STJÄRNMATCHER, DYNAMITLOPP OCH BRASSESPARKAR

Så här ser min nya bok ut. Den är en direkt fortsättning på min förra och skulle alltså lika gärna kunna heta ”Kuriren, Bohusläningen och jag, del 2”. Men det tyckte jag var lite fantasilöst, så jag döpte den i stället till ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar” med syftning på tre av de tolv kapitlen.

Boken omfattar 200 sidor, har hårda pärmar och kan köpas direkt av mig för 210 kronor. Ring 0522-10599 eller 070-23 16 686 eller mejla till gujohans@telia.com så levererar jag inom Uddevalla och signerar för den som så önskar.

Staffan Tapper, Ralf Edström och Bosse Larsson på Rimnersvallen 1973.

Boken innehåller tolv nya kapitel journalistminnen med en hel del avslöjanden om vad som hände bakom kulisserna, sådant som man inte skrev om i tidningen under en stor del av mina 50 år som journalist i Uddevalla. Här finns också cirka 180 bilder och klipp ur gamla tidningar.

En kort presentation av vart och ett av de tolv kapitlen:

1. Gyllene tider för journalister (fotbollsresor till Budapest och München samt landskamper på Rimnersvallen med Ralf Edström och Ronnie Hellström)

2. Med Varg-Olle i Dynamitbacken (minnen från 25 Dynamitlopp och möten med motorässen Björn Waldegård, Stig Blomqvist, Per Eklund och Varg-Olle Nygren)

Med Varg-Olle Nygren i Dynamitbacken. 1976

3. Sista smällen med Ingo (vid ringside i den sista riktiga proffsboxningsgalan i Sverige plus möten med Ingemar Johansson, Bosse Högberg och Skofteby-Bengtsson)

4. Stjärnmatcherna på Rimnersvallen (årets höjdpunkt för fotbollspubliken i Uddevalla när allsvenska klubbar mötte Bohusläns Stjärnlag med Örjan Persson, Janne Olsson och Sten Pålsson)

Klipp ur Bohusläningen 1973.

5. Skolkamraten som blev världsmästare (Håkan Anderssons karriär fram till VM-titeln i motocross)

6. När Ricky kollapsade och presidenten satte sig (minnen från Finnkamper, EM och VM i friidrott som Bohusläningens utsände i Helsingfors)

Klipp ur Kuriren 1961.

7. Stenhårda SM-strider bland bohuslänska berg (orienterings-SM i Bohuslän och möten med världsmästaren Jörgen Mårtensson och de gamla bohuslänska stororienterarna Ove Forsberg och Rune Borg)

8. Mannen i den bruna kostymen (när Göteborgsjournalisten Sven ”Ess-Pe” Petersson satt vid ringside i sin bruna kostym vann Ingemar Johansson alla sina matcher)

9. Frånåkt av Lundbäck i press-VM (minnen från fyra decenniers skid-VM i Oslo och Falun)

Möte med Gunder Hägg 1983

10. Gunder och Arne – ett odödligt löparpar (om hur det gick till när Gunder Hägg och Arne Andersson besökte Uddevalla)

11. 57 år i styrelsen och svenskt rekord i DM-tecken (mångsysslaren Rolf Eriksson och långlöparen Gösta Hermansson berättar minnen från forna tiders Uddevalla)

Brasilianske lagkaptenen Bellini.

12. När Pelé och Garrincha inte platsade (VM-matchen Brasilien-Österrike på Rimnersvallen 1958 och ”brassematchen” Oddevold-Vasco da Gama året därpå samt hur det gick för de brasilianska spelarna efter VM och vad de som ännu lever gör i dag.)

Klipp ur Kuriren 1959.

Boken är slutsåld på förlaget men går fortfarande att köpa direkt av mig genom att ringa 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com

MERA FRÅN SÖRKÄLLEGATAN 4

I dag fortsätter jag att bläddra i min mammas gamla fotoalbum och hittar tre bilder från hennes barndomshem på Sörkällegatan 4.

Här plockas det päron. Tror jag, är kanske bäst att tillägga. Så vitt jag minns var det i alla fall ett päronträd som stod här när jag lekte i trädgården på 1950-talet. Bilden bör vara från något av de allra sista åren på 30-talet. Det är mamma Ingrid med lillasyster Astrid och Astrids man Thorsten som smakar på frukten.

I bakgrunden ses mormors och morfars hus, där de bodde på bottenvåningen med sina två döttrar, medan mormors föräldrar höll till i lägenheten en trappa upp tills de gick bort 1936. Huset revs i början på 80-talet och i dag hittar man inga spår varken av det eller av trädgården. Där finns nu bara en asfalterad parkeringsplats.

Här är ett kort från samma trädgård, där fotografen har stått intill huset och riktat kameran söderut med moster Astrid och morbror Thorsten sittande i gräset. I bakgrunden ser vi huset Sörkällegatan 2, som finns kvar i dag. Nummer 2B byggdes inte förrän på 50-talet, så här är det fortfarande fri sikt ut mot bebyggelsen på Anders Knapes väg intill Sörkälleparken.

De båda övre korten är troligen från 1938 eller -39, men det här är några år äldre. Det är min mor som står framför den stora häcken som gick utmed Sörkällegatan och längs den här sidan av tomten. Om man fortsatte den lilla grusgången uppåt och svängde vänster efter att ha passerat järnvägsspåret kom man till ett litet hus där jag från min uppväxt på 50-talet minns att Elsa och Folke Fransson bodde. Folke var kranförare i hamnen, mycket idrottsintresserad och engagerad i bland annat Uddevalla HK:s handboll. Elsa sålde godis i Agnebergshallen långt in på 90-talet.

UDDEVALLAFLICKOR I PARKMILJÖ

Här är tre fotografier på tre Uddevallaflickor från början av 1930-talet som jag hittat i ett av min mors gamla fotoalbum.

”Sörkälleparken 1932” står det på det här kortet, som visar min mamma, ännu inte fyllda 18 år, i ny sommardräkt får man förmoda. Av större intresse för de flesta är kanske ändå bakgrunden, där vi ser hur Södra Drottninggatans bebyggelse slutar med huset med det vackra tornet i hörnet mot Tjärhovsgatan. Till vänster syns ängar och buskar där Packhusgatan och längre bort Göteborgsvägen senare drogs fram. Bakhjulet på en cyklist på väg söderut på Anders Knapes väg skymtar också i bilden vänsterkant. Till höger om mamma ser vi hur en man med ett litet barn i var hand kommer gående mot dammen i parkens mitt.

”Hälsningar med tack för senast. Klara. Augusti 1932” står skrivet på baksidan av det här kortet. Jag förmodar att det är en av min mammas väninnor som har fotograferats i Sörkälleparken med Anders Knapes väg i bakgrunden.

”Märta Myrström 1931” står det på det här fotot av denna unga dam stående i Margretegärdeparken med dåvarande folkskolan skymtande i bakgrunden på den plats där polishuset ligger i dag. Det verkar vara en vacker men inte speciellt varm dag med tanke på klädseln med pälskrage och allt, men personerna på bänkarna i parken ser i alla fall ut att njuta av solskenet.

SVANAR, UGGLOR OCH SPEFÅGLAR

Kåsören frågade en gång sin kollega, den inbitne orrnitologen redaktör T, om denne tyckte att han var en riktig smilfink.

– Verkligen inte, sa redaktör T.

– Men kanske en spefågel, försökte kåsören.

– Inte det heller, sa redaktör T.

– Då får jag väl sluta kraxa, sa kåsören.

Detta hade åhörts av redaktör L som nu la sig i samtalet.

– Jag träffade en skata på krogen i lördags, sa han.

– Ja, där finns det ruggugglor, sa kåsören.

– Men också en och annan sädesärla, sa redaktör L.

– Han har sett över 300 arter, sa kåsören och pekade på redaktör T.

– Jag såg Gunde Svan härom dagen, sa redaktör L.

– Inte på krogen väl? sa kåsören.

– Nä, sa redaktör L. I tv bara. Men ändå.

– Jaha, sa kåsören. Karin Falk är ju ett känt namn också.

– Ja, sa redaktr L. Och Marianne Höök.

Nu la sig även redaktör T i samtalet.

– Magnus Uggla, föreslog han.

– Tom Trana, sa redaktör L.

– Loa Falkman, sa kåsören.

– Annika Dopping, sa redaktör T.

– Olle Häger, sa redaktör L.

– Eddie the Eagle, sa kåsören.

– Sven Duva, sa redaktör T.

– Mårten Gås, sa redaktör L.

– Hacke Hackspett, sa kåsören.

– Ugglan Helge, sa redaktör T.

– Bofinken Knut, sa redaktör L.

– Emil Örn, sa kåsören.

– Vem är det? sa redaktör T.

– Seriefigur i Kalle Anka, sa kåsören.

– Hönan Agda, sa redaktör T.

– Inge Ejderstedt, sa redaktör L.

– Tala högre. Jag är lite lom-hörd, sa kåsören.

– Tjo vad det var livat i holken i lördags, sa redaktör T.

– Håll truten, sa redaktör L.

– Kommissare Morse, sa kåsören.

– Det här blir värre och värre, sa redaktör T.

– När man var liten kunde man få en orre, sa kåsören.

– Och när man växte upp blev det en och annan gök, sa redaktör T.

– Och lite korpfotboll, sa redaktör L.

– Karl Lärka, sa kåsören.

– Vem är det? sa redaktör T.

– Det vete fåglarna, sa kåsören och därmed passar han också på att dra en barmhärtighetens slöja över resten av samtalet.

SKAMSEN KÅSÖR SLUTAR KRAXA

Kåsören frågade en gång den inbitne ornitologen redaktör T om han vid något tillfälle under sitt skådande hade sett en finsk bastutrana. Men i stället för att börja slira på målet svarade denne lugnt:

– Det finns det inget som heter.

Kåsören skämdes då lite grand för sitt dåliga skämt och drog sig diskret tillbaka.

För att i någon mån skyla över detta klavertramp vidarebefordrade han några dagar senare ett klipp som han trodde kunde intressera redaktör T på riktigt. Det handlade om en stork som hade spatserat omkring på stadens gator flera år tidigare.

– Det där kommer jag ihåg, sa redaktör T. Men det var ingen vild stork. Den hade rymt från ett hägn. Det var ju enbart pinsamt.

– Jaså, sa kåsören. Och jag som tänkte att jag skulle gottgöra det där med bastutranan genom att komma med ett seriöst ornitologiskt inlägg.

– Det här var ju ännu värre, sa redaktör T.

– Jaha, sa kåsören. Jag trodde annars att du kanske skulle tycka att jag var en riktig smilfink.

– Verkligen inte, sa redaktör T.

– Snarare spefågel kanske, sa kåsören.

– Inte det heller, sa redaktör T.

– Då får jag väl sluta kraxa, sa kåsören.

Delar av detta samtal avlyssnades av redaktör L, som nu hade kommit in i rummet. Vad det innebar kommer att avslöjas i denna blogg senare i veckan.

Fortsättning följer alltså.

SAMTAL MED SKÅDARE

Kåsören hade en gång en arbetskamrat som var ornitolog och hade skådat 330 olika fågelarter.

För egen del kan kåsören knappt se skillnad på en kråka och en talgoxe. Men om man ville veta något om fåglar var det bara att fråga kollegan, som vi för enkelhetens skull kan kalla redaktör T.

En dag såg kåsören ett barnprogram i tv där en liten pojke satt i ett fönster med en kikare och påstod att han spanade efter en finsk bastutrana.

Det var tydligen bara på skoj, men dagen därpå kunde kåsören inte låta bli att fråga redaktör T:

– Har du sett en finsk bastutrana nån gång?

– Mmmmm, sa denne utan att titta upp för han var fullt upptagen med att skriva på sin dator.

– Ja, jag bara undrade, sa kåsören.

– Mmmmmm, sa redaktör T och fortsatte skriva.

– Då så, sa kåsören och vände sig om för att gå.

Då tittade redaktör T upp och undrade:

– Vad sa du?

– Jag undrade bara om du hade sett en finsk bastutrana, sa kåsören.

– Det finns det inget som heter, sa redaktör T och återgick till arbetet.

Kåsören kände sig då lite dum för att han hade klampat på och stört redaktör T i arbetet med ett så dåligt skämt.

Vad detta ledde till kommer att avslöjas i denna blogg senare i veckan.

BOLLEN ÄR RUND OCH PLÅNBOKEN TOM

Det har blivit dags för det avslutande avsnittet i berättelsen om pilgrimsfärden till Smålands Jerusalem och Stadsparksvallen i Jönköping.

Med den berömde optikern vid ratten, redaktör A bredvid honom i framsätet samt kåsören och den försynte bankmannen i baksätet hade delegationen nu nått Mullsjö. Där möttes man av en representant för Jönköpings Södra.

Efter lunch på vägkrogen bar det av i kortege in till Jönköping, där sällskapet först lade ner blommor och höll en tyst minut vid Timpa Simonssons grav. Färden gick sedan vidare till klubbhuset, där Timpas förgyllda vänstersko beskådades.

Därefter var det dags att inta de reserverade platserna på Stadsparksvallens läktare. Efter en spännande match stod Södra som segrare med 3-1 trots att gästande Degerfors haft väl så mycket av spelet.

Men delegationen enades om att så länge bollen är rund är det ,målen som räknas och att man absolut inte behövde skämmas för segern samt att 2-0-målet var en riktig läckerbit.

– Nu ska det bli gott med andra läckerheter på hemvägen, sa optikern och sneglade på redaktör A som i händelse av seger hade lovat bjuda på kaffe med tilltugg på Tre Älgar i Grästorp på återresan.

– Ja, sa redaktör A och satte sig in i bilen. Ni får beställa vad ni vill ha. Jag bjuder. Ta tills ni skäms!

Någon timme senare strömmade fyra hungrig fotbollsfans in på Tre Älgar i Grästorp. När kåsörem bara tog en ostsmörgås till kaffet sa redaktr A att det där blir du inte mätt på och lastade på en macka till.

Sedan vände han sig till kassörskan och utropade med hög röst så det hördes i hela lokalen:

– Jag ska betala för hela det här rövargänget!

Kåsören lyckades inte ens smyga till sig en liten arraksboll på egen bekostnad.

– Försök inte, sa redaktör A. Den hade man fått äta upp i flera veckor. Och det hade säkert berättats ännu längre om den snåle redaktören som inte betalade hela kalaset trots att han hade lovat att bjuda. Den pojken får man se upp med.

Notan slutade på 324 kronor och när sällskaoet satte sig i bilen igen sa bankmannen:

– Nu känns det lite lättare att åka vidare.

– Ja, sa redaktör A. Särskilt för mig för min plånbok är tom.