HÄMNAREN MED RENSJÄRNET

Vi hemmansägare har det inte lätt så här års. Gräsmattan ska klippas, rabatterna ska rensas, all mossa krattas bort och alla maskrosor ska dras upp med rötterna innan de hinner föröka sig ännu mer än vad de redan har gjort.

Därvid har jag gjort den upptäckten att maskrosorna är i en fullkomligt särklassig majoritet bland alla parasiter och utsugare som har slagit klorna i min trädgård och nästan kvävt all annan växtlighet.

Ännu vet jag inte hur långa rötter en maskros kan få. Jag blir lika överraskad för varje ny rekordnotering där jag ligger på knä och gräver i jorden med mitt rensjärn.

Däremot vet jag numera vad det är för likhet mellan en maskros och ett isberg. Man ser bara toppen, och vad som därunder finns kan vara av hisnande proportioner.

När man börjar lirka med en knopp, knappt större än ett knappnålshuvud, visar sig fortsättningen ofta gå en halvmeter ner i jorden. Då får man böka upp ett större hål så man kan få ner armen och försöka dra upp hela eländet utan att rycka av roten och lämna kvar någonting som kan gro och föröka sig till nästa vecka.

Jag är maskrosornas svurne fiende, ogräsbekämpningens okrönte konung, hämnaren med rensjärnet, som gjort jakten till ett självändamål och river med mig rubbet.

Där jag gått fram växer inget gräs, varken ogräs eller ädlare varianter. Jorden sprutar, skalbaggar och gråsuggor flyr undan mitt spetsiga vapen, och maskar stora som snokar väller upp ur jorden och ringlar i panik över gräsmattan för att sätta sig i säkerhet.

Solen steker, svetten lackar, det flimrar för ögonen och plötsligt kommer jag ihåg hur jag låg exakt på det här viset en gång för länge sedan och var nära att svimma av utmattning när min yngsta dotter, som då var i åttaårsåldern, kom och ställde sig bredvid mig och frågade:

-Vad gör du?

Då vände jag mig sakta om mot henne och svarade sammanbitet:

-Tar upp maskrosor.
-Varför det? sa barnet.
-För att det ska bli fint, sa jag.
-Varför det? sa barnet.
-Det är väl bra om det blir fint, sa jag.
-Jag menar varför det blir fint om man tar upp maskrosor, sa barnet.
-Därför att gräset växer bättre och gräsmattan blir jämnare, sa jag.

Då var barnet tyst i flera sekunder innan hon på nytt vände sig till sin far och frågade:

-Varför heter det maskrosor?
-Tja, sa far. Nåt ska det väl heta.
-Är det maskar i dom? sa barnet.
-Nä, sa far.
-Hur långt ner i jorden äger man marken? sa barnet.
-Det har jag aldrig tänkt på, sa far. Det är nog så långt man kan gräva.
-Hur långt kan du gräva? sa barnet.
-Det vet jag inte, sa far.

Sedan var barnet tyst i nästan en halv minut innan hon i rask följd ställde tre frågor, samtliga i tiotusenkronorklassen:

-Kan giraffer klättra i trän, hur gör man en skorpa och kan Hulken simma?
-Gå in nu så du inte missar barnprogrammet i teve, sa far.

Då gjorde barnet det, men en stund senare kom hon tillbaka och frågade:

-Äger vi mark i Kina också?
-Inte vad jag vet, sa far. Varför undrar du det?
-Jo, för om man äger marken hur långt ner i jorden som helst och gräver sig igenom hela jordklotet så kommer man till Kina.
-Nä, sa far. I så fall skulle man nog komma upp i Australien.

-Nähä, sa barnet. För i Kalle Anka så grävde Kalle och knattarna och farbror Joakim sig igenom hela jordklotet och då kom dom upp bland en massa kineser.

-Ja men det var i så fall för att dom bor i USA. Om vi som bor i Sverige skulle gräva oss rakt genom jorden skulle vi komma upp någonstans i Australien, sa far och började i sitt utmattade tillstånd fundera på om han skulle behöva åka till andra sidan jordklotet och dra upp maskrosor där också.

Detta inträffade alltså för åtskilliga år sedan. Nu ligger jag där på nytt på alla fyra och drar upp maskrosor som en bekräftelse på naturens eviga kretslopp och att ingenting är nytt under solen medan jag funderar på att jag ännu inte har tagit reda på om giraffer kan klättra i trän, hur man gör en skorpa, om Hulken kan simma eller hur långt ner i jorden man äger marken.