MITT MAGISKA KRAFTFÄLT

Det fanns en tid då jag misstänkte att jag utstrålade något slags magiskt kraftfält fyllt av negativ laddning som paralyserade alla svenska skidåkare.

Det började redan 1966 i Oslo. Knappt hade jag anlänt till den norska huvudstaden förrän halva svenska VM-truppen däckades av ett mystiskt virus. Guldhoppet Assar Rönnlund blev så sjuk att han inte kunde ställa upp i ett enda lopp och fick åka hem efter några dagar.

Tidigare på 60-talet hade det regnat medaljer över Sixten Jernberg, Assar Rönnlund, Janne Stefansson, Rolf Rämgård, Sture Grahn och allt vad dom hette. Men så fort jag visade mig vid sidan av spåret var det stopp.

I stafetten ansågs det ändå omöjligt för Sverige att missa medalj på den tiden. Så även 1966 i Oslo. Men sedan den lille värmlänningen Kjell Lidh klappat igenom på första sträckan fick vi till och med stryk av Italien i kampen om bronset.

Sedan lyckades de kvarvarande svenskarna smitta ner varandra så att bara en enda man kunde ställa upp på femmilen sista dagen.

Våra manliga löpare tog inte en enda medalj och ingen begrep hur det hade kunnat gå så illa.

Jag hade dock mina aningar, för sedan var jag under många år ett spöke för svensk skidsport, speciellt i stafettsammanhang. I Falun 1974 stod jag vid sidan av startfältet när Hans-Erik Larsson tappade ena skidan mitt framför näsan på mig.

Då gick jag in i presscentret och satte mig för att inte vara i vägen. Men det hjälpte inte, för efter ytterligare någon kilometer tappade Larsson även den andra skidan och det svenska laget kom inte ens i mål.

I Oslo 1982 blev det guld på både tremilen och femmilen. Jag var där, men då höll jag mig på avstånd i pressfållan vid målområdet. Till stafetten vågade jag mig i alla fall ut vid sidan av spåret och då gick det mycket riktigt som det gick. Sverige blev inte bättre än femma, flera minuter bakom Norge och Sovjet som gjorde upp om guldet.

Under resten av 80-talet haglade medaljerna över Svan och Wassberg och de andra svenskarna. Men så höll jag mig klokt nog borta också.

Till VM i Falun 1993 var jag tillbaka och det gav utslag direkt. Sverige tog inte en enda medalj förrän sista dagen och riktigt illa gick det i stafetten.

Där hade vi haft Jan Ottosson som pålitlig startman i några år. Men av någon anledning satte förbundskaptenen Christer Skog in unge Niklas Jonsson på första sträckan. Han kom efter direkt, och i mördarbacken saxade han upp på trötta ben vid sidan av spåret, långt efter det att täten hade passerat.

Jag smög skamsen därifrån, rädd att någon skulle upptäcka mig och ropa:

– Titta, nu är han här igen! Det är hans fel alltihop!

Sedan dess har jag hållit mig på avstånd när det handlat om skid-VM.