Mitt i sommaren 2015
sitter jag utanför den lilla stugan vid havet och bläddrar i
tidningen Se från 1970 medan skymningen sakta lägger sig över
nejden. I nummer 28 har redaktionen tagit pulsen på de svenska
uteätarna, alltså den tidens lunchgäster på krogen.
Efter trägna studier
uppger sig tidningen vara i tillfälle att redogöra för hur våra
vanligaste uteätare uppför sig på lunchrestaurangen. De fördelar
sig enligt tidningen på sex huvudgrupper. Nämligen de snorkiga, de
handgripliga, de hurtiga, de kritiska, de gnälliga och de
humoristiska.
Låt oss i dag börja med
att koncentrerar oss på de tre förstnämnda grupperna, som
presenteras på följande sätt:
De handgripliga är de där
äldre herrarna som inte kan spisa på restaurang utan att söka
kroppskontakt med servitriserna. De anser att det hör till gästens
rättigheter att ge servitrisen en smällande dask i stjärten och
hojta:
– Hej, lilla gumman,
skinkan är fin i dag känner jag!
Det är bara herrar som
daskar. Någon jämlikhet mellan könen verkar inte finnas på detta
område. Trots trägna studier av beteedemönster hos svenska
uteätare har vi inte lyckats upptäcka någon dam som rappat till
hovmästaren i ändan och undrat ”om lilla gullgubben kan fixa en
sexa whisky till”.
De snorkiga nöjer sig med
att utöva psykisk terror De tittar upp från matsedeln, sätter ett
pekfinger på servitörens vita men kanske något solkiga skjorta och
säger:
– Finns dom skjortorna i
vitt också?
De säger till
servitriserna:
– Hämta dill till
potatisen, stå inte där och prata persilja.
De säger:
– Jag beställde en
sommartallrik för evigheter sen. Och med sommartallrik menar jag en
sommartallrik från den här sommaren.
När hovmästaren kommer
förbi och bockar och säger: ”Smakar biffen bra?” svarar de
snäsigt:
– Det får ni väl för fan
gå ut i köket och ta reda på.
De hurtiga är de där
unga herrarna i clubjacka och ögon som ännu bär spår av nattens
vedermödor på Operakällarens dansgolv. De störtar in på den
mörka lunchbaren, som endast upplyses av stearinljus, trevar sig
fram till hovmästaren och säger:
– Får vi en matsedel och
en pannlampa!
När deras ögon vant sig
vid ljuset börjar de beställa. Dom säger ”ölsner” i stället
för pilsner, ”ett bläckhorn” i stället för en karaff rödvin
och att korv ska dom inte ha, ”det har vi hemma”.
– Sjömansbiffen är fin,
säger hovmästarinnan.
– Jaså, säger de hurtiga. Är den gjord på jungmän i stället för gamla sega
matroser?
Det slutar med att dom
äter en portion räkor för att sedan peka på sköljskålen och
säga:
– Räkorna var fina, men
citronsoppan var i tunnaste laget.
Det var de tre första
grupperna. De resterande återkommer vi till längre fram i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar