastaren".

Vår svenske bombkastare gjorde 244 mål på 288 matcher, vilket fortfarande är rekord för Södertälje SK.

. . . alias Den bleke bombkastaren.

Han vann högsta seriens skytteliga tre gånger och bildade en legendarisk SSK-kedja tillsammans med ”Epa” Johansson och ”Stickan” Carlsson. Hans åtta mål i en match är även det svenskt rekord för högsta serien. Ett rekord som han delar med ”Lill-Lulle” Johansson i Djurgården och Henry Reimer i Nacka. ”Vicke Hallon” var även med och blev världsmästare 1953, och i OS blev det alltså en bronsmedalj.

IN I DIMMAN

Detta är historien om hur två man måste diskvalificeras för att hemmaidolen Jean-Claude Killy skulle få sin tredje guldmedalj vid vinter-OS i Grenoble 1968.
Vad som var rätt och vad som var fel vet ingen. Bara att dimman låg tät över allihopa den här dagen.

Sikten var minimal i pisten i Chamrousse under hela slalomtävlingen. och ingen vet heller riktigt säkert vad som utspelades där inne i dimman. Stundtals såg man bara några meter framför sig, och det talades om skandal att tävlingen inte blev uppskjuten.
Från tv-sändningen minns jag i stort sett bara att i den tidens svartvita små apparater såg man nästan ingenting. Det finns olika uppgifter om vad som hände, både i böcker och på diverse nätsidor. Här är den version som jag kommit fram till verkar mest trolig.

Svensken Bengt-Erik Grahn låg fyra efter första åket. Genom en våldsam satsning i det andra var han på väg mot sammanlagd ledning.

Men mot slutet av banan stötte han till en portkäpp som for iväg och landade framför honom -  med påföljd att han körde över den rullande käppen och for på alla fyra över mållinjen och var borta ur tävlingen.
Det fallet var solklart. Men det var två andra diskvalifikationer som diskuterades desto mer.

Hemmafavoriten Jean-Claude Killy ledde efter första åket. I det andra tog han sig ner på en tid som ingen trodde skulle stå sig.

Det gjorde den inte så länge heller. Både norrmannen Håkon Mjöen och österrikaren Karl Schranz fick bättre totaltid. Men båda diskvalificerades efter en del turer fram och tillbaka.
Mjöen stod länge som ledare. Han fotograferades under resultattavlan med sitt namn i topp. Men så småningom plockades han bort, sedan det meddelats att han hade missat en port.

När det gällde Schranz blev det ännu rörigare. Han hade ett tag försvunnit helt i dimman. Det visade sig att han hade stannat mitt i backen och börjat gå tillbaka upp mot starten. Där hävdade han att han varit tvungen att avbryta därför att en svartklädd man hade korsat banan och stört honom. Schranz fick åka om och kom i mål på ny bästatid.

Nu var Schranz plötsligt guldmedaljör. Österrikaren hann ge många segerintervjuer framför tv-kameror och radiomikrofoner i tron att han hade vunnit. Det dröjde till efter den officiella presskonferensen innan även han plockades bort ur resultatlistan.

Det skedde med juryrösterna 3-2 sedan en funktionär hävdat att Schranz hade missat en port längre upp i backen innan han blivit störd.

Nu var Killy guldmedaljör lik förbannat. Och eftersom fransmannen redan hade vunnit störtlopp och storslalom menade många att Schranz blivit offer för krafter som till varje pris ville låta Killy kopiera österrikaren Toni Sailers OS-trippel från 1956.

Och när Karl Schranz i Sapporo fyra år senare var på jakt efter det OS-guld han saknade, stoppades han av Avery Brundage och de otidsenliga anmatörreglerna i det som skulle ha blivit hans fjärde olympiska spel. På plats i Sapporo fälldes han för överträdelse av reglerna sedan det visat sig att han vid ett tidigare tillfälle burit reklam för en kaffesort på sin tröja under en korpmatch i fotboll.

I övrigt vann han i stort sett allt som gick att vinna under sina 15 år i den alpina världstoppen. Fem totalsegrar i Världscupen och tre VM-guld talar sitt tydliga språk.

Och hur var det då med hans amatörstatus? Jo, han var naturligtvis lika mycket professionell som alla de andra kontinentala toppåkarna redan på den tiden. Han ägde till exempel ett lyxhotell i den fashionabla skidorten S:t Anton och klarade sig bra utan Avery Brundages välsignelse.

DISKAD DUBBELT UPP

Den österrikiske utförsåkaren Karl Schranz fick aldrig något olympiskt guld.
I Grenoble 1968 utropades han som segrare i slalom men diskades en stund senare.
I Sapporo 1972 diskvalificerades han redan före start och fick inte vara med alls.

Anledningen var en bild från en korpmatch i fotboll, där Schranz spelade iförd en tröja med reklam för en kaffesort. Det räckte för att olympiska kommitténs pampar med Avery Brundage i spetsen skulle gå i taket. När IOK strax före OS 1972 röstade i frågan om Schranz amatörstatus fälldes han med siffrorna 28-14.

Schranz tvingades lämna Sapporo utan att få tävla. Hemma i Österrike var han redan nationalidol. Nu betraktades han som martyr och blev bara ännu mer populär.
Vid hemkomsten hyllades han av 60 000 människor utanför riksdagshuset i Wien, där förbundskanslern Bruno Kreisky höll i en mottagning till hans ära. Frågan är om han hade fått sådana hedersbetygelser ens om han kommit hem med en olympisk guldmedalj.

Det verkade vila en förbannelse över Karl Schranz och hans olympiska deltagande.
I Squaw Valley 1960 ställde han upp skadad men blev som 21-åring ändå sjua i både störtlopp och storslalom.
I Innsbruck 1964 däckades han av influensa men tog ändå silver i storslalom.
I Grenoble 1968 blev han helt utan medalj efter ett sällan skådat drama i slalombackens nästan ogenomträngliga dimma.

Låt mig tills vidare bara berätta hur det gick till när jag en gång hade kroppskontakt med Karl Schranz. Sverige mötte Österrike i VM-kval på Nya Ullevi 1973, och rakt framför mig på pressläktaren satt en man som jag efter en stund förstod var den mycket fotbollsintresserade Karl Schranz.
Jag kunde inte låta bli att peta honom i ryggen och räcka fram programblad och penna för att få hans autograf. Han nickade bifall, tog emot och skrev. Men samtidigt hände något på planen som fick honom att titta upp. När han sedan lämnade tillbaka programmet tänkte jag inte mer på det, för jag hade fullt upp med att koncentrera mig på matchen.
Men när jag kom hem på kvällen och skulle titta på autografen kunde jag först inte hitta den. Till slut upptäckte jag att Karl Schranz hade skrivit sin namnteckning mitt inne i nätmaskorna på omslagsbilden så att den knappt gick att tyda.
Så här såg den ut i alla fall:

Karl Schranz autograf.

EN KONSTNÄR PÅ ISEN

Svensken Ulrich Salchow (1877-1949) har gått till konståkningshistoriens för att han uppfann hoppet som uppkallades efter honom.
Hans efterträdare på konståkningstronen, landsmannen Gillis Grafström (1893-1938), fick inte samma erkännande, trots att han i stort sett överträffade Salchow i allt.

Grafström var den förste att utföra Axel Paulsen-hoppet på ett korrekt sätt, och han uppfann både Grafström-piruetten och ”The flying sitspin”. Däremot var han inte lika intresserad av hopp. Hans absoluta styrka var det numera avskaffade obligatoriska momentet, där han på sin tid skapade åttor, blommor och andra mönster med stor konstnärlighet.

Han blev vår förste guldmedaljör i vinter-OS, även om ”vinterveckan” i Chamonix inte fick olympisk status förrän två år senare. Dessutom vann han konståkningen vid sommarspelen i Antwerpen 1920 och vid vinter-OS i St Moritz 1928. Tre OS-guld på raken alltså. Men när han övertalades att ställa upp i Lake Placid 1932 blev han ”bara” tvåa efter österrikaren Karl Schäfer.

Enligt samtida uppgifter tyckte han inte om att tävla. Han såg sig som en artist som skapade konst på isen. Han betecknas som en särling, en orolig konstnärssjäl, som med tiden blev bitter ovän med sin föregångare Ulrich Salchow, sedan denne uttryckt försiktig kritik mot honom i en tidningsartikel.

De båda möttes bara en gång, i OS 1920 då Salchow blev fyra efter att ha missat sitt eget hopp. På träningen före körde Grafström sönder sina skridskor och blev tvungen att gå ut på stan och köpa nya. Han vann ändå.

Gillis Grafström var också tränaren för norska underbarnet Sonja Henie (1912-69), som han hade sett när hon som 11-åring kom på sista plats vid OS i Chamonix 1924. Norskan tog så småningom tre OS-guld även hon och gjorde filmkarriär i Hollywood.

Grafström trivdes aldrig riktigt i Sverige. Större delen av sitt liv vistades han utomlands. Från 1925 till sin död 1938 var han bosatt i tyska Potsdam.

1929 fick han bragdguldet (delat med skidlöparen Sven Utterström). På 1970-talet upptogs han i konståkningens Hall of Fame, och en gata i Potsdam har under många år burit hans namn. Men han fick ingen figur och inget hopp uppkallat efter sig - i motsats till sin bittre rival Ulrich Salchow, vars namn är ständigt aktuellt genom att det år efter år nämns flera gånger i tv-sändningar världen över.

OS-IS FÖR STEFANSSON

Den svenske skidåkaren Janne Stefansson vann sju Vasalopp, men i OS var han inte lika framgångsrik.
Till en början gick det rent av riktigt illa. På den höga höjden i den kaliforniska vintersportorten Squaw Valley 1960 (drygt 2 000 meter över havet) råkade han ut för sitt skidlivs värsta upplevelse.

Sverige ledde stafetten efter första sträckan. Janne åkte den andra och kollapsade efter 7 av de 10 kilometerna. Han tog fullständigt slut i den tunna luften, stod länge stilla i spåret och bara flämtade. Det var enbart på het vilja som han lyckades ta sig i mål på sträckan, tre minuter efter täten. Guldfavoriten Sverige blev bara fyra till slut, och Janne var otröstlig efteråt.

Några dagar tidigare hade han blivit sjua och näst bäste svensk på 15 kilometer, så det fanns inga varningssignaler som förebådade genomklappningen.

I Innsbruck 1964 var Janne 29 år och bättre än någonsin. Men nu gick det troll i hans jakt på medaljer. I Seefeld, där längdtävlingarna avgjordes, blev han först fyra på tremilen (19 sekunder från brons), sedan femma på 15 km (4,2 sekunder från brons) och slutligen fyra på femmilen (6,2 sekunder från brons). Det gör sammanlagt 29,4 sekunder från tre OS-medaljer!

På femmilen blev han dessutom påkörd av en ryss strax före mål, så att han föll och förlorade ett tiotal sekunder.

Undra på att alla unnade honom det OS-guld han till slut fick i stafetten vid samma spel. Kvartetten Karl-Åke Asph, Sixten Jernberg, Janne Stefansson och Assar Rönnlund vann ett lopp som blivit klassiskt, inte minst för radio- och tv-referatet med ”Assars lada”, ett litet uthus i skogskanten av österrikiska Seefeld bakom vilket den svenske slutmannen dök upp som förste man i spåret för väntande publik och tv-tittare.

Janne Stefansson gjorde sin sista säsong i eliten 1969. Jag träffade honom 1970, då han åkte Karolinerloppet mellan Järbo och Dals Rostock i Dalsland. Om jag inte minns fel, kom han i mål ett par minuter efter segraren Magnar Lundemo.

- Är det come back på gång? frågade jag.
- Nej, svarade Janne. Jag har lagt av. Jag är bara här och uppfyller ett gammalt löfte till arrangörerna.

Och även om han aldrig nådde upp till Mora.Nisse nio segrar i Vasaloppet har han ändå ett rekord mellan Sälen och Mora, som ingen lär kunna ta ifrån honom: 4.35,03 på träskidor från segerloppet 1965.