INLED OSS ICKE I FRESTELSE

Detta är berättelsen om hur jag tillsammns med några likasinnade kamrater attackerade julbordet på färjan mellan Kiel och Göteborg en gång i tiden.

Egentligen var det fel att kalla denna orgie i gastronomi för julbord eftersom man då kan få uppfattningen att det handlade om ett enda bord. Det hela bestod nämligen av ett tiotal olika bufféer, alla lika välfyllda med fettbildande och näringsfysiologiskt förkastliga rätter som fick det att vattnas i munnen på de anfallande resenärerna.

Så här i efterhand är det lätt att säga att man vid åsynen av allt detta först och främst borde ha bett en bön med betydelsen:
Inled oss icke i frestelse!

Men den enda frestelse jag hade i tankarna just då var Janssons.

Ändå inledde jag som vanligt med en silltallrik. Det fanns sju olika sorters sill och jag tyckte att jag borde smaka på samtliga och då behövdes också några potatisar och ett par knäckebrödsskivor vid sidan om plus några hårdkokta ägghalvor med räkor och kaviar.

Efter denna lilla aptitretare var det dags för det kallskurna. Skinkskivor, korvbitar, leverpastej med gurka, sylta med rödbetor och lite rostbiff med potatissallad fick inte plats på en och samma tallrik så jag var tvungen att gå två gånger, innan det var dags för de varma rätterna.

Det fanns både köttbullar och prinskorvar, kasslerkotletter med ananasskivor, Janssons frestelse och grisfötter och revbensspjäll med både blomkål och grönkål och surkål och grillade tomater och kantareller och smörstekta champinjoner och allt vad det var.

Jag måste erkänna att när jag hade satt i mig av allt detta började jag känna mig ganska mätt. Men så kom jag att tänka på bordet med ostbrickor som jag hade skymtat borta i ett hörn och som av en osynlig kraft leddes jag dit. Där fanns flera sorters kex, många olika ostsorter med en fet Camembert i spetsen och när man ändå var där kunde man ju ta med ett par klasar vindruvor också.

Samtidigt släpptes allt fler gäster in i matsalen. Det började bli trångt kring borden och jag insåg att det gällde att passa på medan det fanns något kvar att äta.

Ett par av mina medresenärer som hade hängt med lika länge började bli vita i ansiktet och en av dem meddelade att han måste gå tillbaka till hytten och lägga sig.

Jag funderade på att göra sammalunda men så kom jag på att jag hade glömt efterrättsbordet.

Jag kan ju gå dit och se vad som finns i alla fall, minns jag att jag tänkte.

Där var ischoklad och knäck och lakritskonfekt och äpplen och apelsiner plus flera stora skålar med olika sorters puddingar och av bara farten tog jag ett par slevar av varje och fyllde på med lite sylt. En av puddingarna var dessutom så delikat att jag kände mig tvungen att gå tillbaka och ta en portion till.

Det var när jag reste mig för att gå tillbaka till hytten som jag kände hur golvet började gunga. Det kluckade och mullrade i magen och det var endast med möda jag lyckades ta mig till taxfreeshopen och köpa tre burkar kolsyrat mineralvatten innan jag stapplade in i hytten för att lägga mig.

Utanför hyttfönstret låg Nordsjön spegelblank. Inte en krusning kunde förnimmas på ytan. Men så fort jag la mig på rygg på britsen började hytten snurra. Det gungade och rullade som om hela havet stormade. När jag satte mig upp saktade karusellen in och stannade en kort stund, men så fort jag la mig ner satte den fart igen.

Där låg jag sedan med varm panna och flimmer för ögonen. Jag svalde och svalde men det kändes ändå som om någonting var på väg upp. 
Var det revbensspjällen eller leverpastejen som kom?. Var det kalvsyltan eller den inlagda sillen? Jag slumrade till och drömde om vandrande prinskorvar och hoppande köttbullar och vaknade svettig med ett ryck då och då.

Jag vill inte gärna skylla ifrån mig men jag håller gärna med den nästan lika omtöcknade medresenär som sa:

– Det var egentligen inte vårt fel. Hade dom inte släppt in oss först hade det inte blivit så här. Nu gällde det ju att äta så mycket som möjligt innan de andra kom.