HÅRT VASALOPP FÖR SLAK SOFFÅKARE

Så var det dags igen. Dags att sätta väckarklockan på ringning och gå upp i gryningen och knäppa igång tv:n. Dags att värma blåbärssoppa på spisen, brygga Vasaloppskaffe och ställa fram Vasaloppsmuggen på bordet i vardagsrummet.

Dags att dra på sig Vasaloppsluvan, bädda på soffan framför tv:n och krypa ner under täcket just som starten gick för det 89:e Vasaloppet mellan Sälen och Mora.

Efter Tjejvasan, Kortvasan, Skejtvasan, Stafettvasan och allt vad det heter hade det nu blivit dags för Soffvasan.

Även den är ett kraftprov som kräver sin man. När väckarklockan ringer vid halv sjutiden gäller det att raskt stiga upp och inte ligga och dra sig trots att det är söndag.. Här måste man visa både fysisk kraft och mental styrka. Med en vilja av stål vältrar man sig ur sängen på direkten, trots att kroppen skriker att den vill vända på sig och somna om.

Det gäller också att hinna laga till en stor portion havregrynsgröt och sleva i sig tillsammans med ett par bananer för att ladda förrådet av kolhydrater, innan det är dags att krypa ner under täcket och luta sig tillbaka på soffan.

Starten gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.

Visst tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får följa med tv-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet i Mora.

Jag måste dock medge att den här vinterns program har varit tufft i överkant. Jag kände redan på lördagen att jag var sliten efter en hård vecka på soffan under VM i Val di Fiemme. Det var faktiskt med en viss bävan jag hade sett fram emot denna söndag, som omfattade ett synnerligen krävande dubbelarrangemang för oss soffåkare.

Först handlade det alltså om Vasaloppet och direkt ovanpå detta en synnerligen krävande VM-femmil i Italien. Det gör 14 mil i ett streck, och så här i efterhand kan jag väl erkänna att det var i hårdaste laget.

När jag skriver dessa rader på söndag eftermiddag känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna, och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag i det tillstånd jag nu befinner mig.

Men erfarenheterna från den gångna VM-veckan har varit nyttiga, eftersom de har inneburit bra tillfällen att testa den egna organisationen. Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man blir lite rostig och missar något i planeringen.

Sålunda hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på bordet i god tid före start.

Vidare insåg jag att jag borde hälla kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket varje gång det var dags för påfyllning.

Blåbärsoppan tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite får man ju röra på sig även som soffåkare.

Trots allt kändes det att den gångna VM-veckan hade tagit hårt på krafterna och jag vågade inte spänna bågen för hårt den här gången. Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna, tänkte jag där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken när starten gick och åkarna började klättringen uppför första backen.

Min målsättning var alltså att hålla mig vaken hela loppet, men det sprack redan i Smågan.

Jag väcktes av mina egna snarkningar strax före Mångsbodarna och kunde konstatera att de två norrmän som gått loss direkt fortfarande var ensamma i täten och ledde med mer än en minut.
Den ene försvann strax före Evertsberg och den andre fångades in en stund senare. För egen del fick jag ont i ryggen i backarna upp mot Oxberg och var tvungen resa mig från soffan och sträcka på mig och gå ett par varv i rummet så helt utan motion blev jag inte.

I närheten av Hökberg fick jag en ny schackningsperiod och slumrade in lite lätt igen. Där var jag illa ute en stund men räddades av Anders Blomqvist som ropade till i tv:n så att jag yrvaket satte mig upp i soffan när Daniel Thynell var framme och stötte ett par gånger, dock utan att komma loss.

In på upploppet kom två norrmän och tre svenskar. Då satte jag mig upp i soffan en gång till och stakade förtvivlat, först för att hjälpa Jörgen Brink att komma ikapp och sedan för att få Thynell att pressa sig förbi Jörgen Aukland.

Men det hjälpte inte. Det blev norsk seger till slut ändå. Och när jag ändå hade rest mig upp kunde jag lika gärna gå och hämta kameran och fotografera segraren.

UNIKA VASALOPPSBILDER FUNNA

Den som söker han finner.
I en låda på vinden hittade jag ytterligare ett par gamla bilder från Vasaloppet 1992. Eller rättare sagt från ett tillfälle några dagar före loppet, då Bohusläningens reporter skulle göra ett eget test av spåret.

När jag för säkerhets skull kollade så att bindningarna satt fast på mina gamla skidor, passade kollegan Lasse Edwartz på att smygfotografera mig på hotellrummet.

Och när jag lite senare insåg att jag måste ha hjälp med vallningen, tog han nedanstående bild och skickade hem till redaktionen med telefotosändaren.

”Pinkerton får sina skidor preparerade. Passivt tittar han på medan experten i Mora-Nisses sportaffär arbetar”, skrev han i den medföljande bildtexten.

Det gäller som bekant att spara på krafterna. För sedan gick det som en blixt uppför backarna vid Oxberg.

GAMMAL VASALOPPSÅKARE AVSLÖJAD

För alla som tycker att kåsören är en ovanlig lat och bekväm slöfock som bara ligger på soffan och tittar på skidåkning i tv, kommer här en bild från Vasaloppet 1992. Den är tagen under en av Öppet spår-dagarna då denne nummerlappslöse teståkare väckte visst uppseende med sin granna diagonalstil uppför Lundbäcksbackarna strax före Oxberg.

Fotografen Lasse Edwartz berättade efteråt att han blev så fascinerad av uppenbarelsen att han nästan glömde knäppa. Han jämförde det med att ligga en hel natt vid vattenhålet och vänta på ett skyggt och sällsynt djungeldjur.

Ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt, sa han, vad han nu kunde mena med det.

FULL FART PÅ VASALOPPSSOFFAN

Vintern har erbjudit rikliga tillfällen att ligga in den gamla Vasaloppssoffan. Såväl VM i skidskytte som alpina VM och de inledande dagarna av längd-VM har genomförts med glans på den klassiska möbeln från tidigt 90-tal.

Så här ser den ut, soffan på vilken ett 20-tal Vasalopp har fullföljts i liggande ställning.

Det handlar alltså om en enkel men robust svart skinnmöbel i slitstarkt och lättskött material med god liggkomfort. Den är inköpt på Ikea under första halvan av 90-talet och har upplevt alla de stora namnen mellan Sälen och Mora i den moderna Vasaloppshistorien. Från Jan Ottosson via Daniel Thynell och Oskar Svärd till de tre senaste årens triumfator Jörgen Brink.

Förhoppningen är naturligtvis att hänga med täten ända in i mål det här året också. Vasaloppsträningen har dock blivit något lidande av all kraft som lagts på tv-sändningarna från VM i Val di Fiemme de senaste dagarna. Till skillnad från i fjol har inga tidigare Vasalopp åkts via gamla VHS-band på soffan denna vinter.

Det är ju allmänt känt att det numera inte går att komma direkt från VM och vinna Vasaloppet som på Sixten Jernbergs tid. Även för en soffåkare kan det vara ödesdigert att splittra sig och ödsla krut på andra arrangemang. Hur detta har påverkat Vasaloppsformen är inte lätt att veta. Svaret får vi på söndag.

Tills vidare inriktas träningen på att hitta en effektiv och inte alltför kraftödande liggställning under damernas 10 kilometer fritt i dag, ett lopp som kommer att genomföras i ryggläge.

NÄR JAG ÅKTE SKID-VM

Under världsmästerskapen på skidor i Oslo 1982 drabbades jag av storhetsvansinne och anmälde mig till press-VM.
Jag ångrade mig redan vid starten.
Men låt oss ta det från början.

Loppet avgjordes som kvällstävling en mörk afton på en elljusbana med en nivåskillnad som förde tankarna till störtlopp i stället för längdåkning. Dessutom hade det töat under förmiddagen och slagit om till minusgrader på kvällen med påföljd att det rådde ett blixtrande isföre som skulle visa sig ödesdigert för många av deltagarna.

De anmälda journalisterna samlades utanför presshotellet och fraktades i bussar till en av de högsta punkterna i närheten av Holmenkollen. De tävlande startade två och två med en halv minuts mellanrum tills nästa par släpptes iväg.

Bland deltagarna fanns även några riktiga skidåkare med anknytning till presskåren. Sven-Åke Lundbäck jobbade som inhyrd expert för SVT och skulle enligt startlistan ge sig i väg en halv minut före mig, så det fanns lite att bita i.

När jag hade fått min nummerlapp och spänt på mig skidorna åkte jag fram och tillbaka vid starten i väntan på min tur. Där fanns också två damer med förkläden bakom ett bord med halvfulla platsmuggar.

När jag åkte fram och frågade vad det var som serverades upplyste de att det var något som kallades Solbärtoddy. När jag tackade ja till en mugg frågade den ena av damerna:

-Med eller utan?
-Med eller utan vad? sa jag.
-Sprit, sa hon.
-Utan, sa jag och sedan provåkte jag de första femtio meterna av banan i väntan på start.

Plötsligt tog spåret slut, och jag blev stående blickande ner j avgrunden. Först trodde jag att där hade skett ett ras i mörkret. Det var bara ett svart hål rakt ut i natten, och jag började undra vad jag hade gett mig in på.

När jag stod där vid sidan av spået och tittade var det dags för en dansk journalist att starta. Han hade inte rekat lika noggrant som jag och så gick det som det gick också. Intet ont anande åkte dansken över kanten och försvann med ett fasansfullt tjut nerför branten.

Tanken på att själv kasta mig utför denna klippvägg, fick mig att snabbt skida tillbaka till vätskebordet och beslutsamt utbrista:

-Med!
Snabb svepte jag två fulla muggar och sedan var det dags. Lundbäck åkte iväg tillsammans med en som också såg ut som en riktig skidåkare, och en halv minut senare var det min tur. Jag fick starta i par med en schweizisk fotograf som satte högsta fart och försvann utför backen med ett schwischande ljud.
Långt nerifrån djupet hörde jag någon vid sidan av spåret ropa ”Hopp Suisse, hopp Suisse, hopp Suisse”, samtidigt som jag kastade mig utför branten så det ven om öronen och kittlade i magen.

Sedan följde ytterligare ett par hisnande störtloppsbranter. Det var omöjligt att bromsa och plötsligt körde jag rakt in i en stor, fet tysk redaktör som låg och kravlade i snön med skidorna i kors.

-Scheisse! sa han.
-Entschuldigung, sa jag och hann med knapp nöd kasta mig undan innan näste man for in i tysken.
-Scheisse! upprepade denne och sedan stod jag bredvid och tittade på hur tre man i tät följd körde in i aktern på tysken så fort denne försökte resa sig.

Det var ett fascinerande skådespel som jag knappt kunde slita mig från. Till slut kände jag mig dock tvungen att åka vidare. Efter ytterligare någon kilometer kom nästa chock när något som såg ut som ett lik låg tvärs över spåret.

När jag saktade in visade det sig vara en stor docka, som personalen vid ännu ett vätskebord lagt ut i banan för att få deltagarna att stanna och dricka mer Solbärtoddy.

Jag svepte en mugg till och satte högsta fart mot det hägrande målet. När jag susade under målskynket tyckte jag att det hade gått rätt bra i alla fall. Men när jag frågade en funktionär om Lundbäck var långt före tittade han förvånat på mig och sa att han kom ju för flera timmar sedan.

NÄR "SÄCKEN" NÄSTAN VANN ALLT

Skid-VM i Lahtis är i full gång
Senast det begav sig, 2015 i Falun, tog Sverige två guld, fyra silver och tre brons.
Nio VM-medaljer är svenskt rekord, men nästan lika många tog vi 1987 i Oberstdorf i tyska Bayern.

Då blev det tre guld, två silver och tre brons. Hälften av de åtta medaljerna låg en och samme man bakom, Thomas Wassberg, som gjorde sitt bästa mästerskap alla kategorier den gången.

Faktum är att ”Säcken” var mindre än en halv minut från att ta ett historiskt storslam och vinna allt som gick att vinna på den tiden.

Han inledde med guld på tremilen den 12 februari.

Tre dagar senare blev det silver på 15 kilometer, knappt sju sekunder (6,8 för att vara exakt) efter italienaren Marco Albarello.
Efter ytterligare två dagar var det dags för stafetten. Här blev det guld för den svenska kvartetten Erik Östlund, Gunde Svan, Thomas Wassberg och Torgny Mogren, sedan Wassberg gett Sverige ett stort försprång efter den tredje sträckan.

Fyra dagar senare, den 21 februari, avslutades VM med femmilen. Här blev det en ny silvermedalj för Wassberg, 22,3 sekunder efter Maurilio de Zolt från Italien.

Sammanlagt 29,1 sekunder skiljde alltså den svenske skidkungen från ytterligare två guldmedaljer.
Lägg därtill att Christer Majbäck var trea på tremilen, att Torgny Mogren blev trea på femmilen, att Marie-Helen Westin tog guld på damernas 20 kilometer och förde upp Sverige på bronsplats i stafetten där de tre tidigare sträckorna åktes av Magdalena Wallin (som i dag heter Forsberg), Karin Lamberg-Skog och Annika Dahlman.

Thomas Wassberg utsågs till årets bragdmedaljör redan 1980 men vägrade ta emot utmärkelsen i protest mot att Sven-Åke Lundbäck inte hade fått den för sina två VM-guld i Lahtis 1978.

SKIDÅKAREN SOM INTE HAJADE KLYKET

Detta är historien om skidåkaren som inte hajade klyket.
Han hette Sven Utterström, kallades för ”Uttern” och kom från Boden.
1929 blev han förste utlänning att vinna Holmenkollens femmil och för det fick han det svenska bragdguldet. Ännu mer guld kunde det ha blivit om han hade förstått den tidens stockholmsslang.

När det bestämdes att de olympiska spelen 1932 skulle hållas i Lake Placid i USA, nära den kanadensiska gränsen, förstod Utterström att det krävdes förberedelser utöver det vanliga. Han tog ledigt från jobbet i ett halvår och åkte till Alaska för att kunna träna under likvärdiga förhållanden.

Där försörjde han sig som pälsjägare och sköt grizzlybjörnar i de kanadensiska skogarna.

När OS började var han i toppform. Det fanns bara två individuella distanser på den tiden, 18 och 50 kilometer. ”Uttern” inledde med att ta guld på 18, och alla trodde att han skulle sopa hem specialdistansen fem mil också.

Han var som sagt noga med förberedelserna, så han åt en stadig måltid på morgonen, lika lång tid före start som han var van vid, och åkte sedan ut till tävlingsplatsen i god tid. Men starten blev uppskjuten ett par timmar, så när ”Uttern” gav sig i väg som nummer 13 insåg han att han måste ha mer näring än vanligt på vägen.

Han hade fått besked om att en svensk matkontroll var upprättad efter drygt halva distansen. En femmil under svåra förhållanden kunde på den tiden ta bort emot fem timmar, så det gällde att få i sig något att äta på vägen.

Utterström rapporterades som trea efter 25 kilometer, och då räknade svenskarna med att han skulle börja upphämtningen.

I en tung uppförsbacke efter cirka tre mil hade lagledningen placerat två stockholmare med mat åt de svenska åkarna. När ”Uttern” kom stapplande, trött och hungrig, ropade de:

-Ska´ru ha krubb?
”Uttern” tittade på dem med glasartad blick utan att förstå ett ord. Krubb, vad var det? Det hade man inte hört talas om i Norrbotten på den tiden, så han åkte vidare.

Efteråt framkom att han hade trott att det var någon sorts utrikiska, att det var tyskar eller tjecker som hade stått där och att den svenska kontrollen var placerad längre fram.

Men det blev inget krubb, så ”Uttern” rasade till sjätte plats i resultatlistan, och detta bara för att han inte hajade klyket.
Till saken hör att Sven Utterström under resten av sitt liv (han avled 1979) förnekade att det hade gått till på det viset. Det hade helt enkelt inte stått några svenskar med mat ute i terrängen.
Detta bekräftar naturligtvis bara de gamla journalistiska visdomsorden: Kolla aldrig en bra story - då spricker den.