JULBORD TILL HAVS

Det hände sig en gång för länge sedan vid den här tiden på året att det från några av kåsörens kamrater utgick ett påbud att de skulle åka färja till Tyskland och äta julbord på hemvägen.

– Ske din vilja, sa kåsören till den av kamraterna som var upphovsman till förslaget och så begav de sig åstad till främmande land söderöver och förtärde nästan ingen föda under ett helt dygn på det att de måtte vara riktigt hungriga på hemvägen.

Men när det förvantansfulla sällskapet gack åstad för att avnjuta julbordets läckerheter blev bestörtningen stor i församlingen då det upptäcktes att där hade uppstått en lång kö till matsalen.

Kåsören tog då till orda, talade och sade:

– Varen icke förskräckta. Se jag bådar eder en stor glädje i det att jag genom reseledaren har erfarit att vi får gå förbi hela kön eftersom vi tillhör ett utvalt sällskap.

Det var då det brakade loss och alla fördämningar brast. 
När de som första gäster släpptes in i matsalen var den högtidliga adventsstämningen som bortblåst. Vid åsynen av det magnifika och orörda julbordet visade det sig att sällskapet i allmänhet och kåsören i synnerhet saknade alla sans och måtta.

Bord och bord förresten. Om jag minns rätt bestod anrättningen av ett tiotal olika bord och bufféer, alla lika välfyllda med fettbildande och näringsfysiologiskt förkastliga rätter som fick det att vattnas i munnen på hungriga adventsresenärer.

Fortsättning följer.