ENGELSK FOTBOLL ÄR ISKALL

Ännu vet ingen hur kallt det kan bli på en fotbollsmatch i London.
Jag har sett Arsenal i snöyra på gamla Highbury, jag har sett Fulham i strilande regn på Craven Cottage och jag har sett Charlton i isande snålblåst på The Valley.
Men jag har aldrig frusit så som när jag en gång såg Queens Park Rangers ta sig an Coventry City i ett kylslaget och vindpinat Loftus Road Stadium.

Att fotbollen har högsäsong på vintern och speluppehåll under de månaderna då vädret är som bäst och planerna gröna och fina är något mycket kännetecknande för England.

Om detta är regel nummer ett, skulle man kunna säga att regel nummer två är att det ska vara så krångligt som möjligt att ta sig till arenan.

I det här fallet visade det sig att det fanns tre olika tunnelbanestationer på ungefär lika långt avstånd från planen, Sheperds Bush eller White City på Central Line eller Shepards Bush Market på Hammersmith & City Line. Åker man däremot till den tunnelbanestation som heter Queen Park hamnar man i en helt annan del av London.

Jag skulle vilja påstå att detta är England i ett nötskal. Finns det ett fotbollslag som heter Queens Park så ligger deras arena självfallet inte i närheten av den tunnelbanestation som heter Queens Park utan naturligtvis vid tunnelbanestationerna Sheperds Bush, Whity City och Sheperds Bush Market.
Det skulle vara alldeles för enkelt annars.

Och frågar man en engelsman varför det är på det viset kan man vara säker på att han svarar någonting i stil med:

- Ni har bara varit här i ett par dagar och redan vill ni flytta om våra tunnelbanestationer. Är det något mer ni har tänkt ändra på?
Så det säger man inte. I stället tar man Central Line till White City och vandrar längs South Africa Road tills man når arenan.

Så gjorde jag medan jag kände hur kylan allt mer bet i kinderna.

Det var faktiskt inte mer än nollgradigt enligt termometern. Men dagarna före hade det varit minusgrader och på nätterna åtskilliga sådana. Fontändammarna på Trafalgar Square var bottenfrusna och i Hyde Park åkte folk skridskor. Några snökorn virvlade genom luften och en isande vind gick genom märg och ben när jag vandrade mot arenan. Jag hade tagit på mig dubbla långkalsonger, tre par sockar i kängorna, två t-shirts, polojumper, skjorta, tweedkavaj, vinterrock och en extra tröja att sitta på. Och i souvenirbutiken köpte jag en jättelik blåvit mössa som det stod QPR på och drog ner över öronen.
Ändå frös jag som en hund där jag stod i kön till en av biljettkassorna.

Efter att ha köpt biljett ställde jag mig att studera en karta över arenan med omgivningar. Det visade sig att jag hade placerats på Ellerslie Road-läktaren på långsidan mitt emot. För att komma dit skulle man gå Loftus Road och sedan svänga till höger in på Ellerslie Road. Men först kom man in på en bakgård till ett stort hyreshus. En bit bort fanns en gata utan skyltar och när jag svängde in på det som jag trodde var Ellerslie Road kantades den av höga radhus och jag såg inte skymten av någon arena.

Men plötsligt delade sig radhuslängan och mitt i bebyggelsen fanns ett insläpp med grindar och turnstyles.
Det var tur att jag var ute i god tid, tänkte jag. Annars hade jag väl inte hunnit in förrän till andra halvlek.

Om själva matchen är inte mycket att orda, annat än att den slutade 1-1 och att det enda utöver kylan som lämnade ett outplånligt intryck var en man som satt bredvid mig, barhuvad och i en tunn jacka och vrålade COME ON RANGERS som en mistlur i 90 minuter.

På planen fanns inte en svensk så långt ögat nådde. Men islänningen Heidar Helguson missade chans på chans för hemmalaget innan han gick ner i försvaret och orsakade en onödig frispark som Daniel Fox gav Coventry ledningen på i 73:e minuten.

- FUCKING SHIT! ropade mistluren bredvid mig men han blev nöjd ändå när Dexter Blackstock nickade in 1-1 tre minuter från slutet.

Tilläggas kan att vi var 13 000 som huttrade i kylan, och på Craven Cottage en bit därifrån blev Fulhams match mot Blackburn uppskjuten på grund av att den frusna planen ansågs livsfarlig att beträda med fotbollsskor.