KONSTEN ATT GÖRA EN V5:A

Tips till travtips kan man inte få för många av.
Vi har tidigare i den här bloggen gått igenom hur man vid besök på travbanan bör tänka på att stå på rätt ställe under ett lopp, tala med samma person som när man vann senast eller ha samma kläder på sig som när man fick in den där högoddsaren som ingen annan i sällskapet trodde på. Vi har även gått igenom vikten av att gå och pinka på samma toalett hela tiden samt att äta hamburgare vid rätt tillfällen under plats- och vinnarspel.

I dag har turen kommit till konsten att konstruera ett V5-system.

Det viktigaste i det sammanhanget är att ha en bra grund att stå på. Många hävdar då att två spikar är en ypperlig utgångspunkt.
Det är bara det att när jag spelar finns det aldrig två spikar som verkligen håller. Och skulle det någon gång göra det blir det så låg utdelning att det inte ens täcker insatsen.

Experternas tips i programblad och tidningar lägger vi alltså genast åt sidan. Däremot kan man med fördel utgå från gamla beprövade turnummer. Man kan till exempel ta de fyra sista siffrorna i sitt personnummer och lägga till en häst på måfå. Man kan använda sitt telefonnummer, sitt postnummer eller sin pinkod när man besöker bankomaten för att hämta pengar till insatsen.

Möjligheterna är i princip obegränsade för en uppfinningsrik travtippare. När jag en gång gästade banan i Lycksele fastnade jag för numret på hyrbilen. Det slutade med att jag var en halv hästlängd från att kamma hem 8 000 kronor.

Jag tog de tre sista siffrorna på hyrbilens nummerplåt som var PTM 432. Då hade jag hästarna 4, 3 och 2 i de tre första loppen. För att få ihop till de återstående två avdelningarna beslöt jag använda mig av M:et också. Det är 13:e bokstaven i alfabetet, men eftersom det bara var 12 hästar med i varje lopp delade jag upp det i 12 plus 1 och hade min utgångsrad klar.

Sedan plockade jag ut ytterligare en häst i två av loppen och fyllde på med samtliga hästar i ett.

På så sätt fick jag ihop ett litet minisystem på 48 rader som jag lämnade in jämsides med sällskapets stora fyrmannasystem på ett par tusen rader, utarbetat av kunniga hästkarlar och spränglärda travexperter med åtskilliga års samlad erfarenhet i ryggen.

Detta jättesystem sprack naturligtvis så det sjöng om det på ett tidigt stadium.

Mitt eget lilla bilnummersystem glömde jag till en början bort i all villervallan, för jag var upptagen med att mata totoluckorna med hundralappar i vinnarspelet, samtidigt som nästan all koncentration var inriktad på att stå på rätt ställe, pinka på rätt toalett, tala med rätt personer och äta hamburgare vid rätt tillfällen.

Det var inte förrän alla pengarna var uppspelade och det var dags att åka hem, som jag erinrade mig mitt eget lilla V5-system och till min stora häpnad upptäckte att jag hade fyra rätt på det. Det gav visserligen inga pengar, men jag hade i alla fall lyckats betydligt bättre med mina 48 rader än sakkunskapen med sitt jättesystem.

-Går du och smygspelar bakom ryggen på oss, sa de andra när jag lite försynt påpekade detta.

-Ja men titta, jag hade ju fyra rätt, sa jag.
-Vilken missade du? sa en av experterna.
-Bråns Brandy, sa jag.
-Är du inte riktigt klok, sa experten. Det var ju den säkraste av allihop.
-Den var inte med på bilnumret, sa jag.
-Men herregud, sa en annan av experterna. Tänk om jag hade fått ta hand om det här systemet. Då hade vi ju haft V5:an som i en ask.
-Du hade ju hand om ett på ett par tusen rader, invände jag.
-Ja, men det var ingen som kunde ana att Gnista Urö skulle galoppera, sa experten.

Sedan återstod bara att åka hem samt konstatera att ingen i sällskapet hade blivit rik på pengar men att samtliga hade berikats med en hel del erfarenheter.