Oddevallen hette
fotbollsarenan som uppfördes 1951 och låg ute vid Varvet, ungefär
där Mona-Lisas restaurang finns i dag. Den som är intresserad av
gamla tider kan läsa om bakgrunden i boken ”Alfabilder, raketost
och rock´n´roll” som handlar om hur det var att växa upp i
Uddevalla på 1950-talet.
Här följer ett litet utdrag ur boken:
Gustaf Thordéns
satsning på Oddevold sågs med oblida ögon av många, och när
laget började marschen uppåt i seriesystemet nekades klubben att
spela på Rimnersvallen. Thordén lät då bygga en egen arena som
uppfördes på rekordtid med plats för 4 000 åskådare och invigdes
1951. Där spelade Oddevold alltså sina hemmamatcher i gamla
division tre under en stor del av 50-talet.
Vi grabbar på
Egersberg promenerade dit ut längs gamla Lelångenbanan. Det var
naturligtvis förbjudet att gå på järnvägen och när det ibland
kom ett tåg eller en rälsbuss slängde vi oss ner i gräset vid
sidan av spåret medan lokföraren knöt näven efter oss.
Ute
vid Oddevallen hade vi två alternativ. Antingen ställde man sig vid
ett av insläppen och inväntade någon vuxen och bad att få ”följa
med farbrorn in”. Både här och på Rimnersvallen släpptes
nämligen smågrabbar in gratis i sällskap med en vuxen. Eller så
stannade man på banvallen som strök utefter ena kortsidan av planen
och fungerade som ”snikens kulle”. Ibland samlades där mycket
folk till stor förtret för förarna på de gamla ångloken. Det
hände att de under högljutt visslande spydde ut rök och ånga över
gratistittarna. Detta väckte stort jubel och allmän munterhet hos
de som stod inne på arenan och hade betalat sin entréavgift.
Barndomsminnena från
Oddevallen är många. Jag minns hur jublet steg när sprintersnabbe
Lennart Hansson fick en löpboll och sprang ifrån sin back på
högerkanten. Jag minns Gustaf Mattssons farliga bakåtpassningar
till egen målvakt. Jag minns att Rune Lekberg aldrig missade en
straff trots att han alltid placerade dem på samma ställe, strax
över marken alldeles intill stolpen i målvaktens högra hörn. Jag
minns Stig Anderssons läckra framspelningar och jag minns hur
tekniske Ove Helmér undvek de värsta närkamperna medan de vuxna
intill oss på läktaren ruskade på huvudet och sa att ”han e´
rädd om bena”.
Spelarna som värvades
lockades med välbetalda jobb på varvet. Men några övergångssummor
förekom inte på den tiden. Hälsingborgs IF:s landslagsmeriterade
Hasse Persson var här och förhandlade. När Thordén frågade vad
han ville jobba med lär han ha svarat:
– Jobba! Jag är här
för att spela fotboll och det vill jag ha betalt för.
Det
tyckte till och med Thordén var i grövsta laget, så det blev ingen
övergång.
Här
är ytterligare några bilder ur boken som alltså heter ”Alfabilder,
raketost och rock´n ´roll”.
Bilderna här ovan på
Oddevoldspelare är inte Alfabilder utan tillhörde en annan serie
samlarbilder. Alfabilderna gavs ut åren 1949-61, först i svartvitt
och sedan i färg, och såg ut så här:
Jönköpings Södras
skyttekung Karl ”Timpa” Simonsson och IFK Norrköpings målvakt
Bengt ”Zamora” Nyholm var två av förgrundsfigurerna i
Allsvenskan.
En företeelse med hög
nostalgifaktor från den här tiden är raketosten. Den förekom på
svenska frukostbord åren 1947-79 och hade sin storhetstid på
50-talet. Det var en mjukost i ett vaxat papprör med en rörlig
skiva i botten. Med hjälp av denna pressades osten uppåt i röret
och skars sedan av i lagom stora skivor med hjälp av ett vidhängande
snöre. Raketosten smakade ungefär som andra mjukostar men den var
roligare att skära.
Fyra av de tolv kapitlen
handlar helt eller delvis om rockmusikens framväxt på 50-talet, om
jukeboxar på kaféer och restauranger, om Bildjournalens omröstning
Elvis eller Tommy och om alla gamla vinylskivor man samlade på sig.
Så här såg min första vinylskiva ut. Tutti
frutti med Little Richard, inköpt i Luxoraffären längst ner på
Kungsgatan sommaren 1957.
Nummer två i samlingen blev Don´t knock the rock med Bill Haley and his Comets från Janssons
Musik på Kilbäcksgatan.
Mejla till mig på gujohans@telia.com eller ring 0522-10599 så levererar jag boken för 220 kronor inom Uddevalla.
En riktig guldgruvabok! Mycket nostalgi. Mycket rolig läsning.
SvaraRaderaOddevallen
SvaraRadera5-6 år gammal satt jag i pappas knä på läktaren. Helt plötsligt (för mig i alla fall) reste sig pappa och alla andra upp och vrålade. Minns hur rädd jag blev ...Det var glest mellan raderna och jag trodde jag skulle ramla ner ! I stridens hetta eller i glädjen över hemmamål glömde han att jag var med !
Nostalgi !