DE SISTA STUDENTERNA

Studentexamen avskaffades 1968. Då var det många som inbillade sig att det också var slut på firandet för den som gick ut gymnasieskolan.

Det trodde till exempel Gits Olsson, som i tidningen Se nummer 20 från detta år skriver:

De sista studenterna är hemburna. Nu blir det inga fler. Det var på tiden att eländet stoppades. Studenterna har sparkats länge nog!
Han fortsätter med att förklara att i början på 40-talet bar man verkligen hem studenterna, eftersom tillgången på fordon att forsla dem i var begränsad på grund av pågående krig.
Sedan ger han följande målande beskrivningar av hemburna kamrater:

Tjocka Mattsson från Enskede minns man ännu med fasa. Han hämtades vid Östra Real och det kändes som att vara fyra man om ett piano, för Mattsson vägde 128 kilo. Redan på Sibyllegatan klingade studentsången lite pressat. ”Än klappar hjärtat med friska slag” lät som ett kallt hån.

Det värsta var att student Mattsson hela tiden trampade takten med högerfoten så att jag, som fått mig högerskånken anförtrodd, kom hem med ett öra som såg ut som hackad fläskfilé. Tjocka Mattsson bodde i Enskede. Vi var inte framme förrän gasen var nästan slut i ballongerna.

Bäcklund gick upp i Norra Latin. Hans farsa var kötthandlare och ställde upp med gengasbil som det stod ”Bäcklunds kött” på. Men dagen till ära hade pappa Bäcklund hängt kräppapper för de prosaiska bokstäverna. I Upplandsgatbacken säckade gengasgrytan ihop så att ekipaget blev atående mitt i spårvagnsspåret. Det blev kö i backen. Tre spårvagnar på linje 3 pinglade ilsket, ett antal droskchaufförer morrade argt om den jävla överklassens påhitt. I tumultet var det nån som råkade riva bort en bit av kräppen, så att det stod ”Bäcklunds kö” på bilen.

-Vi måste ruska om kolen i grytan, sa pappa Bäcklund.
-Enkel sak, sa student Bäcklund, tog sats på flaket och måttade en fruktansvärd spark mot den stora plåtburken. Men någon hade hällt ett par glas champagne i festföremålet och det var därför inte så helt med träffsäkerheten. Han tofflade till pappa Bäcklund så att denne helt förlorade entusiasmen. Vi lämnade lastbilen, pappa Bäcklund och spårvagnskön bärande den lätt rusige sparkaren vidare mot Vasastan.

Fräkniga Jonsson blev aldrig hemburen. Det var det året som censorerna i Nya Elementar tog en sådan rundlig tid på sig att det var skymning över stan när studenterna äntligen släpptes ut. Fräkniga Jonsson omhändertogs av tjugo ivriga bärare, men sparkade så förtvivlat att vi knappt förmådde hålla honom. Vid Odenplan slet han sig ur vårt grepp och visade sig vara en korvgubbe från Slöjdgatan. Det sägs att det var efter den grejen som korvgubbarna gick över till båtmössa.

Nisse Gustafsson tog examen i Södra Latin och hemkördes i en sån där handskrinda, prydd med ballongknippen och björklöv. Vi var tre man som höll i skakeln och bromsade nerför Götgatsbacken. Men skakeln lossnade och Nisse fortsatte för full rulle och fladdrande ballonger. Äldre söderbor gnuggade sig i ögonen och trodde att det var salig kapten Rolla som gick i repris. Vi andra vågade knappt titta, men si – plötsligt gjorde skrindan en gir och svängde upp på S:t Paulsgatan, där den snyggt och prydligt stannade i motlutet. Vi har ofta talat om detta mirakel. Nisse ansågs ju rulla mot en säker massaker bland trafiken på Södermalmstorg.

Pingan Mattsson minns jag också som ett problem. Vi hämtade henne vid flickläroverket på Sveaplan. Men ungdomen var blyg på den tiden. Vi var sex man som skulle bära, men ingen nändes hålla under stjärten på flickebarnet. Jag har ett kort kvar från tillfället. Flickan dinglar som en blöt hängmatta mellan sina uppvaktande kavaljerer.

Zettergren från Norrviken nämndes som stans lättaste student 1941. Det var en liten spinkig ordning på 40 kilo. Vi turades om att bära honom som en resväska med ett fast grepp i byxändan.Någon i det muntra sällskapet föreslog att man skulle gå ner till Centralen och polletera honom som resgods till Norrviken C.

Så långt Gits Olsson i tidningen Se nummer 20 från 1968.
Gits avled 1985. Vi är många som saknar honom.