SPRÅKLEKTION PÅ BALKONGEN

På hotellrummet i Dubrovnik låg en pärm med information om både det ena och det andra. En kväll på balkongen upptäckte vi att den för gästernas bekvämlighet var författad på såväl engelska, tyska och franska som kroatiska.

-Nu ska vi se om du kan språket dom talar här nere, sa jag till den älskade särbon.

-Det är klart jag kan, sa hon. Det är ju mitt modersmål.

-Då börjar jag. Fast krumelurerna och snedtaken ovanför bokstäverna hoppar jag över, sa jag och läste högt:

Popijte aperitiv u baru upredvorju ili se tijekom danja opustite uz koktel u baru kraj bazena.
-Ta en aperitif i lobbybaren eller koppla av under dagen med en cocktail vid bassängen, sa särbon.
-Det var rätt, sa jag efter att ha kollat med den engelska versionen.
-Det är klart det var rätt, sa särbon. Jag är ju tolk.

-Det här då, sa jag och läste vidare:

Tijekom boravka ujavnim prostorijama hotela, ljubazne. Var molino da a svako vrijome budete prigodno odjeveni.
-Fast jag kanske uttalar det fel, tillade jag efter att ha hämtat andan.
-Det är bara att läsa som det står,sa särbon. Det uttalas som det stavas.
-Vad betyder det då?
-När ni tillbringar tid i hotellets gemensamma utrymmen, ber vi er vänligen att alltid vara ordentligt klädd, sa särbon.

-Stopp, inte så fort! Jag måste jämföra med den engelska sidan. Ja, det stämmer faktiskt. Det här är ju otroligt.

-Hur så, sa särbon. Vad tror du vi tolkar gör?
-Inte vet jag. Men här kommer en svår. Är du beredd?
-Kom igen.
Zbog Vase sigurnosti, preporucujemo de na dirate i ne branika zivotinje na Babib kuk.
-För er egen säkerhet rekommenderar vi starkt att ni inte vidrör eller matar djuren i Babin kuk-området, sa särbon.

-Vet du vad det heter på tyska då? sa jag.

-Inte exakt, sa särbon.
-Zu Ihren eigenen sicherheit empfehlen wir Ihnen, die Tiere rund um die Hotelanlagen nicht zu berüren oder zu füttern.

Sedan bläddrade jag vidare i pärmen.

-Här står på franska också. Pendant la sejour dans les espaces publics de l´hotel, nous Vous priens gentiment d´etre habilles convenablement tout le temps. Det klarar ju till och med jag trots att jag inte är tolk och inte kan franska.
-Översätt så jag får höra, sa särbon.
-Under sejourer i hotellets publika utrymmen ska ni vara gentilt klädd vid alla tillfällen. Så skulle man ju faktiskt kunna säga på svenska också.

-Inte riktigt väl, sa särbon. Det var ju samma mening som för en stund sedan. Och på svenska heter det väl: När ni uppehåller er i hotellets gemensamma utrymmen ber vi er vänligen att alltid vara korrekt klädd.

-Det var väl ungefär det jag sa?
-Nej, sa särbon. Du sa att man skulle vara gentilt klädd under sejourer i hotellets publika utrymmen.
-Ja, ja, men man förstår ju vad som menas i alla fall.

Sedan bläddrade jag en stund till och sa:

-Här är någon som har spillt mat så det har blivit en stor fläck, men ungefär så här står det på franska: Chaises peuvent etre utilisees par dedans de meza qu´au balcon. Alltså: lämna inte era utensilier på balkongen.
-Det var också en konstig översättning, sa särbon.
-Ja, det medges, sa jag. Jag tror jag lägger ner det här projektet. Du får godkänt i alla fall.
-Tack, det var snällt, sa särbon.
Och därmed är det också dags att sätta punkt för sommarens äventyr i Dubrovnik.

NÄR JAG TOG MIG EN GETING

En morgon vid frukostbordet i restaurangens uteservering på hotellet i Dubrovnik tog jag mig en geting.
Det var dock inte fullt så avancerat som det låter. Saken var den att jag just hade hämtat ett nytt lass från den magnifika frukostbuffén och var på väg att breda mig en honungssmörgås, när en ovanligt stor och ful geting kom flygande utifrån trädgården och satte sig mitt på mackan.

Tillsammans med den älskade särbon försökte jag vifta bort den, men varje gång vi trodde att vi hade lyckats kom den envisa rackaren flygande tillbaka och landade på smörgåsen med en dåres envishet.

Vår belägenhet uppmärksammades snart av en av alla dessa tjänstvilliga servitörer som det vimlade av på hotellet. Han kom till undsättning med en servett i högsta hugg, men inte heller han lyckades dräpa den envisa insekten.

Kyparen mumlade då någonting, varpå han gjorde en ursäktande gest och försvann.

-Vad sa han, du som kan språket, undrade jag och tittade på särbon.
-Han ska hämta ett bättre vapen, svarade hon.
-Ojdå, det låter allvarligt. Bara han inte kommer springande med en kalaschnikov och börjar skjuta skarpt på honungsmackan.

I samma ögonblick satte sig getingen stilla på bordet för ett kort ögonblick. Till min stora förvåning lyckades jag då med servettens hjälp både fånga och krossa den.
Strax därpå återvände kyparen med en tjock bunt servetter i ena näven och en stor flugsmälla i den andra, dock utan att se någon geting.

-I killed him, sa jag.
-Pardon? sa kyparen.
-I finished him. It´s all over.
Mer dramatiskt än så blev det inte.

Efter frukosten åkte vi in till Gamla stan. Men knappt hade vi hunnit sätta oss på en uteservering förrän två kraftiga gubbar började montera ner parasollet över vårt bord. Och i takt med att gästerna gick därifrån bar de också undan borden, så att vi till slut satt ensamma kvar.

-Hör du vad dom pratar om? frågade jag.
-Presidenten är på besök i stan, svarade särbon. Det verkar som om han ska komma till den öppna platsen där borta, och då vill dom ha fritt här för tv-kamerorna,
-Då är det bäst vi går, sa jag. Här kan vi inte sitta mitt i skottfältet.

Då gjorde vi det och tog bussen hem till hotellområdet. När vi närmade oss en av restaurangerna där hoppade plötsligt två uniformerade poliser fram ur buskarna och tittade granskande på oss. De sa inget, men i entrén till restaurangen stoppades vi av en civilklädd vakt.

Den älskade särbon sa något på sitt språk och så blev vi insläppta, men då kom en ännu strängare vakt och skällde på den förste.
-Vad säger han? sa jag.
-Tyst, sa särbon.
-Säger han att jag ska vara tyst?
-Nej, du ska vara tyst så jag hör vad han säger.
-Jaha, sa jag och sedan fick vi gå därifrån.
-Vad var det fråga om egentligen? undrade jag efter en stund.
-Han sa att det var privat i kväll. Dom väntar tydligen på presidenten.
-Han förföljer oss ju överallt, sa jag. Nu går vi hem. Bara han inte kommer till hotellet också.
Men där fick vi äntligen vara i fred.

PÅ FÖRSTA PARKETT VID POOLKANTEN

På hotellet i Dubrovnik var det aerobics och vattengympa ett par gånger om dagen, precis som i Sällskapsresan på bio en gång för länge sedan.
Och precis som i filmen glesnade skarorna av motionerande turister för varje dag som gick.

Tillsammans med den älskade särbon låg jag på första parkett vid poolkanten och följde utvecklingen med spänning.

Varje dag anlände nya turister, och då fylldes skarorna på för en stund. Men de flesta tröttnade snart, trots att gympaledaren klädde ut sig i både bastkjol och peruk och sprang runt och tjoade som om han hade blivit vansinnig.

En dag kom två bussar fulla med japaner. De formligen vällde ut ur de stora fordonen och spred sig myllrande över hela hotellet. Det var nästan så man hörde Sven Jerrings radioreferat från OS i Berlin 1936: Japaner, japaner,överallt japaner.

På hotellet var det likadant. Vart man kom såg man bara japaner, dock sällan utomhus och aldrig vid poolen eller på stranden.

-Undrar vad dom gör hela dagarna, sa jag till särbon vid poolkanten.
-Dom sitter där inne och spelar kort, svarade hon. Jag såg dom förut när jag var inne och hämtade solkräm.

När jag gick in och tittade fick jag se ett stort antal japaner i slips och kostym sitta vid ett långt bord och spela kort under djup tystnad och med allvarlig uppsyn.

När jag råkade stöta till en stol i ena hörnet av lokalen så att ett lätt skrapande hördes, tittade samtliga upp på mig med så förebrående min att jag vände och snabbt smög därifrån.

En annan fascinerande gäst var en ensam man i 70-årsåldern som hela dagarna vandrade omkring i långbyxor, keps och tjock långärmad tröja med uppfälld krage, trots att det var 32 grader i skuggan. Han gick aldrig ner till stranden, men ibland satt han under ett parasoll i trädgården och läste en fransk tidning.

Vi funderade mycket på vem han kunde vara. För egen del gissade jag på en excentrisk miljardär som nyligen hade sålt sitt multinationella företag och dragit sig tillbaka från offentligheten, medan särbon lutade åt att det var en gammal fransk bonde,som aldrig tidigare varit utanför sitt lands gränser och blivit bjuden på resan av sina barn på ålderns höst.

Han gick med långsamma, släpande steg. Ibland på kvällarna när det var alldeles tyst i hela hotellet kunde man höra hans hasande i korridoren, blandat med en lätt flåsande andhämtning. Stannade man då upp och väntade kunde man efter en stund se hans spöklika gestalt titta fram bakom ett hörn som i en scen ur en gammal Hitchcockfilm.

Han var ganska lik Hitchcock också, så man fick lite kalla kårar efter ryggraden när man mötte honom i någon avlägsen korridoren framåt natten.

-Du som är tolk och talar alla språk kan väl försöka övertala fransmannen att ställa upp i vattengympan, föreslog jag en dag.

-Inte en chans, sa särbon. Han har ju inte ens kavlat upp ärmarna på den där tjocka tröjan sedan han kom hit.

En annan grej som förbryllade oss mycket var att när vi satt på balkongen kunde vi ibland höra en uggla hoa mitt på ljusa dagen.

-Jag undrar om det verkligen är en uggla, sa jag efter några dagar.
-Vad skulle det annars vara, sa särbon.
-Har du tänkt på att det började samma dag som japanerna kom, sa jag. Jag undrar om det inte är en japan som sitter på en balkong här någonstans och hoar.

Men vi fick aldrig någon riktig klarhet i detta, för plötsligt en dag reste alla japanerna iväg lika hastigt som de kommit. Då upphörde hoandet nästan men inte helt, så egentligen var vi lika frågande som förut.

Fortsättning följer.

JAPANER, JAPANER, JAPANER...

Var kommer alla japaner ifrån?
Se där ännu en intelligent fråga att utreda under vistelsen i Dubrovnik.
En dag anlände nämligen två bussar fyllda med japaner, som kryllade ut och spred sig över hela hotellet.

Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att bärga segern åt Nippon, skulle man likt radions Sven Jerring under OS i Berlin 1936 ha kunnat utbrista.

Det var den gången vårt stolta landslag förlorade med 3-2 mot den okända fotbollsnationen Japan trots att Svenne Berka stod i mål och både Lillis Persson och Sven Jonasson fanns bland utespelarna.

Skammens bägare ansågs tömd i botten, och i årtionden efteråt kallades en snöplig fotbollsförlust för ”ett nytt Japan”. Och enligt legenden skämdes spelarna så till den milda grad att reserverna vid hemkomsten till fosterlandet hade utrustat sig med skyltar runt halsen där det stod; Jag var inte med mot Japan.

På ett hotell i Kroatien, mitt under brinnande fotbolls-EM 2012, hade det nu blivit dags för ännu en rysare med japaner i huvudrollen.

Där fanns också en maskerad gympaledare, en mystisk fransman och ett stort antal oförklarligt hoande ugglor som aldrig visade sig.
En utförlig rapport om allt detta följare i denna blogg senare i veckan.

LÅNG DAGS FÄRD MOT DUBROVNIK

Jag har varit ute och rest. Mitt mål var Dubrovnik. Vi tar dig till solen och värmen på fyra timmar, stod det i katalogen. Det var en sanning med modifikation. Här är min reserapport:
11.35 startade jag med stadsbuss från hemmet i Uddevalla.
12.07 steg jag ombord på tåget till Göteborg.

13.17 anlände jag till Göteborgs Central.

13.30 ställde jag mig i kön till växlingskontoret för att byta ut mina svenska kronor mot kroatiska kuna.
14.00 avgick flygbussen till Landvetter.
14.01 konstaterade jag att bussen hade gått.
14.20 steg jag ombord på nästa buss.

14.50 klev jag av vid flygplatsen.

14.55 ställde jag mig i kön till incheckningen.
15.20 gick jag igenom säkerhetskontrollen och kände mig mycket nöjd med att ha kommit ihåg att ta av livremmen och lägga den på bandet tillsammans med min axelväska för att inte metallspännet skulle få larmet att börja tjuta som vanligt.
15.21 lyfte en uniformerad man med bister min upp min väska från bandet och höll den på raka armar över huvudet medan han sa med hög röst så att det hördes i hela lokalen:
-Vems är den här väskan?
-Den är min, sa jag.
-Vill du vara vänlig och följa med här, sa han.

15.22 ställde han ner väskan på ett bord längre bort i lokalen medan ytterligare en uniformerad man med ännu bistrare min anslöt och frågade strängt:

-Har du bananer i väskan?
-Ja, det har jag nog, sa jag osäkert.
-Hur många?
-Två tror jag.
-Vill du vara vänlig och öppna väskan och ta upp dem och visa.
När jag stack ner handen i väskan studsade båda till som om de var beredda att kasta sig över mig. Men när jag visade upp bananerna nickade de bara och sa att det var bra.

15.25 fick jag gå vidare med både väska och bananer

Jag fick aldrig någon förklaring, men kanske såg bananerna ut som bomber eller pistoler på röntgenbilderna. Dolda kameran var det i alla fall inte, även om jag misstänkte det ett tag.
15.40 försökte jag lugna ner mig med en kopp kaffe och en ostmacka i kaferian.

16.00 gick jag in i souvenirbutiken och köpte tre nyckelringar med var sin liten svensk flagga i plåt och en kortlek med älgar på.

16.30 gick jag till gate 21 B och satte mig att vänta.
17.00 gick jag ombord på planet.
17.10 lyfte planet från Landvetter.

17.55 landade vi i Malmö för att hämta fler passagerare.

18.20 hade alla skåningar klivit ombord och satt sig så att planet kunde lyfta igen.
20.30 landade planet i Dubrovnik.
20.55 gick jag igenom den kroatiska passkontrollen.

21.10 klev jag ombord på researrangörens buss utanför flygplatsen.

21.11 klev jag av för jag hade gått på fel buss.
21.12 gick jag på rätt buss och satte mig.
21.15 startade bussen, varpå reseledaren hälsade välkommen och sa att det gick bra att dricka kranvattnet utan risk för magsjuka samt att tack heter ”hvala” på kroatiska och att det kan vara bra att veta.

Därpå uppmanade hon alla passagerarna att säga hvala i kör, vilket vi gjorde med sådan kraft att den inhemske chauffören hoppade till bakom ratten.

Sedan berättade hon att området där hotellet ligger heter Babin kuk, vilket ska uttalas ”Babbin kokk” och på kroastiska betyder gummans höft och absolut inget annat om någon skulle tro det.

21.30 insåg jag att det hotell jag skulle bo på låg allra längst bort, så jag skulle sannerligen få valuta för pengarna med en extra lång bussresa också.

22.50 var vi framme. Jag klev av bussen, tog min resväska och gick in på hotellet efter elva timmar på resande fot.

Där möttes jag av min älskade särbo, som hade åkt i förväg till sitt gamla hemland och lovat att vara både guide och tolk åt mig.

Fortsättning följer.