VART TOG VÄGEN VÄGEN?

På hemväg från Lyckseletravet bar det av i två bilar neråt kusten igen. Klockan närmade sig midnatt och för att spara tid skulle de rutinerade travbanebesökarna ta en kortare väg hem. Föraren av den ena bilen hade nämligen fått ett stalltips om att det gick fortare att köra söder om Umeälven i stället för norr om.

Vid utfarten från banan tog de av åt vänster, bort från Lycksele. Alla andra bilar körde åt höger och redan detta borde ha fått dem att ana oråd.

Men de båda bilarna jagade fram genom vildmarken i hög fart och med passagerarna fortfarande vid gott mod. Efter någon halvtimme delade sig vägen utan att någon skylt visade hur de skulle köra.

Föraren av den första bilen stannade då med nervevad ruta och skrek åt föraren av den andra bilen:

-Hur kör vi här?
-Det sa han inte men jag skulle tro vänster, svarade han som fått det säkra tipset.

De båda förarna körde djupare och djupare in i skogen medan mörkret började lägga sig. Örträsk stod det plötsligt på en skylt mitt ute i ödemarken, men någon bebyggelse syntes inte.

Asfalten blev till grus, vägen blev smalare och krokigare och skogen högre och tätare innan en ny skylt dök upp. Den visade att vi just passerade något som hette Gäddträsk.

På nästa skylt stod det Byssträsk men fortfarande syntes inte ett boningshus. I stället smalnade vägen ytterligare, blev gropigare och svängde tvärt och plötsligt var det bara skog framför oss. Båda bilarna bromsade in, varpå ljuskäglorna föll på en stor skylt med texten:

HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG.
Föraren av den första bilen vevade då ner rutan och skrek så det dånade i natten:
-Vad var det för en jävel som tipsade om den här vägen?
Ett hastigt rådslag utmynnade i att vi borde köra tillbaka och ta den högra vägen i den tidigare korsningen.

På den såg det likadant ut. Gropig grusväg med tät granskog på båda sidor och inte ett hus så långt ögat nådde. Himlen stod svart och hotfull över oss och dimman rullade över kärr och myrar då skogen ibland öppnade sig.

Men plötsligt kom vi ut på en ganska stor asfaltväg med nya skyltar. Lycksele 56 pekade en pil åt ena hållet, Örträsk 7 pekade i motsatt rikning.

Då kommenderades rast och vila. Samtliga passagerare i både bilarna gick ut för att sträcka på benen och diskutera läget.

Fakta var följande: För en och en halv timme sedan hade vi startat från Lycksele . Under tiden hade vi kört förbi något som enligt en skylt uppgavs vara Örträsk och nu stod vi i en vägkorsning där skyltarna visade att Lycksele låg 56 kilometer till höger och Örträsk 7 kilometer åt vänster på en större väg.
Antingen hade vi kört runt i cirkel eller så fanns det två platser som hette Örträsk eller så stod det fel på skyltarna eller så hade Lycksele flyttat på sig under natten.

-Är det ingen som har en vägkarta, undrade jag försiktigt.

-Här uppe behöver vi inga kartor, svarade en.
Sedan öppnade han bagageluckan och tog fram bullpåsar och termoskaffe och började dela ut plastmuggar. Klockan hade nu hunnit bli över ett och jag var tvungen att nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömde där jag stod på en öde väg i Lappland och tuggade på en kanelbulle mitt i natten.
Vi hade inte mött en bil på hela tiden och inte ett ljud hördes mer än de egna rösterna.

-Tyst! ropade plötsligt han som hade fått det säkra tipset om genvägen och skulle föreställa vägvisare..

-Vad är det? sa de andra.
-Jag tyckte jag hörde tåget, sa vägvisaren,
-Du är inte klok, sa en annan.
-I så fall är det Inlandsbanan, sa en tredje.
-Då är vi på väg mot Norge, sa vägvisaren.
Sedan ställde han sig stilla och stirrade rakt upp i luften.
-Vad är det? undrade jag.
-Jag försöker hitta polstjärnan, sa vägvisaren. Så kan vi navigera efter den.

-Här kan vi inte stå, sa föraren av den första bilen plötsligt. Nu åker jag. Är det nån som ska med?

Bilen fylldes snabbt med passagerare och försvann i natten. Kvar stod det övriga sällskapet och drack ur sitt kaffe.
Spännande fortsättning i morgon.