ATT GÅ PÅ FOTBOLL I LONDON

Här följer ännu ett kapitel ur min bok Mr Pinkertons London, illustrerad av Marin Väpnargård.

Fotboll i snöglopp och långkalsonger

På läktaren till Selhurst Park mitt under ligamatchen mellan Crystal Palace och Doncaster Rovers satt jag och funderade på det faktum att ett av de lag jag just tittade på var döpt till Kristallpalatset.

Å andra sidan är det kanske inte så konstigt om man betänker att det finns ett annat Londonlag som heter Drottningens parkvakter.

En annan fråga som upptog mina tankar medan jag satt där på läktaren var hur jag över huvud taget hade lyckats ta mig till denna arena. Ska man se Crystal Palace spela fotboll gäller det nämligen att förbereda sig noga.
Till att börja med ska man absolut inte åka till den tågstation i södra London som heter Crystal Palace.

Så lätt ska vi nämligen inte ha det. England vore inte England om det vore så enkelt.

I stället ska man ta tåg från London Bridge Station till den station som heter Norwood Junction. Eller så kan man åka från Victoria Station till Thornton Heath och promenera till arenan Selhurst Park. Konstigt nog går det också att åka till den station som heter Selhurst, vilket jag gjorde, men då fick jag gå uppför en lång backe och kom bakvägen till arenan.
Detta kan verka egendomligt för en svensk turist, men för en engelsman är det självklart. Ska man se Crystal Palace spela fotboll på Selhurst Park ska man naturligtvis inte kliva av vid Crystal Palace eller Selhurst. Det skulle vara alldeles för lätt.

Klubben spelar för närvarande i näst högsta serien, men England vore heller inte England om denna serie kallades så. Tidigare hette den Coca Cola Championship, alltså Coca Cola-mästerskapen men har nu övertagits av det brittiska el- och gasbolaget npower. Högsta ligan heter Barclays Premier League efter Barclays bank som är en av huvudsponsorerna. Närmast därunder finns alltså npower Championship som en motsvarighet till den svenska Superettan och längre ner hittar vi npower League One och npower League Two,

Men nu gällde det alltså Crystal Palace och Selhurst Park, en arena som är mest känd för att det var här som Eric Cantona fick sitt tokspel i januari 1995 och knockade en åskådare med en karatespark. På väg från planen hoppade han över reklamsargen och lyckades kicka till en hemmasupporter som stod och skrek rasistiska glåpord mot den franska superstjärnan.

Jag hade därför sett till att få en plats högt upp på läktaren. Det kändes säkrast så. Visserligen hade jag inte planerat att ropa några rasistiska glåpord åt folket på planen. Men man kunde ju ändå aldrig veta om någon av spelarna skulle bli galen i kylan och försöka förvalta Cantonas arv genom att springa upp på läktaren och sparkas.
Det var nollgradigt och lätt snöglopp, och en isande, fuktig, råkall vind svepte över planen.

Jag hade tagit på mig långkalsonger, fodrade jeans, t-shirt, flanellskjorta, ylletröja, kavaj, överrock, halsduk och tjocka handskar. Och som krona på verket hade jag köpt en stor mössa med texten Crystal Palace och dragit ner över öronen.

Runt omkring satt folk barhuvade i kavaj och uppknäppt skjorta och på planen sprang spelarna omkring barbenta och i kortärmade tröjor. Bara ett par av dem hade handskar.

Tomas Brolin spelade här en gång i tiden och finns avbildad tillsammans med några av klubbens stora genom åren på en väggmålning vid ett av insläppen.
Nu fanns inte en svensk på planen så långt ögat nådde, men det var internationellt ändå.

Crystal Palace vann med 1-0 sedan en spanjor gjort målet och en argentinare räddat alla skott från motståndarna. Målskytten hette Pablo Counago och i programmet stod att han var från Malaga, även om han för tillfället var utlånad från Ipswich. Målvakten hette Julian Speroni och hade en gång i tiden varit nära att få vakta det argentinska landslagets bur enligt samma källa.

Och sedan var det bara att vandra en kvart i mörkret till någon av järnvägsstationerna och ta tåget tillbaka till centrala London, ännu en upplevelse rikare.

KRISTALLPALATSET

1851 anordnades en världsutställning i London och till denna uppfördes en jättelik byggnad i smidesjärn och glas på utställningsområdet i Hyde Park. Den döptes ironiskt till The Crystal Palace, alltså Kristallpalatset, i skämttidningen Punch. Byggnaden var 34 meter hög, 564 meter lång och 124 meter bred. Utställningen pågick i sex månader och besöktes av sex miljoner människor.
Sedan monterades byggnaden ner och flyttades till Sydenham Hill i södra London, där den återuppfördes och invigdes på nytt 1854. Längre fram i tiden användes den bland annat till de första experimentsändningarna av television, innan den förstördes i en brand 1936.
Området hade då för länge sedan fått namnet Crystal Palace, så när en fotbollsklubb bildades där 1905 var det naturliga namnet Crystal Palace Football Club.

Detta var alltså ett utdrag ur min bok Mr Pinkertons London. Ännu finns några ex kvar på www.litenupplaga.se/1128 (188 kr + 19 kr i frakt). Den kan även rekvireras genom bokhandel, om man ber dem titta i datorn på något som heter Bokrondellen.

Det går också bra att ringa mig på 0522-10599 så tar jag hem och säljer boken fraktfritt inom Uddevalla och signerar den för den som så önskar.

PS: Denna bok är slutsåld hos förlaget, men jag har ett fåtal exemplar kvar till försäljning.