TRÖTTA TRAVTIPPARE ÄNTLIGEN I MÅL

Förra avsnittet slutade med att ett antal traventusiaster i två bilar hade stannat på en öde skogsväg mitt i Lappland. Vi var på väg mot Umeå från Lyckseletravet och hade blivit tipsade om en genväg för att snabbt ta oss hem i natten.

Vi hade åkt i nästan två timmar genom tät granskog utan att möta en enda bil eller se en skymt av något boningshus. De enda spår av människor vi hittade var ett antal vägskyltar med exotiska namn som Gäddträsk, Långträsk, Byssträsk och Örträsk.

Nu befann vi oss utan karta i en trevägskorsning där en skylt förkunnade att Lycksele låg 56 kilometer åt höger och Örträsk 7 kilometer åt vänster. Men eftersom vi hade startat i Lycksele och passerat Örträsk på vägen blev vi inte klokare av detta.

-Vem var det som tipsade dig om den här vägen? sa jag till han som hade fungerat som vägvisare fram till nu.
-Det var en gammal bekant jag träffade, sa vägvisaren.

-Det var väl inte han som du gav tipset om den där säkre högoddsaren som var halt och galopperade i första kurvan, sa jag.

-Jo, men sånt händer, sa vägvisaren.
-Då har han gjort det här för att hämnas, sa jag.

Klockan var över ett på natten och föraren av den första bilen hade just stuvat in sina passagerare och i vredesmod trampat gasen i botten åt det håll som Örträsk uppgavs ligga. Vi övriga stod kvar utanför den andra bilen och drack var sin kopp kaffe mitt i ödemarken.

-Dom kör vi snart i fatt, sa chauffören och satte sig lugnt bakom ratten.

Men hur vi än körde fick vi ingen kontakt. Efter en stund glesnade skogen och vi kom fram till en ny korsning. Bjurholm stod det på en skylt som pekade åt höger mot en bro över en älv. Rakt fram gick en väg utan någon skylt.

-Vi ska nog rakt fram, sa föraren.
Men snart blev det grus i stället för asfalt, vägen smalnade och blev krokigare och till slut var det en som sa:
-Det här är fel. Vi vänder och satsar på Bjurholm i stället.
-Om vi bara hade haft en kompass, sa en annan. Vi vet ju inte om vi kör mot Norge eller mot kusten.

Svagt solljus sipprade nu fram bakom molnen och någon framhöll att solen brukar gå upp i öster och ner i väster, men å andra sidan var det svårt att avgöra om solen var på väg upp eller ner så här långt upp i norra Sverige.

-Om vi hittar en myrstack kan vi stanna och se på vilken sida om trädet den är, föreslog en och tittade tveksamt in i den mörka skogen.
-Har vi verkligen ingen karta? sa en annan.
Någon hittade då ett vykort i en av sina fickor. Det föreställde Västerbotten men inga vägar stod utsatta, bara älvar.
-Det här kan möjligen vara Öre älv, sa han och tittade ut på vattendraget bredvid vägen. Eller Gide älv.

Efter en stund kom vi ut på en så stor väg att den hade en nummerbeteckning. Väg 363 stod det på en skylt. Då hade vi åkt i nästan fyra timmar. Klockan var halv tre på natten och det började långsamt ljusna.

-Jag tror vi närmar oss bebodda trakter för här finns i alla fall telefonledningar, sa en.
-Där står det Västerås på en skylt men det kan väl inte stämma, sa en annan.
-Och där står det Örebro, sa en tredje. Är det nån som driver med oss?
-Nej, Öreborg stod det, sa någon.
-Jag är så trött så ögonen går i kors,sa en annan,
-Bara vi inte kommer tillbaka till Örträsk, sa jag.

En stund senare kom vi fram till en ännu större väg och där stod det Umeå på en skylt för första gången på hela natten. Strax därpå mötte vi en bil. Föraren blev då så skärrad att han var nära att köra av vägen.

-Vad är det med dig? sa jag.
-Inget, sa föraren. Jag blev bara så överraskad. Vi har ju inte mött en bil på fyra timmar.

Sedan kom vi till ett ställe där det ena körfältet var avstängd och det andra kändes som en tvättbräda. Bilen började studsa och hoppa och var nära att hamna i diket.

-Hur kör du, ropade en. Vad är du för en kusk?
-Du får inte börja galoppera nu när vi nästan är i mål. sa en annan.

Slutligen nådde vi destinationen vid den västerbottniska kusten. Klockan var över fyra på morgonen och vi hade varit på vägt i nästan fem timmar. Den andra bilen var redan hemma och vi välkomnades av en av travexperterna med orden:

-Jaså, ni kom i mål ni också. Båda ekipagen gick in på plats men det kan inte ge mycket.
-Jag tycker det var mycket givande, sa jag.

VART TOG VÄGEN VÄGEN?

På hemväg från Lyckseletravet bar det av i två bilar neråt kusten igen. Klockan närmade sig midnatt och för att spara tid skulle de rutinerade travbanebesökarna ta en kortare väg hem. Föraren av den ena bilen hade nämligen fått ett stalltips om att det gick fortare att köra söder om Umeälven i stället för norr om.

Vid utfarten från banan tog de av åt vänster, bort från Lycksele. Alla andra bilar körde åt höger och redan detta borde ha fått dem att ana oråd.

Men de båda bilarna jagade fram genom vildmarken i hög fart och med passagerarna fortfarande vid gott mod. Efter någon halvtimme delade sig vägen utan att någon skylt visade hur de skulle köra.

Föraren av den första bilen stannade då med nervevad ruta och skrek åt föraren av den andra bilen:

-Hur kör vi här?
-Det sa han inte men jag skulle tro vänster, svarade han som fått det säkra tipset.

De båda förarna körde djupare och djupare in i skogen medan mörkret började lägga sig. Örträsk stod det plötsligt på en skylt mitt ute i ödemarken, men någon bebyggelse syntes inte.

Asfalten blev till grus, vägen blev smalare och krokigare och skogen högre och tätare innan en ny skylt dök upp. Den visade att vi just passerade något som hette Gäddträsk.

På nästa skylt stod det Byssträsk men fortfarande syntes inte ett boningshus. I stället smalnade vägen ytterligare, blev gropigare och svängde tvärt och plötsligt var det bara skog framför oss. Båda bilarna bromsade in, varpå ljuskäglorna föll på en stor skylt med texten:

HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG.
Föraren av den första bilen vevade då ner rutan och skrek så det dånade i natten:
-Vad var det för en jävel som tipsade om den här vägen?
Ett hastigt rådslag utmynnade i att vi borde köra tillbaka och ta den högra vägen i den tidigare korsningen.

På den såg det likadant ut. Gropig grusväg med tät granskog på båda sidor och inte ett hus så långt ögat nådde. Himlen stod svart och hotfull över oss och dimman rullade över kärr och myrar då skogen ibland öppnade sig.

Men plötsligt kom vi ut på en ganska stor asfaltväg med nya skyltar. Lycksele 56 pekade en pil åt ena hållet, Örträsk 7 pekade i motsatt rikning.

Då kommenderades rast och vila. Samtliga passagerare i både bilarna gick ut för att sträcka på benen och diskutera läget.

Fakta var följande: För en och en halv timme sedan hade vi startat från Lycksele . Under tiden hade vi kört förbi något som enligt en skylt uppgavs vara Örträsk och nu stod vi i en vägkorsning där skyltarna visade att Lycksele låg 56 kilometer till höger och Örträsk 7 kilometer åt vänster på en större väg.
Antingen hade vi kört runt i cirkel eller så fanns det två platser som hette Örträsk eller så stod det fel på skyltarna eller så hade Lycksele flyttat på sig under natten.

-Är det ingen som har en vägkarta, undrade jag försiktigt.

-Här uppe behöver vi inga kartor, svarade en.
Sedan öppnade han bagageluckan och tog fram bullpåsar och termoskaffe och började dela ut plastmuggar. Klockan hade nu hunnit bli över ett och jag var tvungen att nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömde där jag stod på en öde väg i Lappland och tuggade på en kanelbulle mitt i natten.
Vi hade inte mött en bil på hela tiden och inte ett ljud hördes mer än de egna rösterna.

-Tyst! ropade plötsligt han som hade fått det säkra tipset om genvägen och skulle föreställa vägvisare..

-Vad är det? sa de andra.
-Jag tyckte jag hörde tåget, sa vägvisaren,
-Du är inte klok, sa en annan.
-I så fall är det Inlandsbanan, sa en tredje.
-Då är vi på väg mot Norge, sa vägvisaren.
Sedan ställde han sig stilla och stirrade rakt upp i luften.
-Vad är det? undrade jag.
-Jag försöker hitta polstjärnan, sa vägvisaren. Så kan vi navigera efter den.

-Här kan vi inte stå, sa föraren av den första bilen plötsligt. Nu åker jag. Är det nån som ska med?

Bilen fylldes snabbt med passagerare och försvann i natten. Kvar stod det övriga sällskapet och drack ur sitt kaffe.
Spännande fortsättning i morgon.

TRAVTIPPARE VILSE I VILDMARKEN

Efter att ha spikat den ene vinnaren efter den andre på sommartravet i Lycksele kunde jag räkna in flera hundra kronor i ren vinst.

Sedan var det dags för den riktigt svåra uppgiften. Nämligen att ta sig hem från banan.

Eftersom denna ligger mitt ute i den lappländska ödemarken visade sig detta vara det verkliga mandomsprovet .

Man skulle naturligtvis ha kunnat tänka sig att åka samma väg tillbaka som man hade kommit.

Detta tyckte dock de norrländska värdarna var alldeles för enkelt. Vana som de var vid grova chansningar och höga odds valde de att ta en ännu icke utforskad väg, som enligt obekräftade uppgifter skulle vara både kortare och snabbare ner till kusten.

Detta blev upptakten till ett äventyr som sent ska glömmas av de inblandade.

Efter flera timmar på smala och krokiga grusvägar i den lappländska vildmarken konstaterade sällskapets självutnämnde vägvisare att han inte hade en aning om var vi befann oss. Vägen tog helt enkelt slut, och det var bara att vända om.

Desperata försök att navigera efter polstjärnan eller räkna ut väderstrecken med hjälp av myrstackars placering i förhållande till trädstammar blev resultatlösa.
Fler detaljer i denna blogg senare i veckan.

SÅ BLIR MAN TRAVEXPERT

En tisdagskväll mitt i sommaren för många år sedan besökte jag för första gången en travbana. Det hände strax utanför Lycksele långt uppe i Lappland.

Dit fördes jag av några norrländska travexperter en blåsig sommarkväll, då tretusen personer hade samlats för att spela bort någon miljon på Fatal Attraction, Nicka Till, Borta Med Vinden, Hjalle Yster och några till.

Medan solen sakta sänkte sig och tunga molnskyar drog över himlen blinkade monitorerna fram de senaste oddsen, samtidigt som luften surrade av säkra stalltips.

På stallbacken stod en brokig samling hästar, alltifrån små knubbiga nordsvenska kallblod med namn som Månsnärtan, Borrbläsen och Smedsmyrans Dolly till den lätt överåriga och något bångstyriga gamla rikstotostjärnan Sacramento Way, som sparkade och kråmade sig när han släpptes ut ur vagnen, väl medveten om sin storhet och betydelse.

I Västerbottens Folkblad stod att Månsnärtan i lopp 1 var en häst som skulle låta tala om sig i framtiden. Då spelade jag 20 kronor vinnare och 20 kronor plats på henne, varpå Månsnärtan tydligen kände sig så tyngd av detta att hon galopperade redan i första kurvan.
En besviken spelare bredvid,som också hade satsat på fel häst, rev sönder sitt kvitto och sa till sin kamrat:
-Springspårshästarna kom dåligt iväg. Jag undrar om det är för smalt där borta.

Då gick jag tillbaka till mina medresenärer och sa:
-Springspårshästarna kom dåligt iväg. Jag undrar om det är för smalt där borta.
-Ja, vi stod just och sa samma sak här, sa en av experterna. Men hur kunde du lägga märke till det?
-Åja, sa jag. Helt bakom är man väl inte.

Men när jag bad experterna om råd blev det bara samma dunkla och undanglidande svar hela tiden.
-Vad tror du om Madeleine Min i lopp 3, frågade jag en av dem.
Denne tog då upp programmet och tittade i det. Sedan funderade han en stund och så sa han:
-Ja, det är ingen dålig häst det.

-Lina Basket då? försökte jag, varpå experten eftertänksamt svarade:
-Det är heller ingen dålig häst.
-Acke Li? envisades jag, vilket fick experten att grubbla ytterligare några sekunder innan han svarade:
-Ja, det är ingen dålig häst det.

Då spelade jag hundra kronor vinnare på Madeleine Min, varpå Acke Li vann en klar seger. Detta föranledde experten att vända sig till mig och utbrista:
-Där ser du. Jag sa ju att det inte var någon dålig häst.
Jag beslöt då att inte rådfråga expertisen i fortsättningen. I stället valde jag själv ut Just Like Daddy i lopp 4 och Borro i lopp 5. Båda vann och plötsligt stod jag på plus igen.

Det firade jag med en varm korv och en dricka. Sedan styrde jag stegen mot toaletten.
Vid pissrännan kom två man och ställde sig på var sin sida om mig. De hade tjocka sedelbuntar i bröstfickorna och pratade högt med varandra.
-Vad står Sacramento Way i? sa den ene.
-En å tretti, sa den andre.
-Det är för dåligt, sa den förste. Då spelar inte jag.
Inte jag heller, tänkte jag och började känna mig som en riktig expert jag också.

Där stod jag alltså en sommarkväll på en travbana mitt i Lappland och pinkade i kapp med två storspelare och funderade på om det skulle vara någon idé att sätta en hundralapp på en häst vid namn Sacramento Way eller inte.

Sedan gick jag ut och spelade hundra kronor vinnare i samtliga fem återstående lopp.Tre av dem gick in, och när jag summerade kvällen visade det sig att jag hade spelat för lite över 700 kronor och fått drygt 1200 tillbaka, vilket alltså betydde en ren vinst på 500 spänn.

Travexperterna som hade tagit med mig till banan stod samtliga på minus, Den ende som gått med vinst var den sörländske gröngölingen som aldrig hade varit på en travbana tidigare.
-Roligt spel det här, sa jag. Vad var det det hette nu igen?
-Nybörjartur, sa experterna.