UNGE HERR TRÄDGÅRDSMÄSTARE

Jag krattar mossa.
Jag krattar och krattar och krattar så att gräsmattan ser ut som om den hade varit utsatt för granatbeskjutning.

Stora kraterliknande hål uppstår i trädgården, och i utbyte får jag krattan full med väldiga, fluffiga bollar bestående av en blandning av mossa, gräs, jord, grus, löv, kvistar, småsten, plommonkärnor, kolapapper, bortslängda glasspinnar och gamla papperslappar. Det är inte klokt vad en gräsmatta kan innehålla mycket saker.

Allt detta krattar jag ihop i stora högar, och sedan går jag runt och samlar upp dessa i svarta plastsäckar.

Men det allra värsta är att när jag sedan går över samma ställen igen med krattan så växer det upp nya stora bollar av mossa för varje drag. Det är tydligen bara toppen på ett isberg som jag har stött på än så länge. Eller kanske snarare ett mossberg.

Jag granskar noga den nykrattade gräsmattan bit för bit. Med blotta ögat kan jag inte upptäcka någon mossa längre, men när jag sätter dit krattan och drar lite grann kommer det nya bollar ändå.

Detta är ett mysterium som borde bli föremål för grundlig utredning. Jag blir ner och mer övertygad om att all trädgårdsexpertis skulle häpna om de såg detta.
Jag vet att det finns kemiska bekämpningsmedel. Ett sådant lade jag ut för några år sedan, Men jag måste ha gjort något fel för då blev hela gräsmattan svart. Den hämtade sig inte på hela säsongen, så dessa experiment aktar jag mig för i fortsättningen.

I stället fyller jag säck efter säck och bär bort och tömmer på komposten. Denna växer mot himlen, och när jag kliver upp på den och försöker trycka ner mossberget genom att hoppa och stampa på det, börjar alltihop svaja och gunga så att jag ramlar ner och stukar ena armbågen.

Vi har det inte lätt vi som tillhör de jordägande klasserna i samhället. Varje år är det samma kapplöpning med tiden för att bli klar med vårbruket innan sommaren är här.
Så jag fortsätter kratta trots den stukade armbågen, som har gjort mig så handikappad att jag nu bara kan dra krattan åt ena hållet.

Goda råd får jag också av förbipasserande medmänniskor som stannar upp och betraktar mig med stort intresse. En del lutar sig mot staketet och säger:

-Det är mycket mossa i gräsmattorna i år.
Jag stannar då upp mitt i rörelsen och står stilla, stor, svettig och irriterad, och får i detta ögonblick behärska mig för att inte höja krattan och med ett rytande rusa ut på trottoaren och slå vilt efter han som fällde denna kommentar.

Några visar sig vara riktiga experter på hur gräsmattor ska skötas. Jag har här tyckt mig kunna urskilja två olika skolor.

En grupp säger:
-Kalka! Det är det enda som hjälper. Jorden har för surt ph-värde. På med massor av kalk både på våren och hösten, så behöver du inte gödsla heller.

En stund senare kommer en representant för en annan falang och hävdar:

-Det där med kalk är bara snack. På med gödsel i stället, så att gräset växer ordentligt. Då tar du död på mossan samtidigt. Det är bara idioter som vräker på en massa kalk.

Många är intresserade och många har synpunkter. Vissa dagar krattar jag inför stor publik. Det låter kanske konstigt, men ibland känns det åtminstone så. Jag vill väl inte direkt påstå att det är fullt på trottoaren, men nog finns det fotbollslag som skulle vara tacksamma om de hade lika mycket folk på sina hemmamatcher.

MOSSIG JORDBRUKARE I FARTEN

Det har blivit hög tid för vårbruket i trädgården. Vi som tillhör de jordägande klasserna ställs då inför en hel del problem. Till exempel hur vi ska bli av med mossan i gräsmattan.

Själv är jag så mossig att jag kör med kratta och handkraft.

Vilket i skrivande stund har gett mig valkar i nävarna, ont i ryggen, svår träningsvärk i axlarna samt en stukad armbåge.

Det lär även gå att förebygga problemet. Mossa trivs i skugga och där det är fuktigt, läser jag på nätet. Därför ska man beskära sina träd kraftigt och dränera marken ordentligt, men det är ju så dags att få reda på det nu.

Jag vet också att det finns kemiska bekämpningsmedel, men jag tycker det känns som mer våld än nöden kräver för att ta död på lite mossa.

-Du kunde ju börja med att skrapa bort lite på dig själv, var det en som sa när jag påpekade det och dessutom talade om att jag varken har mossrivare eller vertikal skärare.
Spännande fortsättning längre fram i veckan.

HÄMNAREN MED RENSJÄRNET

Vi hemmansägare har det inte lätt så här års. Gräsmattan ska klippas, rabatterna ska rensas, all mossa krattas bort och alla maskrosor ska dras upp med rötterna innan de hinner föröka sig ännu mer än vad de redan har gjort.

Därvid har jag gjort den upptäckten att maskrosorna är i en fullkomligt särklassig majoritet bland alla parasiter och utsugare som har slagit klorna i min trädgård och nästan kvävt all annan växtlighet.

Ännu vet jag inte hur långa rötter en maskros kan få. Jag blir lika överraskad för varje ny rekordnotering där jag ligger på knä och gräver i jorden med mitt rensjärn.

Däremot vet jag numera vad det är för likhet mellan en maskros och ett isberg. Man ser bara toppen, och vad som därunder finns kan vara av hisnande proportioner.

När man börjar lirka med en knopp, knappt större än ett knappnålshuvud, visar sig fortsättningen ofta gå en halvmeter ner i jorden. Då får man böka upp ett större hål så man kan få ner armen och försöka dra upp hela eländet utan att rycka av roten och lämna kvar någonting som kan gro och föröka sig till nästa vecka.

Jag är maskrosornas svurne fiende, ogräsbekämpningens okrönte konung, hämnaren med rensjärnet, som gjort jakten till ett självändamål och river med mig rubbet.

Där jag gått fram växer inget gräs, varken ogräs eller ädlare varianter. Jorden sprutar, skalbaggar och gråsuggor flyr undan mitt spetsiga vapen, och maskar stora som snokar väller upp ur jorden och ringlar i panik över gräsmattan för att sätta sig i säkerhet.

Solen steker, svetten lackar, det flimrar för ögonen och plötsligt kommer jag ihåg hur jag låg exakt på det här viset en gång för länge sedan och var nära att svimma av utmattning när min yngsta dotter, som då var i åttaårsåldern, kom och ställde sig bredvid mig och frågade:

-Vad gör du?

Då vände jag mig sakta om mot henne och svarade sammanbitet:

-Tar upp maskrosor.
-Varför det? sa barnet.
-För att det ska bli fint, sa jag.
-Varför det? sa barnet.
-Det är väl bra om det blir fint, sa jag.
-Jag menar varför det blir fint om man tar upp maskrosor, sa barnet.
-Därför att gräset växer bättre och gräsmattan blir jämnare, sa jag.

Då var barnet tyst i flera sekunder innan hon på nytt vände sig till sin far och frågade:

-Varför heter det maskrosor?
-Tja, sa far. Nåt ska det väl heta.
-Är det maskar i dom? sa barnet.
-Nä, sa far.
-Hur långt ner i jorden äger man marken? sa barnet.
-Det har jag aldrig tänkt på, sa far. Det är nog så långt man kan gräva.
-Hur långt kan du gräva? sa barnet.
-Det vet jag inte, sa far.

Sedan var barnet tyst i nästan en halv minut innan hon i rask följd ställde tre frågor, samtliga i tiotusenkronorklassen:

-Kan giraffer klättra i trän, hur gör man en skorpa och kan Hulken simma?
-Gå in nu så du inte missar barnprogrammet i teve, sa far.

Då gjorde barnet det, men en stund senare kom hon tillbaka och frågade:

-Äger vi mark i Kina också?
-Inte vad jag vet, sa far. Varför undrar du det?
-Jo, för om man äger marken hur långt ner i jorden som helst och gräver sig igenom hela jordklotet så kommer man till Kina.
-Nä, sa far. I så fall skulle man nog komma upp i Australien.

-Nähä, sa barnet. För i Kalle Anka så grävde Kalle och knattarna och farbror Joakim sig igenom hela jordklotet och då kom dom upp bland en massa kineser.

-Ja men det var i så fall för att dom bor i USA. Om vi som bor i Sverige skulle gräva oss rakt genom jorden skulle vi komma upp någonstans i Australien, sa far och började i sitt utmattade tillstånd fundera på om han skulle behöva åka till andra sidan jordklotet och dra upp maskrosor där också.

Detta inträffade alltså för åtskilliga år sedan. Nu ligger jag där på nytt på alla fyra och drar upp maskrosor som en bekräftelse på naturens eviga kretslopp och att ingenting är nytt under solen medan jag funderar på att jag ännu inte har tagit reda på om giraffer kan klättra i trän, hur man gör en skorpa, om Hulken kan simma eller hur långt ner i jorden man äger marken.

VAR KOMMER ALLA MASKROSOR IFRÅN?

Maskrosen är en vacker blomma, tycker en del. Men vi som har gräsmattan full av de gula jävlarna ryser väl inte direkt av välbehag varje gång vi ser dem.

En genomsnittlig svensk gräsmatta i en normalstor villaträdgård kan vara rik på innehåll. Där finns inte bara stenar, kvistar, kolapapper, gamla glasspinnar, äppelskrottar och vissna fjolårslöv; där vimlar också av saker som groblad, smörblommor, prästkragar, klöver och timotej.

Men allra mest vimlar det av maskrosor, en art som är i suverän majoritet bland alla parasiter och utsugare som har slagit klorna i min trädgård och nästan kvävt all annan växtlighet.

Nu ligger jag där åter på alla fyra med rensjärnet i högsta hugg och drar upp maskrosor som en bekräftelse på naturens eviga kretslopp och lagen om alltings jävlighet.

En utförlig rapport i detta ämne följer senare i veckan då det också kommer att utredas vad det är för likhet mellan en maskros och ett isberg.