NÄR JAG FICK VARA MED OCH LYFTA EUROPACUP-POKALEN . . .

Champions League heter det i dag. Europacupen hette det på den tiden ett svenskt lag gick ända till final. Visserligen blev det förlust med matchens enda mål mot dåvarande storklubben Nottingham Forest, men så nära att gå ända fram till att toppa hela turneringen lär ett svenskt fotbollslag aldrig mer komma.

Jag var på plats i München den gången 1979. Trots MFF-förlusten fick jag som en av få svenskar vara med och lyfta Europacup-pokalen efteråt. Tyvärr har jag inget bildbevis. Förklaringen finns i följande utdrag ur min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.

När Malmö FF gick till final i Europacupen 1979 fanns inga lokala intressen för Bohusläningen att bevaka. Men det var ändå en så stor sak att både sportchefen Lennart Floodberg och jag fanns på plats på pressläktaren i Münchens olympiastadion.

Amatörerna från lilla Sverige kämpade väl mot engelska Nottingham Forest med Peter Shilton i målet och Brian Clough som manager, men föll med 1-0 efter nickmål av Trevor Francis på övertid i första halvlek.

Vi reste med en billig charterresa från Malmö tillsammans med ett gäng MFF-supporters. När planet landat vecklade de ut en jättelik ljusblå flagga ute på flygplansplattan och sedan marscherade vi in mot ankomsthallen medan MFF:arna sjöng ”Nu e´ vi här, nu e vi här, nu e´vi hääääär, nu eeeee vi här.” Det var bara att hänga med vare sig man ville eller inte

I bussen mot hotellet blev det ännu värre. När engelska supporters i Nottingham Forests färger blev synliga på gatorna hängde MFF:arna ut genom bussfönstren och skrek:

– Passa dig sheriffen av Nottingham. Här kommer Robin Hood!

Då började vi nog bli lite oroliga över hur det här skulle sluta.

Men stämningen var mer hjärtlig än rå. Ute på stan timmarna före matchen stötte vi på stora skaror engelska supporters. Men de ville inte slåss utan bjöd på öl och var enbart glada och vänliga. Vi omfamnade varandra och fotograferades tillsammans i stället.

Matchen på Münchens olympiastadion spelades inför 57 000 åskådare. 
8 000 var skåningar som försökte heja fram ett redan från början svårt sargat Malmö FF. Med Bosse Larsson och Roy Andersson skadade blev saknaden efter Krister Kristensson extra stor. Och när Staffan Tapper haltade ut med en bruten tå efter en dryg halvtimme såg det riktigt mörkt ut. 19-årige Robert Prytz och de andra kämpade väl men räckte inte riktigt till.
Efter paus dröjde jag mig kvar i pressbaren en stund och lyssnade på de tyska tv-kommentatorerna. De återkom hela tiden till det häpnadsväckande faktumet att de svenska spelarna presenterades i programmet som banktjänstemän, försäkringsagenter, målare och snickare och allt vad det var, medan alla tyska och engelska fotbollsspelare naturligtvis var helproffs redan då.

Visst var det en idyllisk tid på många sätt.

När vi före hemresan skulle gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen blev det stopp i kön. Längst fram stod en man med ett stort föremål i något slags tygöverdrag med blixtlås. När vakterna uppmanade honom att visa vad som fanns i det, plockade han fram Europacuppokalen och placerade på disken. Säkerhetsmännen tog upp en spontan applåd och lät honom passera. Lennart och jag skyndade efter och bad att få bli fotograferade med pokalen.

Jodå, mannen som tydligen var någon sorts materialförvaltare i Nottingham Forest var vänligheten själv. Han tog min kamera och backade några steg medan vi lyfte upp den glänsande pokalen mellan oss,

Men engelsmannen lyckades inte trycka ner slutaren på min lilla enkla kamera, så han gick fram till oss och frågade en gång till om det var rätt knapp. Jag visade hur han skulle göra och han backade och gjorde ett nytt försök, innan han lämnade tillbakas kameran och såg lite tvivlande ut.

Vi tackade så mycket och skyndade vidare för det hade uppstått en stor folksamling omkring oss. I ögonvrån såg vi hur flera personer följde vårt exempel och blev fotograferade med Europacuppokalen.

Det var inte förrän jag kom hem som jag insåg att kameran hade varit inställd på automatik och att det hade varit för mörkt i avgångshallen för att slutaren skulle kunna tryckas ner. Jag skulle ha vridit över till bländare 2,8 i stället men det var ju så dags då.

Tänk om det hade funnits mobiltelefoner med kamera på den tiden. Det hade löst många problem för oss som inte är så snabbtänkta eller mottagliga för teknikens mysterier.

Hemresan från München hade dessutom varit aningen jobbig. Några av våra nyförvärvade MFF-vänner dränkte sorgen över förlusten lite väl häftigt. I takt med det blev också sången och analyserna av matchen allt mer högljudda och svårbegripliga. Efter att ha åkt buss med dem, först från stadion till hotellet i München, sedan från hotellet till flygplatsen och slutligen buss från Kastrup till Malmö var vi rätt trötta. När vi klev på tåget hemåt kändes det skönt att lämna MFF-gänget bakom oss. Trumhinnorna hade inte tålt mycket mer.

Detta var alltså ett litet utdrag ur ett av de tolv kapitlen av min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar – ett stycke idrottshistoria från Bohuslän”. Om någon skulle vara intresserad kan den köpas direkt av mig genom att mejla till gujohans@telia.com eller ringa 0522-10599. Ännu finns några ex kvar. Pris 210 kronor.