RAMSOR RÄDDADE KLANTIG KÅSÖR

Redan i 25-årsåldern insåg jag att jag var på väg att bli gammal och gaggig.
Jag brukade visserligen komma ihåg att ta på mig skorna,när jag skulle gå ut, men när det var gjort kunde jag ibland inte minnas vart jag var på väg.

Och när jag äntligen kom ihåg det, kunde jag inte erinra mig vad jag skulle dit att göra samt framför allt vad jag skulle ha med mig när jag gick hemifrån.

Det började en dag när jag åkte till jobbet och upptäckte att jag hade glömt plånboken och därför inte kunde gå ut och äta lunch.

När jag skulle titta på klockan för att se om jag hade tid att åka hem och hämta pengar insåg jag att jag hade glömt mitt armbandsur också.

Och när jag kom hem på kvällen kunde jag inte ta mig in för jag hade glömt nyckeln på köksbordet.
Då var det bara att inse att så här kan det inte fortsätta.

Jag kom då fram till att minnesramsor var en grej att satsa på. I skolan hade man fått lära sig att räkna upp Hallands floder genom att nöta in dem i hjärnan. Viskan, Ätran,Nissan och Lagan satt som gjutna i skallen vare sig man ville eller inte.

Den blomstertid nu kommer gick också som ett rinnande vatten därför att man hade upprepat den tillräckligt många gånger. Detsamma gällde tyska prepositioner och oregelbundna verb.

Nu bestämde jag mig för att göra likadant med det jag skulle ha i fickorna när jag gick ut. Tyska prepositioner i all ärs, men de går inte att betala eller låsa upp dörrar med.

Detta inträffade alltså för många år sedan, men jag ska aldrig glömma min första minnesramsa på det här området. Så här löd den:

Klocka, plånbok, nycklar, cigaretter, tändstickor, näsduk, stålkam och kulspetspenna.
Dessa ord upprepades som ett mantra morgon, middag och kväll tills de satt som berget.

Efter något år övergick jag till pappersnäsdukar samtidigt som jag bytte frisyr. I samma veva försvann stålkammarna ur modet, men jag var så van att ha en sådan i ramsan att det var svårt att bli av med den. Till slut lyckades jag dock lära mig att säga;

Klocka, plånbok, nycklar, cigaretter, tändstickor, kam och kulspetspenna.

När jag hade fått in det i skallen insåg jag att jag knappast behövde precisera sorten av penna heller, samtidigt som jag övergick från tändstickor till tändare. Ramsan fick då följande lydelse: Klocka, plånbok, nycklar, cigaretter, tändare, kam och penna.

På den nivån stannade jag i många år, men sedan slutade jag röka och övergick till snus, varför ramsan genomgick följande förändring: Klocka, plånbok, nycklar, snus, kam och penna.

Några år senare slutade jag även att snusa och övergick till nikotintuggummi samt skaffade läsglasögon. Den nya ramsan fick då följande utformning: Klocka, plånbok, nycklar, glasögon, tuggummi, kam och penna.

 

Efter en tid lade jag av med nikotintuggummit också, samtidigt som jag skaffade mobiltelefon och upptäckte att det inte fanns så mycket hår kvar att kamma. Vi är då nästan framme i nutid, och sedan dess har ramsan inte genomgått någon förändring. I skrivande stund lyder den således: Klocka, plånbok, nycklar, glasögon, telefon och penna.

I 40 års tid har jag alltså inlett dagen med att klappa mig på fickorna och dra en sån här ramsa för mig själv. Och nästan varje gång har jag tänkt på den gamla historien om fransmannen som kom ut från en bordell och gjorde korstecken.

Detta uppmärksammades av en äldre herre i ett hus på andra sidan gatan. Dag efter dag kom mannen ut från bordellen. Så fort han stängt dörren bakom sig stannade han upp på trappan och korsade sig.

Till slut kunde mannen på andra sidan gatan inte låta bli att gå ut och säga:

-Jag kan inte undgå att lägga märke till att ni besöker bordellen varje dag. Samtidigt förstår jag att ni är en god katolik eftersom ni gör korstecken varje gång ni kommer ut därifrån.
-Jag gör inte korstecken, svarade mannen. Jag bara kollar att jag har hatten på huvudet, gylfen knäppt och plånboken i innerfickan.
Så vid närmare eftertanke kanske man inte behöver vara så orolig. Det finns tydligen de som har det värre.