Sitter i den svenska
sommaren 2016 och läser tidningen Se från 1971. I nummer 23 står
att det har kommit ut en ny bok om parapsykologi. Den har betygsatts
i en annan tidning av en recensent som påpekat att visserligen har
han sett bord dansa men att han ändå inte känner sig övertygad om
parapsykologins förträfflighet. Det har i sin tur fört med sig att
rader av troende och parapsykologer av facket har flugit på honom
som osaliga andar.
Detta har föranlett
kåsören Gits Olsson att avge följande kommentar:
"Själv har jag inte sett
ett bord dansa sedan Stig Järrel bjöd på kaffe ute på Tuna och en
under bordet liggande grand danois reste sig vid tredje kakan."
Gits fortsätter lite
längre ner i texten:
"Äger man inte kraften att
få bord att dansa, borde man åtminstone kunna få dem att knacka.
Det har sagts mig från många håll att de avlidnas andar gärna hör
av sig genom knackningar. De försök i branschen som jag har
övervarat har dock inte velat lyckas.
En gång var jag en av sex
runt ett bord, där ambitionen var att söka kontakt med en död
gubbe som tagit hemligheten med en undangömd lagfartshandling med
sig i graven. Sterbhuset tryckte handflatorna mot bordsskivan allt
vad dom orkade och efter cirka tio minuter hördes skarpa
knackningar. Den närmast sörjande skrek:
– Viktor, är det du?
– Nej, svarade en röst
från dörren, det är från bryggeriet. Ska det vara femton öl och
tio läsk som vanligt?"
Gits fortsätter:
"På 40-talet arbetade jag
på en liten landsortstidning och trodde vid ett tillfälle att jag
kommit andevärlden mycket nära. En gammal pastor från Helsingborg,
gråhårig, mittbenad och med blida ögon bakom pincenecen kom upp på
redaktionen och ville ha en reklamnotis om sitt andeföredrag i
Folkets hus B-sal.
På kvällen visade
pastorn skioptikonbilder på drottning Astrid och ärkebiskopen
Nathan Söderblom som han påstod hade visat sig så frikostigt för
honom att han kunnat fotografera dem efter deras inträde i
andevärlden, och fick varma applåder i B-salen.
När jag satt på
redaktionen i nattens sena timme och skrev mitt referat, dök pastorn
uppp med den lille runde kompisen som skött skioptikonapparaten.
Pastorn ville läsa mitt manus, det drog ut på tiden och
skioptikonskötaren väste:
– Sno´re på, dom stänger
kassan halv tolv här i stan!
– Gå för du, sa den blide
pastorn, två assietter, öl och Skåne för mig.
Jag minns att jag i det
ögonblicket anfäktades av en smula tvivel på parapsykologin. Dom
kunde väl åtminstone ha beställt för tre.
Fyra år senare hade jag
ytterligare en nedslåemde kontakt med det övernaturliga. Dom hade
satt in en fjärrskådare i sökandet efter den försvunna Viola
Widengren i Helgum. En fotograf och jag ville intervjua fjärrskådaren
och knackade på hans hotelldörr i Långsele.
– Vem där? sa
fjärrskådaren.
Vi tyckte det var skit
till fjärrskådare som inte ens kunde lista ut vem som stod på
andra sidan dörren."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar