HOCKEYMÅLVAKTEN SOM HÖLL MASKEN

Det hände på den tiden då ishockey-VM fortfarande avgjordes på vintern.
Vi spelade hockey på den lilla tjärnen uppe i skogen och hade ingen målvakt. Då sa någon att Nisse Bengtsson är så dålig på att åka skridskor så om han ska vara med får han stå i mål.

Nisse Bengtsson tog utnämningen på stort allvar. Han cyklade hem och hämtade knäskydd, kraghandskar och en gammal bandyklubba som han tyckte påminde om de klubbor hockeymålvakterna hade i teve.

Som krona på verket medförde han sin farsas gamla hemvärnshjälm från andra världskriget som han tyckte kunde passa som huvudskydd. Den var flera nummer för stor och när den blev framtung åkte den ner över hela ansiktet så att han ingenting såg men det var ofta bara en fördel.

Nisse Bengtsson var förmodligen den märkligaste målvakt som ishockeyhistorien skådat. Han störtdök mot anstormande forwards med huvudet före. Då och då klingade det till när pucken träffade honom i skallen. Men hjälmen höll och ljudet från smällarna verkade bara tagga honom ännu mer. Han var rena nybörjaren men efter ett tag tog han allt.

Hemligheten med hans storhet kan delvis ha berott på avsaknaden av målburar på den tidens improviserade pojkhockeyrinkar. Målet brukade bestå av två stora snöblock i stället för stolpar. Det kunde därför aldrig bli mål på höjden, och Nisse Bengtsson upptäckte rätt snart att om han la sig ner på isen och vispade med bandyklubban framför sig så täckte han hela det kritiska området. Till detta krävdes en hel del mod, eller kanske snarare dumdristighet på gränsen till dödsförakt. Men säga vad man ville om Nisse Bengtsson, skraj var han inte.

Flera av utespelarna sa att han var så dum i huvudet att han inte gick på en fint, och det tog Nisse Bengtsson som det högsta betyg som gick att få.

Nisse Bengtsson blev snart den stora attraktionen under matcherna på tjärnen uppe i skogen. Det gick så långt att ungdomar kom cyklande från andra stadsdelar för att se honom i aktion, särskilt sedan han börjat måla sig med vattenfärg i ansiktet.

Det berodde på att en del elitmålvakter vid den här tiden hade börjat med ansiktsmask. När Nisse Bengtsson hörde talas om det ville han se likadan ut. Och när det drog ihop sig till match mot något annat kvarterslag brukade han därför måla ansiktet med vattenfärg så att det skulle se ut som han hade mask under hemvärnshjälmen.

Men efter ett tag ändrade han sig och påstod i stället att det var comanchernas krigsmålning och att den skulle göra honom osårbar. Och när någon puckförare närmade sig målet kunde han dra till med ett riktigt indiantjut, samtidigt som han kastade sig ner på isen för att täcka skott.

En gång skulle vi möta ett gäng från andra sidan stan. De hade aldrig sett Nisse Bengtsson i aktion och tyckte han var en liten löjlig knatte till målvakt när han gled in på isen med kraghandskar och bandyklubba och hemvärnshjälm som gick nästan ända ner till hakan.

Själva hade de en riktig lirare och skyttekung som var ett par år äldre än de andra. Han hade nyligen flyttat hit från Stockholm, och det påstods att han hade haft anbud från Djurgårdens pojklag.

Före matchen åkte han runt i cirklar på isen både framlänges och baklänges och frågade hur mycket vi ville ha stryk med.

När spelet kom igång dribblade han av hela laget och blev fri med Nisse Bengtsson i första anfallet. Då sköt Nisse Bengtsson hjälmen i nacken och visade krigsmålningen, samtidigt som han upphävde ett indiantjut och slängde sig ner på isen och slog vilt framför sig med bandyklubban.

När skyttekungen från Stockholm såg detta krigsmålade ansikte och hörde detta fasansfulla avgrundsvrål blev det tydligen för mycket för honom. Han stannade upp och bara stirrade med skräckblandad förvåning på galningen framför honom. Samtidigt träffades han av Nisse Bengtssons bandyklubba i knävecken så han ramlade omkull och slog huvudet i isen och fick bäras av banan. Han kom inte tillbaka mer i matchen och jag vill minnas att vi vann med 4-0.

Och Nisse Bengtsson höll inte bara nollan, han höll masken också. Han ville nämligen inte låtsas om att det var han som hade slagit ner den stockholmske skyttekungen utan sa bara att denne måste ha haft dåligt balanssinne eftersom han inte kunde stå på skidskorna.

Men historien var inte slut med det. Efter ett tag spreds ett rykte att den stockholmske skyttekungen hade blivit konstig i huvudet. Utöver en kraftig hjärnskakning hade han fått en svår chock som inte ville släppa.

Det berättades att han gick till skolsköterskan och fick någon sorts behandling. Han hade drabbats av mardrömmar om krigsmålade hemvärnsmän med bandyklubba och det sas att han inte vågade somna på kvällarna.

Hans farsa ringde och skällde ut Nisse Bengtssons föräldrar och påstod att Nisse Bengtsson hade skrämt vettet ur hans son och sedan slagit ner honom med berått mod så han hade svimmat.

Men för en gångs skull tog Nisse Bengtssons farsa sin son i försvar. Han begrep sig inte riktigt på ishockey och visste inte så noga vad pojkarna höll på med på isen där uppe i skogen. Så han svarade att min son har nyss fyllt 12 år och är liten och klen så det måste vara någon förväxling av personer för det är omöjligt att den gossen kan skrämma vettet ur stora starka 15-åringar från Stockholm.

Sedan tillade han att om stockholmspojken hade varit lika förståndig som hans son och burit hjälm när han vistades på isen så hade han klarat sig bättre. Men sånt kanske dom var för fina för i Stockholm och då får man skylla sig själv och här ska inte komma något fisförnämt folk från huvudstaden och tro att dom kan bära sig åt som dom vill.