LÅNG DAGS FÄRD MOT DUBROVNIK

Jag har varit ute och rest. Mitt mål var Dubrovnik. Vi tar dig till solen och värmen på fyra timmar, stod det i katalogen. Det var en sanning med modifikation. Här är min reserapport:
11.35 startade jag med stadsbuss från hemmet i Uddevalla.
12.07 steg jag ombord på tåget till Göteborg.

13.17 anlände jag till Göteborgs Central.

13.30 ställde jag mig i kön till växlingskontoret för att byta ut mina svenska kronor mot kroatiska kuna.
14.00 avgick flygbussen till Landvetter.
14.01 konstaterade jag att bussen hade gått.
14.20 steg jag ombord på nästa buss.

14.50 klev jag av vid flygplatsen.

14.55 ställde jag mig i kön till incheckningen.
15.20 gick jag igenom säkerhetskontrollen och kände mig mycket nöjd med att ha kommit ihåg att ta av livremmen och lägga den på bandet tillsammans med min axelväska för att inte metallspännet skulle få larmet att börja tjuta som vanligt.
15.21 lyfte en uniformerad man med bister min upp min väska från bandet och höll den på raka armar över huvudet medan han sa med hög röst så att det hördes i hela lokalen:
-Vems är den här väskan?
-Den är min, sa jag.
-Vill du vara vänlig och följa med här, sa han.

15.22 ställde han ner väskan på ett bord längre bort i lokalen medan ytterligare en uniformerad man med ännu bistrare min anslöt och frågade strängt:

-Har du bananer i väskan?
-Ja, det har jag nog, sa jag osäkert.
-Hur många?
-Två tror jag.
-Vill du vara vänlig och öppna väskan och ta upp dem och visa.
När jag stack ner handen i väskan studsade båda till som om de var beredda att kasta sig över mig. Men när jag visade upp bananerna nickade de bara och sa att det var bra.

15.25 fick jag gå vidare med både väska och bananer

Jag fick aldrig någon förklaring, men kanske såg bananerna ut som bomber eller pistoler på röntgenbilderna. Dolda kameran var det i alla fall inte, även om jag misstänkte det ett tag.
15.40 försökte jag lugna ner mig med en kopp kaffe och en ostmacka i kaferian.

16.00 gick jag in i souvenirbutiken och köpte tre nyckelringar med var sin liten svensk flagga i plåt och en kortlek med älgar på.

16.30 gick jag till gate 21 B och satte mig att vänta.
17.00 gick jag ombord på planet.
17.10 lyfte planet från Landvetter.

17.55 landade vi i Malmö för att hämta fler passagerare.

18.20 hade alla skåningar klivit ombord och satt sig så att planet kunde lyfta igen.
20.30 landade planet i Dubrovnik.
20.55 gick jag igenom den kroatiska passkontrollen.

21.10 klev jag ombord på researrangörens buss utanför flygplatsen.

21.11 klev jag av för jag hade gått på fel buss.
21.12 gick jag på rätt buss och satte mig.
21.15 startade bussen, varpå reseledaren hälsade välkommen och sa att det gick bra att dricka kranvattnet utan risk för magsjuka samt att tack heter ”hvala” på kroatiska och att det kan vara bra att veta.

Därpå uppmanade hon alla passagerarna att säga hvala i kör, vilket vi gjorde med sådan kraft att den inhemske chauffören hoppade till bakom ratten.

Sedan berättade hon att området där hotellet ligger heter Babin kuk, vilket ska uttalas ”Babbin kokk” och på kroastiska betyder gummans höft och absolut inget annat om någon skulle tro det.

21.30 insåg jag att det hotell jag skulle bo på låg allra längst bort, så jag skulle sannerligen få valuta för pengarna med en extra lång bussresa också.

22.50 var vi framme. Jag klev av bussen, tog min resväska och gick in på hotellet efter elva timmar på resande fot.

Där möttes jag av min älskade särbo, som hade åkt i förväg till sitt gamla hemland och lovat att vara både guide och tolk åt mig.

Fortsättning följer.