GIGANTERNAS KAMP I BASTUN

I bastun längst nere i källaren på ett hotell i London satt jag på översta laven och svettades. En bit därifrån satt en man som just kommit ut ur gymet på andra sidan väggen.

Det var en av de största människor jag någonsin sett, och när jag sneglade på honom kunde jag konstatera att han bara var obetydligt mindre än Arnold Schwartzenegger. Han hade lår grova som midjan på en vanlig människa, armar med svällande bicepsmuskler och en bröstkorg som påminde om bakdelen på en ardennerhäst.

Då hände något konstigt långt inne i skallen på mig. Utan att förstår hur det gick till bestämde jag mig för att jag inte på några villkors vis fick lämna bastun före denne man. Han skulle knäckas, inte i fysisk styrka men i uthållighet i bastubad.

Och när jag sneglade på honom en gång till såg jag att det tändes en glimt i hans ögon som tecken på att han hade antagit utmaningen.

Enligt termometern på väggen var det 90 grader i bastun. I vanliga fall skulle jag redan ha varit ute och tagit en duschpaus men nu gällde inga normala regler. Mannen som såg ut som Arnold Schwartzenegger satt stilla och tittade rakt fram, men jag såg snart att han började få något ansträngt i blicken.

Det gick 15 minuter. Det gick 30. Svetten rann men ingen sa något. Efter 45 minuter började jag tvivla på att jag skulle gå segrande ur striden. Då drog Arnold en djup suck och gömde ansiktet i händerna. Sedan tittade han upp och utbrast:

– Oh, it´s hot in here!

Det gav mig nya krafter. Jag gick ner och körde skopan i bastubaljan och öste fem snabba över stenarna på aggregatet innan jag återvände upp under taket.

När den första vågen kom kändes det som om tiotusen nålar hade körts in i kroppen på samma gång och trots att jag var beredd kunde jag inte hålla tillbaka en flämtning.

Men för Arnold blev det dödsstöten.

– Oh, my God! stönade han, tog sig för huvudet och vacklade ut ur bastun med alla sina muskler.

Ju större dom är, desto tyngre faller dom, tänkte jag belåtet.

Sedan flyttade jag ner till understa laven och tvingade mig att sitta kvar tills jag hörde att Arnold hade duschat och gått.

Då gick jag ut och gjorde sammalunda. Det svartnade för ögonen och det var knappt att benen bar. I hissen upp måste jag stödja mig mot väggen för att inte falla ihop och när jag kom in i mitt rum gick jag och la mig för natten trots att klockan bara var nio.

Men vad spelade det för roll? Jag hade ju vunnit.

TERMINATOR!

Just som jag skulle kliva in i bastun på hotellet i London var det någon som ropade något från andra ändan av den korridor jag just passerat.

Jag gick tillbaka ut till den lilla receptionen och tittade men där var tomt och övergivet. Då hördes ett nytt rop och nu insåg jag att det kom från gymet på andra sidan väggen, för det åtföljdes av stönanden, pustanden och skivstångsslammer. Jag gick dit och tittade in genom ett fönster i dörren.

Där inne stod mannen som hade gett mig tvål och handduk, lutad över en jättelik varelse som låg i bänkpress med säkert ett par hundra kilo på stången.

– Come on, come on! skrek mannen medan jätten stönade och pressade.

Jag återvände då till bastun medan jag hörde hur mannen ropade:

– Three more, two more, one more. Yes, that´s it!

Efter en stund i bastun blev jag trött och dåsig i värmen och satt och tänkte på annat, så jag var hel oförberedd på vad som sedan hände.

Därför fick jag en smärre chock när dörren till bastun svängde upp. Hela öppningen förmörkades och in kom en man som bara var obetydligt mindre än Arnold Schwartzenegger. Han hade lår som midjan på en vanlig människa, armar som pålkranar och en bröstkorg som förde tanken till bakdelen på en ardennerhäst.

Jag studsade till och satte mig förskräckt upp, samtidigt som jag kände hur det gick en signal till hjärnan.

Terminator! tänkte jag blixtsnabbt och trevade efter automatgeväret.

Men jag fick bara tag i skopan till bastubaljan och då besinnade jag mig och blev klarvaken igen där jag satt uppe under taket på översta laven.

Mannen som såg ut som Arnold Schwartzenegger tog alla lavarna i ett kliv och satte sig i motsatta hörnet, varpå han nickade buttert åt mitt håll.

Det var då jag fattade mitt beslut. Här ska inte komma några muskelknuttar och se ner på hederliga nordiska bastubadare. Jag skulle knäcka detta köttberg till människa, inte i fysisk styrka men genom uthållighet i bastubad.

Jag spände de muskler jag hade i min blekfeta kropp och tittade rakt fram med beslutsam min. Arnold såg ut att anta utmaningen och det tändes en glimt av tävlingsglöd i hans ögon.

Fortsättning följer.

ANSTÄNDIGT KLÄDD I BASTUN

Många hotell i London har både gym, bastu och en liten pool i källaren.

I ett sådant löste jag en gång entré till bastun, fick en tvål och en handduk av en man bakom en disk samt gick längs en korridor till badavdelningen.

Jag klädde av mig bakom ett skynke och ställde mig under duschen. På väg till bastun upptäckte jag ett anslag som fick mig att falla i grubbel.

"De ärade gästerna" uppmanades ge akt på att detta var en offentligt lokal, varför "anständig klädsel" erfordrades inom hela området inklusive bastun.

Vad som menades med "anständig klädsel" framgick inte av anslaget.

Och eftersom jag har en känsla av att drottning Victorias ande fortfarande svävar över stora delar av det gamla imperiet började jag bli osäker. Men dom kunde väl inte kräva kavaj i bastun i alla fall?

Jag hade nöjt mig med att knyta handduken om livet och bestämde mig för att det borde räcka, i all synnerhet som ingen annan människa fanns inom synhåll. 
Men just som jag skulle öppna dörren till bastun hörde jag någon ropa bortifrån korridoren. Kunde det vara mannen vid disken som hade något att invända mot min klädsel?

Fortsättnng följer.

KALABALIK I HERRBASTUN

I bastun längst nere i källaren i det stora hotellet någonstans i Sverige satt tolv man och svettades ikapp.
De klämde på sina små fettvalkar och klappade sig på sina små magar som svenska bastubadare plägar göra. Då och då var det någon som reste sig och gymnastiserade lite.

-Stretching ska det va´ nu för tiden, sa en stor norrlänning. Bålrullningar och sånt är ute. Det är stretching som gäller.
-Just det, sa en liten skåning. Stretching kan göra underverk med en stel kropp.
-Stretching och sit-ups, sa Norrland. Det är modellen.

Sedan var det tyst en stund, varpå en liten fet man från Örebro reste sig och ställde sig framåtlutad med raka knän och försökte nå golvet med fingertopparna. Han tänjde och tänjde och tänjde men kom inte riktigt ner.

En göteborgare kände sig manad att göra sammalunda. Han ställde sig bredvid och tänjde och tänjde han också.

-Titta här, sa han och stötte långfingrarna i golvet., Det är inga problem.
-Åja, sa örebroaren. Raka knän ska det va´.
-Rakare än så här kan det inte bli, sa Göteborg och slog nu fingertopparna i golvet gång på gång. Det här är väl ingen match.
-Inte när man fuskar nä, sa örebroaren surt och gick och satte sig på laven igen.

Den store norrlänningen ansåg då tiden inne att ta till orda.

-Hela handflatan ska det va´, sa han.
-Vadå? sa göteborgaren som stod och tänjde på golvet.
-Hela handflatan i golvet, upprepade Norrland. Och raka knän.
-Får vi be om en uppvisning, sa den övriga bastun.

Då reste sig den store norrlänningen och bugade lätt åt publiken. Sedan gick han långsamt två meter framåt, gjorde ett par snabba tänjningar och lade båda handflatorna i golvet.

-Raka knän, sa han som inte hade fått ner fingertopparna.
-Gå ut och raka dig om du behöver. Mina knän är det inget fel på, sa Norrland och sträckte på benen och tänjde men den här gången fick han inte riktigt i hela handflatorna.
-Det där gick ju inget vidare,sa en i publiken.
-Bättre kan du, sa en annan.
-Ta i lite då, sa en tredje.

Då gjorde den store norrlänningen det, varpå han släppte sig så det lät som en kraftig trumpetstöt i bastun.

-Ojdå, sa Norrland.
-Den dog med en sång på läpparna, sa Skåne.
-Den fångar du varken med lasso eller pilbåge, sa Göteborg.
-Den som ropar i skogen får svar, sa Örebro.
-Spring ikapp den och måla´n grön, sa Norrland.

Sedan satte sig alla gubbarna på lavarna igen och började klämma på sina magar och stryka svetten av armarna och prata om kilon de gått upp och kilon de gått ner i sina dar.

-Lätt fånget, lätt förgånget, sa Skåne och drog i en liten fettvalk.
-Ja, fast tvärtom, sa Norrland och klappade sig på magen.

Det var med andra ord precis som i vilken svensk bastu som helst en alldeles vanlig lördagseftermiddag. I samma ögonblick satt förmodligen tiotusentals andra nakna gubbar och svettades och pratade om samma saker på tusentals andra ställen i vårt avlånga land.

Det var då det hände.

In genom dörren kom en väldig finne med tre magar och två par bröst och en spann vatten i näven. Denna vräkte han utan minsta förvarning rakt över aggregatets stenar med ungefär samma effekt som om han hade släppt en bomb i bastun.

FORSSSCCCHHH!!! lät det när ett väldigt rökmoln slog upp och orsakade dimma i hela bastun, medan tolv man tappade andan samtidigt.

Resultatet blev ungefär som när man vänder på en sten ute i naturen och får se gråsuggor kräla för brinnande livet åt alla håll.

Så fort de kunde störtade tolv man ut ur bastun, alla på en gång, så att de höll på att trampa ner varandra i dörren.

-Det här får räcka för i dag, sa örebroaren med tillkämpat lugn efter att ha slagit igen dörren till bastun och hämtat andan.

-Ja, det finns ingen anledning att överdriva, sa skåningen.
-Man ska sluta när det är som bäst, sa norrlänningen.
-Ja, det kan lätt bli för mycket, sa göteborgaren.

Sedan satte de sig på var sin bänk och pustade ut.
-Det var faktiskt hög tid att gå ut och duscha, sa Skåne

-Jag hade ändå tänkt bryta nu, sa Örebro.
-Vi hade väl suttit i nästan en timme, sa Norrland.
-Det är en dag i morgon också, sa Göteborg.
-Man ska inte sitta för länge, sa Skåne.
-Lagoma korvar är bäst, sa Örebro.
-Allt har en ände, sa Norrland.
-Utom korven som har två, sa Göteborg.

 

För svenska bastubadare är nu en gång för alla så beskaffade att ingen vill erkänna att det är för varmt i bastun och att de på något sätt har gett upp i förtid. Går man ut ur bastun gör man det av det enkla skälet att man har tröttnat på att vara där.

Punkt och slut.

ATT BADA BASTU

Hösten är här och därmed bastu.
”Bastubad innebär att de som badar sitter i den uppvärmda bastun tills de börjar svettas”, står det på Wikipedia.
Jag skulle inte ha kunnat uttrycka det bättre själv.

”Under badets gång kan luftfuktigheten ökas genom att man kastar en skopa vatten på bastuaggregatet”, heter det vidare.

Även det kan jag skriva under på.

Jag har badat bastu bakom ett panoramafönster på översta våningen till Hotel Intercontinental i Helsingfors, där man kan sitta och titta ner på de gröna spårvagnarna på Mannerheimsvägen.

Jag har badat bastu längst nere i källaren på Mora Hotell tillsammans med ett stort antal Vasaloppslöpare som tävlade om vem som kunde sitta kvar längst i 100 graders värme.

Jag har badat bastu mitt ute på havet, närmare bestämt längst framme i fören, långt under vattenlinjen på m/s Princess of Scandinavia, medan gamla Nordsjön svallat och brusat mot väggarna.

Och jag har badat bastu i en ljummen skrubb på ett hotell i London i sällskap med ett antal belgiska män och kvinnor, iklädda blommiga Bermudashorts och heltäckande baddräkt.

Men jag har aldrig varit med om ett mer händelserikt bastubad än det som inträffade på ett hotell i mellansverige för en tid sedan. En utförlig rapport följer i denna blogg inom kort.