DET RINGER, DET RINGER . . .

 

Om Graham Bell anat hur mycket smörja folk skulle komma att prata i telefonen hade han aldrig uppfunnit den, skriver kåsören Gits Olsson i ett exemplar av tidningen Se från 1972 som jag sitter ute på landet och läser i den svenska sommaren 2021.

Av alla dom som pratar goja i luren avskyr jag Gissa-vem-det-är-prataren innerligast, fortsätter han och undrar: Kan man inte ställa dom till ansvar enligt lagen om hemfridsbrott?

"Gissa-vem-det-är-prataren ringer alltid just som man satt sig till bords. Medan maten kallnar säger hon (för det är oftast en hon):

-Hej.
-Hej?
-Hör du vem det är?
-Nej.
-Jo´ru, det gör du allt!
-Nej, inte en aning.
-Gissa ra!
-Gullan Persson?
-Nähä, fösök igen.
-Golda Meir?
-Larva dej inte . . . Tylösand i somras.
-Tylösand i somras?
-Ja . . . Va sur du låter . . . Du var minsann inte sur i Tylösand . . . Nä, då känner jag en som var uppåt ska jag säga!

-Säg för fan vem det är!
-Gör´e inte till, de hör du väl vem de e?
-Nej säger jag ju.
-Det börjar på A.
-Aina Erlander? Alva Myrdal? Anastas Mikojan?
-Nej, dumgubbe, de e efternamnet som börjar på A.
-Gun Allroth, Lis Asklund, Svend Asmundsen?
-Mena ru verkligen att du inte hör vem de e?
-Ja för fan. Och förresten var jag inte i Tylösand i somras.
-Var´u väl.
-Nej, och jag var inte i Smögen eller Falsterbo eller Pite Havsbad heller. Jag var på Fåglarö, en nautisk mil sydost om Dalarö skans, hela förbannade sommaren. Säg nu vem det är!
-E´re inte Rolle Lundgren?
-Nej, det är Olsson.
-DE KUNDE´RU VÄL HA SAGT ME EN GÅNG! AJÖ!"

Nu är det ju lätt hänt att man blir telefonterrorist själv, fortsätter Gits och avslöjar följande:
"En stor inrikespolitisk fråga var på tapeten härom året och en statssekreterare i ett av departementen satt inne med alla informationerna.
-Jag tror inte Grullbrink säger nåt, sa redaktionssekreteraren.
-Grullbrink, sa jag. Heter han så, killen på departementet?
-Ja.
-Då kan jag ringa honom. Vi var klasskamrater i skolan.
Jag slog numret, fick statssekreteraren på trån och hojtade med en kanske något forcerad hjärtlighet:
-Tjena Grullan, de e Olsson.
-Förlåt, sa statssekreteraren.
-Komme´ru inte ihåg mig, vi satt bredvid varann i Bromma läroverk i trean. Du minns väl . . . det var jag som fick pinne av Marängen för att jag vände ut och in på hans galoscher!
-Det kan jag inte påminna mig, sa statssekreteraren torrt.
-E´re inte Stene Grullbrink?
-Nej, det är Hubert Grullbrink.
-Så Stene är en bror då . . . ?
-Ja.
-Då får jag kanske be om min hälsning till Stene, den livade laxen.
-Sten är död.
Den som vore det ändå."
Telefonterrorister är vi lite till mans, avslutar Gits Olsson i tidningen Se för nästan precis 50 år sedan. Nya rapporter från 1972 följer i denna blogg.