SKINKTJUVEN I KYLSKÅPET

Redan på 1970-talet fanns det människor som stal andras ägodelar. Men att bli av med sin halvätna julskinka ur kylskåpet hörde ändå till ovanligheterna. Detta framgår av den här texten ur Bohusläningen den 15 januari 1972, där det som bonusinformation även avslöjas att man på den tiden kunde inhandla en stor julskinka för 48 kronor.

GOD JUL önskas alla läsare av den här bloggen - med eller utan julskinka.

SVAR PÅ TAL

-Det där måste väl vara en Picasso, sa besökaren om en tavla i det stora företagets direktionsrum.

-Nej, det där är kopplingsschemat till vårt nya datasystem.

-Jag beklagar men arbetsstyrkan är fulltalig. Vi behöver inte mer folk för tillfället.

-Anställ mig då. Det lilla jag gör märks ändå inte.

-Jag tror jag skulle passa för huvudrollen i er nästa Dramatenpjäs.

-Är ni galen?

-Nej, måste man vara det?

-Vet du vad det är för likhet mellan en tandläkare och en brandbil?

-Nä.

-Båda rycker ut.

-Vet du vad det är för skillnad då?

-Nä.

-En tänder och en släcker.

-Hur ofta stannar tåget vid den här stationen?

-Bara en gång. Sedan fortsätter det.

-Hur var det nu konduktören sa när jag skulle byta tåg: Skulle jag vara god och ta snälltåget eller skulle jag vara snäll och ta godståget?

BESÖK I BACCHI TEMPEL

Vinprovning är något som har fascinerat många människor under årens lopp. I den här texten ur Bohusläningen från den 8 januari 1972 verkar det dock ha spårat ur en aning.

NÅGRA TVIVELAKTIGA SANNINGAR

Brännvin ska en drecka medans en e´ nökter, för sen blir det ingen ordning på´t.

Tjuven klarar sig alltid. Men om en hederlig karl stjäl nåt åker han fast direkt.

Hypokondrikern tog en livförsäkring. Men det hjälpte inte, Han dog ändå.

Årets stora nyckelroman handlar om en låssmed som dyrkar sin fru.

Spågumman som gick i konkurs var tvungen att börja på ny kula.

Den vidskeplige kocken såg tecken i skyn.

Arkivskåp är en möbel där papper kommer bort i alfabetisk ordning.

KONSTEN ATT FIRA JUL

Pedagogisk instruktionskurs i konsten att fira jul, publicerad i Bohusläningen på självaste julafton den 24 december 1971.

ATT LÄSA DECKARE

Hemkommen från London kan jag inte låta bli att dela med mig av en sista godbit från min kvällsläsning på hotellrummet. Den är hämtad ur Årets Ehrenmark 1980, i vilken den Londonbaserade journalisten, kåsören och författarenTorsten Ehrenmark (1919-1985) skriver följande.

”Det går för fort med tunnelbanan. Och tågen kommer för ofta,

Vi som läser deckare får ingen riktig ro. Förr kunde det dröja en halvtimme innan tåget kom. Då slog man sig ner på perrongens träbänk och hade det riktigt mysigt. Det är ju det som deckare skrivs för. Att man ska ha det mysigt på en träbänk medan tåget dröjer i fjärran.

Numera måste tågen gå tätare. För jag hinner bara med två-tre sidor innan det kommer. Och när det kommer reser jag mig läsande och går automatiskt mot den främsta dörren i den vanligtvis tomma främsta vagnen och sätter mig fortfarande läsande i knät på någon ung dam som har satt sig på min plats intill dörren.

Sådant är förargligt och kan missförstås. Det är möjligt att det finns medelålders herrar som känner en barnslig dragning till att sitta i knät på unga damer, men dit hör inte jag. De får dock skylla sig själva när de sätter sig på min plats.

Tro inte att jag stiger på tåget genast. Jag väntar till jag hör knäppet i dörrarna som anger att de just ska glida igen. Då rusar jag upp från bänken och in i vagnen just som dörrarna slår igen bakom mig och tåget glider i väg. Det gör alla i böckerna för att skaka av sig sina förföljare, och jag vill självfallet inte vara sämre.

Jag gör likadant när jag ska byta vid Embankment och när jag ska stiga av vid Blackfriars. Just när dörrarna slår igen rusar jag upp från min plats och ut på perrongen, och jag är övertygad om att min förföljare inte hinner med utan vilt svärjande får fortsätt till Mansion House. Ty det är klart att jag har en förföljare.

Jag lever i en skenvärld i min dagliga verksamhet, där jag skriver om strejker och partikongresser och 65-procentiga lönekrav, medan verkligheten egentligen består av att läsa deckare på tunnelbanetåg och skaka av sig sina förföljare.”

Så långt Årets Ehrenmark från 1980. Och trots att tågen går ännu tätare i dag än för fyrtio år sedan börjar jag redan längta tillbaka till London bara genom att bläddra lite i den.

MYSTERIET MED RINGKLOCKORNA

Varje kväll på hotellrummet i London läste jag några kapitel ur Torsten Ehrenmarks böcker innan jag somnade.

Den här historien är en av favoriterna.

"Vi hade bekanta som bodde på tredje våningen i ett trevåningshus. På första och andra våningen bodde två andra familjer. Vid ytterdörren satt tre ringledningar ovanför varandra.

Svensk som man var tryckte man förstås på den översta knappen. Det var ju logiskt. Ffter lång väntan öppnades ytterdörren av en man i morgonrock, som vi inte kände och vid närmare eftertanke inte ville bli bekanta med. Det var ömsesidigt.

Han frågade gallsprängt vem vi sökte och vi stammade att det var familjen tre trappor upp och han pekade då ilsket på nedersta knappen. Själv bodde han två trappor upp och hade nu fått springa i onödan, förklarade han med en viss hetta.

-Då måste de som bor på nedre botten alltså ha mellanknappen, sa vi.

Han såg ut som om vi hade kommit husets hemlighet på spåren.

-Ska ni till dom också? sa han misstänksamt.

-Nej, sa vi, men vore det inte praktiskt om ni ordnade ringknapparna våningsvis, så att den översta gick till översta våningen, den understa till bottenvåningen och den mellersta till mellanvåningen?

-Aha, sa mannen, ni är såna där utlänningar, hör jag. Tyskar kanske.Vi klådde er för femton år sen och nu kommer ni hit och ska flytta om våra ringklockor. Men vi ändrar ingenting. Vi är brittiska.

Och så slog han igen ytterdörren, och vi tryckte på understa knappen som mycket riktigt ringde hos våra vänner på översta våningen.

Det var precis som det skulle vara i ett gammalt hus i London."