EN SYNNERLIGEN PINSAM HISTORIA

Här följer hela den pinsamma historien om hur det gick till när sommartiden för många år sedan gjorde sitt inträde i det tidningshus som då var min arbetsplats.

Det började med att fastighetsskötaren gick runt i huset och ställde om samtliga klockor i byggnaden. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.

– Bakåt så klart, sa jag

– Är du säker på det? sa fastighetsskötaren.

– Javisst, sa jag. Vitsen med det här är ju att det ska bli längre och ljusare dagar. Och för att tjäna in en timme måste man ställa tillbaka klockan lika mycket. Då får man en timme extra och dagen blir längre.

– Och det är du helt säker på? sa fastighetsskötaren.

– Hundraprocentigt, sa jag.

En stund senare var jag klar för dagen och gick hem. När jag satt framför teven på kvällen blev jag plötsligt alldeles kall. Nyhetsuppläsaren tog nämligen fram en stor urtavla av papp och sa att när vi nu går över till sommartid ska klockan ställas fram en timme. Sedan förde han den långa visaren oändligt sakta runt ett helt varv för att alla skulle förstå och flyttade fram den lilla visaren ett steg medan han förklarade att så här ska klockan ställas fram när den blir två i natt för att dagarna ska bli längre och ljusare.

Denna illustrerade och övertydliga pedagogiska utläggning träffade mig som en klubba i skallen. Jag satt som bedövad en lång stund och funderade på vad jag hade ställt till med.

Sedan samlade jag ihop mig och tänkte så skarpt jag kunde en stund. Om fastighetsskötaren hade gjort som jag hade sagt skulle alla klockor på jobbet visa två timmar för lite när den nya arbetsveckan började. Alla klockor skulle vara sju på morgonen när de var nio i resten av spridningsområdet.

Vad skulle detta innebära? Skulle alla gå på lunch två timmar för tidigt? Skulle de som hade viktiga möten och tider att passa komma två timmar för tidigt och undra vart den de skulle träffa hade tagit vägen?

Kaos, tumult och förvirring skulle sprida sig och jag såg för mitt inre hur jag själv kom till jobbet senare på dagen och fastighetsskötaren riktade ett anklagande finger mot mig och utropade:

– Där är han. Det är hans fel alltihop Det var han som lurade mig att ställa klockorna fel!

Men inget av allt detta inträffade. När jag äntligen vågade mig till jobbet visade det sig att samtliga klockor gick rätt och det fanns heller inget som tydde på att de någonsin hade gått fel. Fastighetsskötaren hade tydligen varit klok nog att inte lita på sin sagesman utan själv tagit reda på fakta i målet.