PÅ FÖRSTA PARKETT VID POOLKANTEN

På hotellet i Dubrovnik var det aerobics och vattengympa ett par gånger om dagen, precis som i Sällskapsresan på bio en gång för länge sedan.
Och precis som i filmen glesnade skarorna av motionerande turister för varje dag som gick.

Tillsammans med den älskade särbon låg jag på första parkett vid poolkanten och följde utvecklingen med spänning.

Varje dag anlände nya turister, och då fylldes skarorna på för en stund. Men de flesta tröttnade snart, trots att gympaledaren klädde ut sig i både bastkjol och peruk och sprang runt och tjoade som om han hade blivit vansinnig.

En dag kom två bussar fulla med japaner. De formligen vällde ut ur de stora fordonen och spred sig myllrande över hela hotellet. Det var nästan så man hörde Sven Jerrings radioreferat från OS i Berlin 1936: Japaner, japaner,överallt japaner.

På hotellet var det likadant. Vart man kom såg man bara japaner, dock sällan utomhus och aldrig vid poolen eller på stranden.

-Undrar vad dom gör hela dagarna, sa jag till särbon vid poolkanten.
-Dom sitter där inne och spelar kort, svarade hon. Jag såg dom förut när jag var inne och hämtade solkräm.

När jag gick in och tittade fick jag se ett stort antal japaner i slips och kostym sitta vid ett långt bord och spela kort under djup tystnad och med allvarlig uppsyn.

När jag råkade stöta till en stol i ena hörnet av lokalen så att ett lätt skrapande hördes, tittade samtliga upp på mig med så förebrående min att jag vände och snabbt smög därifrån.

En annan fascinerande gäst var en ensam man i 70-årsåldern som hela dagarna vandrade omkring i långbyxor, keps och tjock långärmad tröja med uppfälld krage, trots att det var 32 grader i skuggan. Han gick aldrig ner till stranden, men ibland satt han under ett parasoll i trädgården och läste en fransk tidning.

Vi funderade mycket på vem han kunde vara. För egen del gissade jag på en excentrisk miljardär som nyligen hade sålt sitt multinationella företag och dragit sig tillbaka från offentligheten, medan särbon lutade åt att det var en gammal fransk bonde,som aldrig tidigare varit utanför sitt lands gränser och blivit bjuden på resan av sina barn på ålderns höst.

Han gick med långsamma, släpande steg. Ibland på kvällarna när det var alldeles tyst i hela hotellet kunde man höra hans hasande i korridoren, blandat med en lätt flåsande andhämtning. Stannade man då upp och väntade kunde man efter en stund se hans spöklika gestalt titta fram bakom ett hörn som i en scen ur en gammal Hitchcockfilm.

Han var ganska lik Hitchcock också, så man fick lite kalla kårar efter ryggraden när man mötte honom i någon avlägsen korridoren framåt natten.

-Du som är tolk och talar alla språk kan väl försöka övertala fransmannen att ställa upp i vattengympan, föreslog jag en dag.

-Inte en chans, sa särbon. Han har ju inte ens kavlat upp ärmarna på den där tjocka tröjan sedan han kom hit.

En annan grej som förbryllade oss mycket var att när vi satt på balkongen kunde vi ibland höra en uggla hoa mitt på ljusa dagen.

-Jag undrar om det verkligen är en uggla, sa jag efter några dagar.
-Vad skulle det annars vara, sa särbon.
-Har du tänkt på att det började samma dag som japanerna kom, sa jag. Jag undrar om det inte är en japan som sitter på en balkong här någonstans och hoar.

Men vi fick aldrig någon riktig klarhet i detta, för plötsligt en dag reste alla japanerna iväg lika hastigt som de kommit. Då upphörde hoandet nästan men inte helt, så egentligen var vi lika frågande som förut.

Fortsättning följer.