SANNINGENS STUND PÅ SUNNINGEN

Så var det äntligen dags för sommarens stora superarrangemang. 
Snart skulle sanningens ögonblick nalkas under giganternas kamp, årets match alla kategorier, alltså den sägenomsusade mångkampen på och kring stränderna på Sunningen.

I den ena ringhörnan stod som vanligt kåsören, i den andra hans ständige antagonist redaktör S, båda laddade till tusen och med musklerna spända till bristningsgränsen i väntan på gonggongen.

Vi kommer dock in i handlingen några dagar tidigare då vi finner de båda atleterna sittande bekvämt tillbakalutade i var sin vilstol på uteplatsen hos redaktör S.

Där skulle som vanligt planer smidas och riktlinjer dras upp för den stora matchen. Denna traditionella kraftmätning har anor ända från mitten av 1990-talet. Då som en lång och kraftkrävande tiokamp över två dagar med grenar som stenstörning, stövelkastning, straffsparksläggning och trestegshopp utan ansats.

På senare år har dock detta ståtliga program justerats en aning. Av den ursprungliga tiokampen har blivit en trekamp, delvis beroende på tilltagande ålderdomssvaghet hos åtminstone en av deltagarna,

Årets jurysammanträde hade utlysts för att utröna huruvida några önskemål om ytterligare ändringar av grenprogrammet förelåg från någon av parterna

Någon sådan motion hade dock inte inlämnats och ju längre förhandlingarna framskred, desto tydligare stod det klart att allt nog skulle förbli vid det gamla.

Det krävdes dock flera koppar kaffe och en stor Budapesterlängd för att värka fram följande program:

Ett förmiddagspass i form av pilkastning och frågesport.

Avbrott för lunch

Ett eftermiddagspass bestående av en bangolfrunda.

Avslutning med bankett på kvällen.

Kort sagt: Precis som förra året.

Spelet kan börja, Må bäste man, om inte vinna, så i alla falla orka fullfölja.

Fortsättning följer i morgon i denna blogg.