VAKNA, DU VANN!

Så var det dags igen. Dags att gå igenom hela den gamla ritualen.

Dags att stiga upp i gryningen, koka kaffe och värma blåbärssoppa.

Dags att ta fram Vasaloppsmuggen, dra på sig Vasaloppsluvan, bädda på soffan framför teven och krypa ner under täcket just som starten gick för det 93:e Vasaloppet mellan Sälen och Mora.

Efter Tjejvasan, Kortvasan, Nattvasan och allt vad det heter hade det nu blivit dags för Soffvasan.

Även den är ett kraftprov som kräver sin man. När väckarklockan ringer vid halv sjutiden gäller det att raskt stiga upp och inte ligga och dra sig trots att det är söndag. Här måste man visa både fysisk kraft och mental styrka. Med en vilja av stål vältrar man sig ur sängen på direkten, trots att hela kroppen skriker att den vill vända på sig och somna om.

Det gäller också att hinna laga till en stor portion havregrynsgröt och sleva i sig tillsammans med ett par bananer för att ladda förrådet av kolhydrater, innan det är dags att krypa ner under täcket och luta sig tillbaka på soffan.

Och den här gången gällde det att fylla på med extra allt. Direkt efter målgången i Mora skulle det nämligen bära av till VM-femmilen i Lahtis och tidsprogrammet verkade inte tillåta någon vila däremellan.

Starten gick bra i år också. Som den gamle rutinerade soffåkare jag blivit med åren kom jag iväg utan problem, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.

Visserligen hade det blivit lite jäktigt strax före start, så jag hade i mitt sömndruckna tillstånd inte hunnit se över utrustningen ordentligt. Nu när jag hade lagt mig till rätta på soffan kunde jag dock konstatera att de flesta attiraljer var på plats. Duntäcket var nytvättat och fräscht. De fyra kuddarna bakom nacken var lagom uppfluffade och allt kändes bra, även om den gamla Vasaloppsluvan som inköptes i Mora-Nisses sportaffär på 80-talet hade börjat bli lite sliten och skavde en aning över ena örat.

Men Vasaloppet är inte vad det har varit. Numera är det till exempel inte ett enda kanalbyte under hela sändningen. För några år sedan fick man minsann ha fullt fokus hela tiden och inte slappna av en enda sekund. Skulle man ändå råka slumra in en stund under täcket kunde man vakna mitt i morgonandakten med psalmsång och orgelbrus i andra kanalen medan täten var på väg mot Mångsbodarna.

Dessutom är det numera ständigt en massa norrmän i vägen för oss svenskar. Och inte åker dom för Norge heller utan har delat upp sig i ett gäng som tävlar för ett bageri och ett som åker i tigerdräkter för något annat företag.

Men medan alla tigrarna och bagarna avlöste varandra i täten var det plötsligt en svensk som tog över strax efter Eldris. Det visade sig att det var den gamle fyrfaldige Vasaloppssegraren Jan Ottosson som hade skickat sin brorson med order att spöa norrmännen och det var nära att han lyckades också.

Men det räckte inte ens att soffåkaren kastade täcket och satte sig upp och hjälpte till att staka på upploppet, det var ändå tre norrmän först över mållinjen.

John Kristian Dahl vann precis som i fjol trots att han hade ont i ryggen och inte hade tänkt vara med alls.

Först kom han smygande på kanten av upploppet och spurtade ner hela det övriga gänget. 

Sedan blev han liggande utslagen på rygg bakom målet i exakt samma position som soffåkaren hade intagit när han somnade in en stund i Evertsberg ett par timmar tidigare.

Skillnaden var bara att i norrmannens fall var det en kranskulla som lutade sig över honom och såg ut att uttala de gamla klassiska och bevingade orden: Vakna, du vann!

VIMSIG VIKARIE ROCKAR LOSS

När kåsören tillsammans med fotograf E skulle bevaka Vasaloppet en gång i början på 80-talet hade de fått med sig en ung vikarie som medhjälpare.

När de kom fram till hotellet i Mora tilldelades de ett stort avlångt rum där tre sängar hade placerats på rad bredvid varandra med någon meters mellanrum

På lördagkvällen var det dans i restaurangen och hela trion gick ner för att äta. Eftersom de skulle upp vi halvfyra-tiden på natten för att ta sig till starten i Sälen föreslog kåsören att samtliga skulle gå tidigt till sängs för han kände sig gammal och trött redan på den tiden.

Evigt unge fotograf E ville dock svänga runt med dalkullorna i dansens virvlar och den 18-årige vikarien gick inte helller att hejda.

Vid elvatiden hade dock kåsören fått nog och drog sig tillbaka för att sova med löfte från de båda andra att de skulle ta det lugnt när de kom tillbaka till rummet.

Problemet var bara att en gång i halvtimmen gjorde vikarien en raid upp på rummet och satte sig att bläddra i en tidning, varpå han slog igång sin bandspelare som han hade laddat med Oh Julie med Shakin´ Stevens.

Den just insomnade kåsören vaknade då till och undrade sömndrucket för sig själv var han befann sig. Och just som han insåg detta och var på väg att somna om blev han klarvaken igen, 
Detta upprepades vid ett flertal tillfällen, varannan gång av att vikarien vände blad i tidningen med ett häftigt ryck som åstadkom ett pisksnärtsliknande ljud och varannan gång av att Shakin´ Stevens vrålade till i refrängen på Oh Julie.
Och varje gång lät det som om Shakin´ Stevens själv stod inne i rummet med hela sin orkester och öste på rakt i örat på kåsören.

Till slut satte sig denne upp i sängen och ropade:

- Nu ska det vara tyst här!

- Wow wow Julie! skrek Shakin´ Stevens tillbaka.

- Är det för högt? skrek vikarien genom larmet.

- If you love me truly, skrek Shakin´ Stevens.

- Det kan du ge dig fan på, skrek kåsören.

Till slut fick han sig ett par timmars sömn, men när det var dags att stiga upp vid halvfyra-tiden väcktes han på nytt av Shakin´ Stevens och sedan gick Oh Julie nästan non stop hela helgen ur vikariens bandspelare.

Vem som vann Vasaloppet det året kommer jag inte ihåg, men Shakin´ Stevens är på detta sätt för evigt förknippad med kraftmätningen mellan Sälen och Mora för mig.

SHAKIN´ STEVENS OCH VASALOPPET

När Vasaloppet närmar sig tänker jag på Shakin´ Stevens.

Han har visserligen aldrig åkt Vasaloppet så vitt jag vet men hade ändå en central roll i detta arrangemang en gång i tiden, åtminstone för mig och några invigda.

Vi talar alltså om den gamle brittiske rockkungen som en gång i tiden fick en hit med den gamla folkvisan ”This old House”. Det var samma låt som redan på 60-talet hade översatts till svenska med namnet ”34:an” och som Per Myrberg slog alla svensktoppsrekord med och som när den äntligen åkte ut från listan troddes vara död och begraven för tid och evighet.

Samtidigt hade den lätt överårige och lite lönnfete brittiske rockaren Shakin´ Stevens gjort allt för att slå igenom utan att lyckas. Ända tills någon i hans omgivning kom på att man kunde damma av gamla ”This old House” och rocka upp den lite och piffa upp den med en video från en gammal murken kåk där Shakin´ Stevens skulle stå och sjunga medan han trampade igenom ruttna golvplankor och slog hål i väggarna så att sågspånen rök.

Då blev han plötsligt jättehet och dödshäftig och brottarbig och allt vad det hette över en natt och hamnade överst på hitlistorna.

Vad detta har med Vasaloppet att göra ska jag förklara längre fram i veckan i denna blogg.

BÄDDAT FÖR SKIDÅKNING

Snart bara två veckor till Vasaloppet och hög tid att spetsa formen.

Dags alltså att förbereda sig genom att ligga in den gamla Vasaloppssoffan framför teven, där det nu ges rika tillfällen till träning.

Möjligheter till soffåkning har funnits praktiskt taget varje dag på senare tid och går nu in i ett intensivt och hektiskt skede.

Sålunda har VM i skidskytte pågått ett tag, alpina VM har börjat komma igång på allvar och i nästa vecka drar längd-VM igång i Lahtis. Allt detta är arrangemang som med fördel kan genomföras på rygg i teve-soffan.

Så här ser den ut i helfigur, soffan som jag har fullföljt ett 20-tal Vasalopp på. Min förhoppning är att hänga med täten ända in i mål i år också.

SNACKA OM LÅNGKÖRARE ALLTSÅ!

England är förmodligen det enda land i världen där samma teaterpjäs kan spelas kväll efter kväll i 64 år utan avbrott.

Så har skett med Agatha Christies The Mousetrap, som hade premiär den 25 november 1952 på Ambassadors Theatre med Richard Attenborough som detektiven. 
Den 25 mars 1974 flyttades pjäsen till den större St Martins Theatre alldeles intill, utan någon inställd föreställning. Där går den fortfarande, nu med Ben Goddard i huvudrollen.

När jag var där och tittade möttes jag av en skylt med texten: Kvällens föreställning är nr 26 467. Det var nästan så man svimmade.

Pjäsen handlar om hur ett antal gäster på ett ödsligt beläget hotell på den engelska landsbygden blir insnöade och avskurna från omvärlden. När en av dem hittas död förstår de andra att det finns en mördare bland dem. Frågan är bara vem.

Flera gånger har pjäsen uppmärksammats av Guinness Rekordbok. 
Först fick David Raven pris för flest föreställningar i samma roll efter att ha spelat major Metcalfe 4 575 gånger mellan 1957 och 1968. 
Sedan belönades Nancy Seabrooke som världens mesta stand in efter att ha varit beredd att hoppa in i rollen som mrs Boyle 6 240 gånger och fått göra det 72 gånger.

Och själva pjäsen har tilldelats diplom fyra gånger som den mest spelade i världen, senast på 56-årsdagen den 25 november 2008.

Den 18 november 2012 passerades 25 000-strecket i antal föreställningar.

När föreställning nummer 26 467 var över och vi hade applåderat färdigt, gick ridån upp en extra gång. Sedan klev mördaren fram och bad oss vara så vänliga att inte avslöja för kommande åskådare vem det var som hade gjort det. Och eftersom han sa både please och thank you nickade vi bifall, innan vi reste oss och gick ut i verkligheten igen.

VILSEN TURIST PÅ FEL SPÅR

På väg till The Hive Stadium långt uppe i norra London satt jag på tunnelbanetåget och funderade. Jag tyckte jag var väl påläst och förberedd men ändå höll jag på att aldrig komma fram.

Resan gick visserligen som på räls och jag såg arenan från tågfönstret när vi passerade den, men när jag skulle orientera mig dit gick det sämre.

Eftersom jag inte medförde någon mobil med uppkoppling hade jag läst in mig i förväg och noga antecknat vägen från stationen till arenan.

Där stod att jag skulle ta vänster när jag gick ut från stationen, gå över gatan, sedan ta vänster igen och följa trottoaren på gatans högra sida i ett par hundra meter tills jag kom tilll en järngrind på höger sida och sedan gå genom den och ta gångvägen över fälten varpå jag snart skulle se arenan.

Alltså vänster ut från stationen, gå över gatan och sedan vänster igen. Okej, det lät ju bra. Bara att följa anvisningarna.

Det var bara det att när jag tog av åt vänster utanför stationen och gick över gatan passerade jag en tvärgata som jag trodde var den åsyftade gata jag skulle gå över. Om vägbeskrivningen hade innehållit uppgiften att jag skulle vända mig åt höger och gå över gatan när jag vikit vänster utanför stationen hade jag nog kommit rätt.

Nu gick jag alltså över fel gata och följde denna i ett par hundra meter utan att se någon järngrind. Men efter ytterligare ett hundratal meter skymtade jag faktiskt en järngrind där gatan tog slut.

Öppningen i denna grind ledde mig mycket riktigt in på ett stort fält. Här fanns också en gångväg som jag följde en bit, dock utan att skymta någon arena. Först fanns där inte en människa att fråga men efter en stund mötte jag en man som stannade och såg fundersam ut när jag undrade om han kände till fotbollsarenan The Hive Stadium.

– Never heard of it, sa han. Är det H-I-V-E?

– Ja, sa jag. The Hive Stadium. Barnet FC:s fotbollsarena.

– I´m sorry, sa mannen. Här neråt finns bara en cricketplan. Jag skulle tro att det är bäst att gå tillbaka och söka på andra sidan stora vägen.

Jag gick då tillbaka ut ur parken genom järngrinden och ända bort till korsningen där jag hade startat min vandring. Tur i alla fall att man är ute i god tid. Jag hade fortfarande nästan en timme på mig till avspark när jag nu tog vänster och följde stora vägen bort från stationen. Där kom en och annan bil men inte en människa förrän jag mötte två man i 30-årsåldern med östeuropeiskt utseende.

– Excuse me, sa jag försiktigt. Vet ni var fotbollsarenan är?

Då tittade de granskande på mig några sekunder, varpå den ene stack handen innanför jackan och plockade fram något ur innerfickan. Det var dock ingen revolver, utan det han höll upp mellan tummen och pekfingret och visade var en biljett till matchen.

– Follow me! sa han.

Då gjorde jag det, följde med de båda männen när de korsade gatan och efter en stund kom fram till den järngrind jag en stund tidigare hade gått förbi utan att se från fel sida gatan.

– The Footballstadium, sa mannen med biljetten och pekade bortåt fältet, varpå jag slog följe med ett helt gäng Barnetsupporters som nu hade börjat strömma mot arenan.

Nåja, vi blev inte fler än 1600 till slut, men det är väl vackert så på en division fyra-match mot Crewe Alexandra.

Något mål fick vi inte se, men jag kan i alla fall konstatera att mitt besök tydligen blev den injektion som behövdes, för direkt efter det tog Barnet tre raka segrar och gick upp som en raket i tabellen.

LÅNG DAGS FÄRD MOT MATCH

Att gå på fotboll i London skulle det handla om i dag. Eftersom det nästan inte går att få tag i biljetter till Premier League längre har jag specialiserat mig på serierna där under och då hamnar jag ibland ända nere i division fyra.

Det kan vara nog så intressant och bjuda på många häpnadsväckande upplevelser.

Som till exempel när jag för ett par år sedan åkte tunnelbana rakt österut i nästan en timme för att komma till Victoria Road Stadium och titta på när hemmalaget Degenham and Redbridge FC tog emot gästande Carlisle United som hade fått åka ända uppifrån skotska gränsen för att komma till samma arena.

Det var kallt, det var regnigt, det var blåsigt och jag vill minnas att vi var cirka 1200 åskådare i en arena med kapacitet för 6-7 000.

Själv placerades jag på sittplatsläktarens översta bänkrad, där jag var ensam så när som på tre man en bit bort till vänster.

I pausen gick jag ner och köpte en hamburgare och en mugg te. När jag kom tillbaka hamnade jag lite närmare den nämnda trion och medan jag smuttade på teet för att försöka hålla värmen tyckte jag mig höra att de pratade norska.

– Är ni norrmän, sa jag.

Då vände de sig mot mig och stirrade häpet och så sa en av dem:

– Hva i all verden gjör en svensk her?

Frågan var inte helt obefogad med tanke på att det handlade om en match på engelsk fjärdeklassnivå i en liten avkrok av London och att det inte fanns en spelare med svensk anknytning i något av lagen. Ingen med norsk heller för den delen, så jag morskade upp mig och svarade:

– Ja, vad gör ni här själva? Har ni något att anföra till ert försvar?

Då berättade de att de hade kommit med flyg från Oslo dagen före och nätt och jämt hunnit till Griffin Park för att titta på när Brentford mötte Fulham.

I morgon skulle de åka ner till Selhurst Park och se Crystal Palace mot Liverpool och nu hade de fått en klämdag.

– Jag förstår, sa jag. Och då gäller det att utnyttja dagen. Så man inte kastar bort den på något annat än fotboll.

Men det är inte alltid det går så gemytligt till på läktarna, inte ens i division fyra.

En gång när jag var och tittade på Leyton Orient för några år seda möttes jag av den här skylten utanför dess hemmaarena Matchroom Stadium på Brisbane Road uppe i nordöstra London:

Ord och inga visor alltså. ”Var vänlig behandla vår personal med respekt. Kroppsliga eller verbala oförskämdheter mot personalen kommer inte att tolereras och kan resultera i åtal.”

Då blev jag så skärrad att jag knappt visste om jag skulle våga be att få köpa en biljett. Kanske skulle de uppfatta min utländska brytning som verbala oförskämdheter och dra mig inför domstol.

Den gången gick det bra, men nu var det med viss bävan jag planerade att ta tunnelbanan norrut ända upp till zon 5 och The Hive Stadium uppe i Barnet.

Matchrapport följer senare i denna blogg.