I LYX OCH ÖVERFLÖD

Det är på gamla tidningsklipp man märker att tiden har gått. När den unge och oerfarne kåsören i början på 70-talet skulle försöka föreställa sig hur det var att leva i lyx och överflöd drog han till med en halvmiljonkronorsvilla på Lidingö. Det kändes både överdådigt och ouppnåeligt på den tiden. Men så här i backspegeln är det förstås inte mycket att komma med. Undrar hur mycket man får för en halv miljon i Stockholm i dag.

Så här såg det i alla fall ut i Bohusläningen den 17 april 1971.

KONSTEN ATT TELEFONERA

På 70-talet fanns inga mobiltelefoner. Då hade man stora svarta lådor med lur och klyka kopplade med en sladd till ett uttag i väggen. Därför väckte det viss uppmärksamhet när den tidningsläsande kåsören och hans kolleger fick små vita telefoner av plast på sin arbetsplats.

Så här såg det ut i Bohusläningen den 20 mars 1971.

EN STOR HUMORIST

Och så var det dags att än en gång försöka utröna vad humor är. Plus en del andra mer eller mindre tänkvärda uttalanden som tillskrivits diverse kända och okända personer genom åren.

En stor humorist är rolig när det passar honom. En halvstor humorist är rolig när det passar publiken. En liten humorist är rolig när det inte passar sig. (Runer Jonsson)

Medelålders har man blivit när man av två frestelser väljer den som man kan komma hem tidigast från. (Pekka Langer)

Konstnärstemperament är en åkomma som drabbar amatörer. (K G Chesterton)

Jag stod där rådvill som en fjärt i en korgmöbel. (Eld)

Den medicinska forskningen har gjort så enorma framsteg, att det praktiskt taget inte finns någon frisk människa mer. (Aldous Huxley)

Med en streber menar vi vanligtvis en dugande man som vi inte tål. (Magnus von Platen)

Konsten att vara värdinna är att få sina gäster att känna sig hemma även om man önskar att de vore det. (Orson Welles)

Om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar, hade vi fortfarande levat i stenåldern. (Red Top)

Den som har fått till vana att skriva, skriver också när han inget har att säga, liksom den gamle läkaren som tog pulsen på den fåtölj där han satt och dog.(Antoine de Revaroll)

EN BRA HISTORIEBERÄTTARE

Och så var det dags för ännu några tänkvärda citat.

En bra historieberättare är en person som har gott minne och hoppas att andra inte har det. (Carl Gustaf Lindstedt)

När du ger ett ärligt råd, se då till att du är halvvägs ut genom dörren. (Mark Twain)

Att ge ut en diktbok är som att släppa ett rosenblad i Grand Canyon och vänta på ekot. (Don Marquis)

Folk blir aldrig riktigt så ledsna över vår bortgång som vi själva inbillar oss. (Hjalmar Bergman)

Bästa sättet att bli av med kilona är att lämna dem på tallriken. (Tore Wretman)

Skillnaden mellan konst och hantverk är att man måste vara sakkunnig för att bedöma hantverket. (Storm Petersen)

Om vi kunde konstruera en robot i stånd att tänka fel, så skulle vi ha löst problemet att på konstgjord väg framställa en människa. (Arnold Ljungdahl)

Det underliga med framtiden är väl att man då kommer att kalla vår tid den gamla goda. (Ernest Hemingway)

UTI VÅRT AVLÅNGA LAND

I början av 1971 drabbades Sverige av en tågstrejk. Delar av SJ:s personal lade ner arbetet och alla tåg stod stilla under en tid. Om man då inte hade tillgång till bil fick man ta bussen när man skulle ut och resa i vårt avlånga land. Detta var betydligt mer komplicerat än i dag och fick den tidningsläsande kåsören att avlämna följande rapport i Bohusläningen den 13 mars 1971.

DEN TIDNINGSLÄSANDE KÅSÖREN

I en av mina gamla klippböcker hittar jag ett kåseri från början av 1971 som handlar om att deklarera. Vid denna tid på året var det nämligen dags för alla ansvarskännande medborgare att ifylla och inlämna sin deklarationsblankett, vilket var ett ganska omfattande projekt även för vanliga löntagare.

Noterbart är också att den piprökande kåsören nu hade bytt vinjettbild. 
I stället för att vända nacken till gömde han sig bakom en tidning.

Så här såg det ut i Bohusläningen den 6 februari 1971.

FINNS HÄR NÅGRA SNÄLLA BARN?

Här kommer ytterligare några citat som jag har samlat på mig genom åren.

Jultomten får lägga om stil och numera säga: Finns det några snälla barn här – eller åtminstone några som fått villkorligt, (Carl Lindroth)

Efter 43 år vid teatern och fyra äktenskap har jag inga svårigheter att komma in på scenen och vara galen. (Georg Rydeberg)

Omdömeslösheten är ibland häpnadsväckande när det gäller förmågan att bedöma vad som är artisteri och vad som sist och slutligen bara är andliga brakskitar (Olof Buckard)

Det är, så vitt jag förstår, min uppfattning. (Timo Kärnekull)

Livet är inte så pjåkigt om man tänker på alternativet. (Thorvald Gahlin)

Torsten Tillman i Bollnäs var en stark en. Han hann alltid slå av två klubbor innan han nådde bollen. (Gästa ”Snoddas” Nordgren)

Kapitalismens överlägsenhet som skapare av ett bättre människosläkte bevisas väl bäst av den enkla sanningen att det finns få 75-åriga gruvarbetare som kan klå Marcus Wallenberg i tennis. (Tage Danielsson)

På min gravsten ska det stå: Log och dog. (Hasse Alfredson)

ATT SKAPA EN FÖRMÖGENHET

Eftersom jag samlar på allt möjligt konstigt har jag också fått ihop till en ganska stor citatsamling. Här är några exempel.

Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor. (Red Top)

Det värsta man kan servera mig är isvatten. Vatten är giftigt. Det visste redan Jesus. Han förvandlade vatten till vin så fort han fick syn på det. (Sten Broman)

Någon har sagt att journalistik är att sålla agnarna från vetet och sedan publicera agnarna. (Alf Martin)

Jag är inte populär. Jag är igenkänd (Holger Löwenadler)

Att få ungarna i säng på kvällarna är som att trä pärlor på en tråd utan knut. (Alice Babs)

Det gick åt pipan här i Geneve för tie år sen också. Men då hade vi i alla fall den förgiftade potatissalladen att skylla på. (Rolle Stoltz)

Kvinnoåret är som Mors dag - praktiskt för dåliga samveten. (Gertrud Zetterholm)

Varje gång jag hittar en tjej som kan laga mat som min mamma så ser hon ut som Tore Wretman, (Lasse Lönndahl)

GIGANTISKT KRAFTPROV UNDER TÄCKET

Vasaloppet blev som vanligt ett kraftprov av sällan skådat slag.

Inte nog med att väckarklockan ringde redan vid halv sju-tiden på morgonen, det gällde att vältra sig ur sängen på direkten ockå.

Med uppbådan av all kraft man har kvar efter två hårda OS-veckor stapplar man ut i köket. Havregrynsgröten ska kokas, kaffet ska bryggas och blåbärssoppan ska värmas till lagom temperatur för en gammal Vasaloppsveteran.

Sedan återstår att bädda på soffan i vardagsrummet med fyra fluffiga kuddar bakom nacken och krypa ner under täcket lagom till att det är dags att rikta fjärrkontrollen mot teven och knäppa igång loppet.

Starten gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.

Visst tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet i Mora.

Jag måste dock medge att den här vinterns program har varit tufft i överkant. Jag kände redan på lördagen att jag var sliten efter ett par hårda veckor på soffan under OS i Pyeongchang

När dessa rader skrivs på söndag eftermiddag känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna, och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig.

Men erfarenheterna från de gångna OS-veckorna har varit nyttiga, eftersom de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten. Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man blir lite rostig och missar något i planeringen.

Sålunda hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på bordet i god tid före start.

Vidare insåg jag att jag borde hälla kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket varje gång det var dags för påfyllning.

Blåbärsoppan tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite får man ju röra på sig även som soffåkare.

Trots allt kändes det att det hårda OS-programmet hade tagit på krafterna och jag vågade inte spänna bågen alltför hårt den här gången.

Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna, tänkte jag, där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken när starten gick och åkarna började klättringen uppför första backen

Men redan i Smågan efter en mils åkning var det klippt. Visserligen hade en norrman och en tjeck skapat lite oro i ledet genom att åka ifrån den stora klungan med en hel minut, men det kändes ändå lugnt.

Dom åker vi snart ikapp, tänktete jag och sträckte ut mig på soffan, innan jag plötsligt övernannades av en oförklarlig trötthet. Nåja, en liten schackningsperiod får man räkna med någon gång under ett Vasalopp.

Sedan minns jag inget förrän jag vaknade av mina egna snarkningar en bra bit efter Mångsbodarna.

Då sa Blomqvist och Hård i teven att nu hade avståndet ökat till fem minuter, medan jag satte mig yrvaket upp i soffan.

Här får man tydligen inte slappna av det allra minsta.

Sedan tröttnade tjecken, och norrmannen, som hette Joar Andreas Thele, blev ensam i täten. Men då satte vi fart i klungan och jagade ikapp honom i Hökberg.

Då kom det en annan norrman, som hette Tore Björseth Berdal, och åkte ifrån oss i stället.

Och när vi hade jagat ikapp honom också, kom en norrman som hette Andreas Nygaard och spurtade ifrån allihop. Det hjälpte inte att jag satte mig upp i soffan och hjälpte en svensk som hette Bob Impola att staka över hela upploppet. Norrmannen vräkte sig i mål före alla andra ändå.

Sedan sa han att det här var det han hade längtat efter mest av allt i hela livet.

– Nu kan jag ligga lugnt i graven när jag en gång har dött, sa han medan konkurrenterna stöp som käglor bakom hono och såg ut som om det var dom som var färdiga för graven i stället.

Men de svenska tjejerna kan man lita på i alla fall.

När Britta Johansson-Norgren hade en dålig dag klev Lina Korsgren fram och spöade alla norskorna i stället.

Och därmed kunde man trots allt resa sig från soffan med en känsla av att dagen inte hade varit helt bortkastad.