När man frågar sig vart
den gamla fina hejaramsan Heja Sverige friskt humör, det är det som
susen gör, har tagit vägen får man ibland höra att den har
försvunnit för att den började kännas lite tjatig.
Det behövdes nytt blod
och nya ramsor på läktarna påstås det.
Kansk det. Men tjat ska
ändå inte underskattas i det här sammanhanget. Det kan användas
till att nöta ner motståndarna. Det var till exempel den gamla Heja
Sverige-ramsan som knäckte tyskarna i VM-semifinalen på Ullevi
1958.
3-1 till Sverige blev det
och både Nacka, Gren och Hamrin gjorde mål. Men frågar man en tysk
fotbollssupporter om den gången, så minns han bara att Tyskland
förlorade därför att den svenska publiken hejade för högt.
Jag läste för inte så
länge sedan en intervju med den tyske målvakten, som 50 år efteråt
berättade att han inte hade kunnat sova på flera dygn efter matchen
därför att det bara sa heja, heja, heja inne i huvudet på honom.
Nu för tiden hör man
mest ramsor i stil med:
Andra sidan är ni klara,
Jajamensan, fattas bara!
Säga vad man vill om det,
men sådana ramsor knäcker man inga tyskar med.
Heja röda vita laget,
ni får inte tappa taget
De-ger-försch.
Heja gult, heja svart,
gör nu mål i varje
kvart.
Tif, Tif, Tif.
Här på denna gröna äng,
spelar världens bästa
gäng.
Odd - e - vold
Fler alternativa hejaramsor följer senare i denna blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar