NÄR JAG ÅKTE SKID-VM

Under världsmästerskapen på skidor i Oslo 1982 drabbades jag av storhetsvansinne och anmälde mig till press-VM.
Jag ångrade mig redan vid starten.
Men låt oss ta det från början.

Loppet avgjordes som kvällstävling en mörk afton på en elljusbana med en nivåskillnad som förde tankarna till störtlopp i stället för längdåkning. Dessutom hade det töat under förmiddagen och slagit om till minusgrader på kvällen med påföljd att det rådde ett blixtrande isföre som skulle visa sig ödesdigert för många av deltagarna.

De anmälda journalisterna samlades utanför presshotellet och fraktades i bussar till en av de högsta punkterna i närheten av Holmenkollen. De tävlande startade två och två med en halv minuts mellanrum tills nästa par släpptes iväg.

Bland deltagarna fanns även några riktiga skidåkare med anknytning till presskåren. Sven-Åke Lundbäck jobbade som inhyrd expert för SVT och skulle enligt startlistan ge sig i väg en halv minut före mig, så det fanns lite att bita i.

När jag hade fått min nummerlapp och spänt på mig skidorna åkte jag fram och tillbaka vid starten i väntan på min tur. Där fanns också två damer med förkläden bakom ett bord med halvfulla platsmuggar.

När jag åkte fram och frågade vad det var som serverades upplyste de att det var något som kallades Solbärtoddy. När jag tackade ja till en mugg frågade den ena av damerna:

-Med eller utan?
-Med eller utan vad? sa jag.
-Sprit, sa hon.
-Utan, sa jag och sedan provåkte jag de första femtio meterna av banan i väntan på start.

Plötsligt tog spåret slut, och jag blev stående blickande ner j avgrunden. Först trodde jag att där hade skett ett ras i mörkret. Det var bara ett svart hål rakt ut i natten, och jag började undra vad jag hade gett mig in på.

När jag stod där vid sidan av spået och tittade var det dags för en dansk journalist att starta. Han hade inte rekat lika noggrant som jag och så gick det som det gick också. Intet ont anande åkte dansken över kanten och försvann med ett fasansfullt tjut nerför branten.

Tanken på att själv kasta mig utför denna klippvägg, fick mig att snabbt skida tillbaka till vätskebordet och beslutsamt utbrista:

-Med!
Snabb svepte jag två fulla muggar och sedan var det dags. Lundbäck åkte iväg tillsammans med en som också såg ut som en riktig skidåkare, och en halv minut senare var det min tur. Jag fick starta i par med en schweizisk fotograf som satte högsta fart och försvann utför backen med ett schwischande ljud.
Långt nerifrån djupet hörde jag någon vid sidan av spåret ropa ”Hopp Suisse, hopp Suisse, hopp Suisse”, samtidigt som jag kastade mig utför branten så det ven om öronen och kittlade i magen.

Sedan följde ytterligare ett par hisnande störtloppsbranter. Det var omöjligt att bromsa och plötsligt körde jag rakt in i en stor, fet tysk redaktör som låg och kravlade i snön med skidorna i kors.

-Scheisse! sa han.
-Entschuldigung, sa jag och hann med knapp nöd kasta mig undan innan näste man for in i tysken.
-Scheisse! upprepade denne och sedan stod jag bredvid och tittade på hur tre man i tät följd körde in i aktern på tysken så fort denne försökte resa sig.

Det var ett fascinerande skådespel som jag knappt kunde slita mig från. Till slut kände jag mig dock tvungen att åka vidare. Efter ytterligare någon kilometer kom nästa chock när något som såg ut som ett lik låg tvärs över spåret.

När jag saktade in visade det sig vara en stor docka, som personalen vid ännu ett vätskebord lagt ut i banan för att få deltagarna att stanna och dricka mer Solbärtoddy.

Jag svepte en mugg till och satte högsta fart mot det hägrande målet. När jag susade under målskynket tyckte jag att det hade gått rätt bra i alla fall. Men när jag frågade en funktionär om Lundbäck var långt före tittade han förvånat på mig och sa att han kom ju för flera timmar sedan.